Reclaima nordismen och våra symboler - det handlar om frihet!

Nordismen var en bärande tanke hos många skandinaver under 30- och 40-talet; att bevara knipppen av Nordiska fria länder när stormakterna tryckte från alla håll; tyskar, ryssar, britter, amerikaner, fransmän...

Man kämpade på olika sätt om att behålla våra fria parlamentariska demokratier just som fria demokratier när trycket blev allt hårdare från olika håll: storhetsvansinnig Hitler som ville ha revanch efter första världskriget; Storbritannien med Churchill först som informell och sedermera formell ledare, som ville behålla britternas stormaktsposition främst i Europa och krossa tyskarna en gång för alla helst med en front även norrifrån; fransmän som ägde diplomatin och ville fortsätta att vara relevanta och ha en roll att spela i världen; Sovjet och Stalin (med Molotov i släptåg) som såg sin chans att krossa klassamhället och skapa en rysk bolshevikrike över halva Europa och samtidigt markera  både mot tyskar och fransmän att ryssar leker man inte med. Alla de små nationerna hamnade sedan i kläm och slängdes hullerombuller till famnen av de olika stormakterna. 

Men nordiska regeringar var smarta och försökte hålla ihop även om även vi hade politiker som försökte slå in en kil mellan grannarna. Det är mot denna tanke som vi ska se de tiotusentals svenska unga män som deltog i striderna i Finland mot Sovjet i vinterkriget. Då var inga tyskar i landet ännu, ni som läst er historia minns kanske att tyskar och ryssar förvånade världen med Molotov-Ribbentrop-pakten.

Tyska utrikesminister Ribbentrop och Sovjetiska kollegan Molotov antecknade en icke-aggressionspakt den 23 augusti 1939. Origiantexten hänger idag i Ockupationsmuseum i Riga, gå se den om ni har en chans!

Tyvärr har den här historiebeskrivningen hamnat i skuggan och få minns bakgrunden till varför tiotusentals svenska unga män deltog såväl i finska vinterkriget men sedan också i kriget mot tyska ockupanter i Norge, samt stöttade danska motståndsrörelsen.

En svensk minister med turkisk bakgrund jämförde 2014 dem med terrorister som rekryteras av Islamiska Staten till strider i Syrien och Irak, utan att kunna se skillnaden mellan en totalitär diktatur som Sovjet och en demokrati som Finland. Jag vet inte vad som var mest upprörande; hans blinda jämförelse eller den i princip totala tystheten i svensk media om denna okunskap om vår egen historia, och den kränkning det samtidigt blev mot de svenska män som gav sitt liv för friheten.

Därför är det viktigt att gå tillbaka till 30-talet och till originalkällor. Vi måste förstå vad olika symboler och handlingar betydde då för de som skapade dem. Vi kan inte låta nya facistvänliga agendor ockupera våra nordiska symboler. Vi kan inte låta okunniga journalister eller historiker i stormaktsintressen omdefiniera det som var våra mor- och farföräldrars kamp om frihet. Vi måste förstå och förmedla till kommande generationer att denna kamp var på riktigt. Vår frihet var hotad.

Patrik Oksanen på Hela Hälsingland är en av de få ledarskribenterna som idag försöker att förstå och upplysa oss i vårt historiska vakuum. Hans text från förra veckan bör vara obligatorisk läsning i varje gymnasieklass: Kampen om Nordens frihet och hur nazisterna nu använder en antinazistisk symbol. I artikeln berättar han om Jan Danielsen från Örebro som stred som frivillig i finska vinterkriget och mot de tyska ockupationsstyrkorna i Norge. Han var vän med Pål Montgomery Påhlsson, som stupade i Norge. Hans far Påhl Pålsson satte upp ett minnesmärke till sin enda son, och till den kom det norska frivilliga och åven Danielsen varje år med blommor ända till slutet av 2000-talet.

Se här filmklipp från 2013 när Pål Montgomery Påhlssons kusinbarn Regina

Se här filmklipp från 2013 när Pål Montgomery Påhlssons kusinbarn Regina visar mig runt på Rottneros ägor i Sunne. Hon berättar även saker om minnesmärket med den symbol som Oksanen skriver om. Där i Rottneros doldes även Operation Stella Polaris -material dvs finska statshemligheter från Röda arméns och bolsjevikernas långa armar under årtionden. Hon avslöjar detaljer som mig veterligen inte har skrivits om innan, t ex att en del doldes i Sunnes centrum hos hennes moster, samt att man flyttade arkivet från garaget till södra vingen, när Kekkonen´s sändebud  professor Vilkuna kom från Finland  på 60-talet för att se om att allt "var bränt". [Klippet är ovisat råmaterial för dokumentären som jag gjorde för YLE 2013]

Jag är allergisk mot att så många menar att "Sverige har inte varit i krig på över 200 år". Det är helt fel. Sverige var med i andra världskriget lika mycket som de andra länderna, men Sverige deltog inte i strider och hade inga strider på sin mark, bortsett från några specifika händelser. En är de ryska bombningarna 1944 som gjordes som varning och bortförklarades i pressen som att sovjetiska plan "flygit vilse i dåligt väder" när de skulle bomba Åbo och råkade hamna i Stockholm. Men genom hela kriget hjälpte Sverige med mat, pengar, arbetskraft, råmaterial, soldater, underrättelseinformation och på alla sätt den kunde sina grannar Norge, Danmark och Finland. Listan är lång och den bör snarast sammanställas till landets skolor. Man hade underrättelsepatruller med amerikaner, samer och norrmän i Finnmarkerna och i svenska Lappland, man flög svenska lottor till Värmlandsskogar för att hjälpa norrmän som flydde över gränsen, man drog hemlig telefonlinje mellan Helsingör och Helsingborg för danska motståndsrörelsen och avlyssnade tyskarnas linje från Oslo till Berlin.Gränsen mellan Torneå och Haparanda hanterades smidigt för finska underrättelsemän, gårdar och slott gömde flyktingar från Finland och Estland, LO stöttade finsk industri, SAF pumpade in pengar för att bygga militära fästningar i Finland, svenskt försvar erbjöd sina bästa experter i fjärrfotografering till finskt försvar, LRF stöttade finska gårdar med livsmedelsförsörjning... Det låg i Sveriges egenintresse att Finland stod pall och man var i allra högsta grad inblandad i kriget i alla samhällsfronter.

Dessutom tvingades Sverige att tillåta de tyska trupptransporterna genom Sverige till Norge - det fanns ett reellt hot om att tyskarna skulle annars ockupera Sverige, något som Finland absolut inte ville. Detta var också Marskalk Mannerheim mycket tydlig med - han ville inte riskera en front på västsidan också. Den moderna svenska historieuppfattningen påstår ibland att det var en svensk "tyskvänlighet" som var orsaken till trupptransporterna. Att det fanns en kulturell tyskvänlighet i samhället är sant och ska inte blundas för, så var det i de flesta västländerna på 30-talet. Berlin hade ju varit musikens, filmens, teaterns och konstens stora fria huvudstad  och tyskarnas sätt att formulera nationalsocialismen som en arbetsmarknadsåtgärd mitt i den stora arbetslösheten och inflationen uppfattades av många som ledarskap som Europa behövde då. Först när gatupatrullerna, judeförföljerserna och SS-lögnen kom upp på ytan började yrvakna folk i Europa förstå vilket håll allt skulle gå. Men då hade man redan slagit in på dårskapens vägar.

Det är dags att sluta betrakta vår historia som något väldigt svart-vit, enkelt och att vi i alla lägen har haft  en chans att göra utbildade val på grund av totalt klart faktaläge - och dåliga val skulle ha berott på ideologiska svagheter. När våra val gjordes av våra ledare hade ingen facit i handen. I början av 40-talet trodde de flesta i världen att tyskar skulle vinna, och då fick regeringar förhålla sig till det. Men även om det såg fyrkantigt ut var det inte det. Otaliga hemliga brev och telegram visar hur våra regeringar och tjänstemän kunde hålla isär t ex "nationalsocialister" och "gamla preussister" i Berlin och man hade underrättelsekanaler åt alla håll. Redan 1942 fick man hemlig info från tyskarna om att de själva trodde inte på att de skulle vinna - Abwehrchefen Canaris berättade för finska och svenska kollegorna 1942 i Köpenhamn att "det är enkel matematik" - tysklands pansarvagnar, flygplan och ubåtar räcker inte mot alla fiender. Därifrån började man sakta ändra inställningen och Finlands lott blev att försöka lirka sig ur kriget med Ryssland (som stöttades av Storbritannien) utan att hamna i krig med tyskar. Det tog två år och Nordens historiens största strider bland annat i Tali-Ihantala, som vi vet.

Idag är det Europadagen, den 9 maj. Varför inte göra denna dag till dagen då vi försöker att reclaima tillbaka vår egen historia som det var - våga se det goda med det onda,  men vara ärliga mot oss själva och andra. Då är det sannerligen en dag att fira och minnas.