Det är både förbryllande och oroväckande hur Dagens Nyheter hanterar Rysslandsfrågan just nu. I den senaste i och för sig utmärkta intervjun med Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov (Michael Winiarski: Russia issues NATO warning to Sweden DN 28 april 2016) känns sättet att hantera interjvukontexten väldigt märkligt.
Framförallt har man gjort
en missvisande rubrik och en ingress som består av en mycket skev
trepunktssammanfattning av intervjun. Dessa sprids nu som löpeld som sanningen
om rysk hot mot Sverige inom de sociala medierna. I och med sociala medier –logiken
handlar om att läsa rubriker, sammanfattningar, bildtexter och allt som är
kortare än 140 tecken, förmedlas just nu en hotbild som kräver mer eller mindre
snabb NATO-medlemskap. DN och andra medier spär på genom att hämta kommentarer
och skriva nya kolumner med stil av ”den svenska hållningen bestäms av Sverige”
– vilket är inte helt sant heller för i NATO-frågan går man hand i hand med
Finland just nu.
Vi som har studerat
lite andra världskriget och hur diplomatin och medier fungerade vet att det
finns ett osynligt men tätt band mellan vissa redaktioner och beslutsfattare
såväl inom försvaret eller inom olika politiska rum. Och under det kalla kriget
talade vi om att ha psykologiskt försvar, som också gick ut på att se till att
vissa diskurser hölls borta från mainstream –media, dock utan att allmänheten
riktigt insåg detta. Internet raserade dock detta, då alla plötsligt kunde bli
publicister. På 90-talet ändrades också informationstaktiken av att hålla saker
hemliga till att allt skulle ut på nätet överallt. Det hemliga skulle helt enkelt
drunkna i mängden – utan att man försökt censurera något. I många länder
öppnades de enorma underrättelsearkiven och många är de forskare som gick in
och inte synts sedan dess…
Strategisk
kommunikation betyder kommunikation som har ett mål – att man vill uppnå något,
att någonting ska hända och kommunikationen bidrar till det. Då är det inte
bara kommunikation som tittar i backspegeln. Mediekommunikation i sin tur ska
berätta vad som har hänt och sagts – så vi kan dra våra slutsatser om olika
saker och utnyttja vår demokratiska rösträtt på bästa sätt. Ibland organiseras
debatter som har som syfte att belysa alla argument inom ett ämne och låta de
som debatterar granska varandras påståenden och föra in fakta i sakfrågan.
Detta är den politiska och mediala kommunikationens narrativ som vi är vana
vid. Därtill kommer de sociala medierna där vi diskuterar och idisslar frågorna
vidare. Det händer också att på sociala medier skapas det hejaklack, som jobbar
för att höja rösten så att de som låter mest ”vinner debatten” eller får tyst
på motståndare. Enkla polariseringar (om du inte är med oss är du emot oss) och
hot används som metod.
Det är just den här
typen av enkla formuleringar som sticker i ögonen från Lavrov – intervjun och
det är anmärkningsvärt att en så etablerad tidning som DN skapar sådana bullet points.
·
If Sweden joins
NATO, Russia will act. How it will act must be decided by the military
establishment
DN intervjuar en av
världens nuvarande absoluta militära supermakter, som under hela 1900-talet
ideologiskt och historiskt varit en av motpolerna inom kalla kriget och har
haft en djup politisk och kulturell påverkan i många västländer genom kommunism
och finansiering av olika rörelser. När det nya kalla kriget tornar upp sig i
Europa, och den västatlantiska militära alliansen NATO ses som ett möjligt
alternativ för hela Norden när nu EU:s inre kohesion släpper – då uttalar
Lavrov helt logiskt om att Ryssland såklart är emot en ytterligare expansion av
NATO österut. Hade någon förväntat sig något annat svar på denna fråga än
denna?
”Considering the military situation in Europe, on the
basis of the relationship Russia-Nato and Sweden’s neutral status, we are not
interested in pressing for increased military confrontation. Confidence and
openness are essential and it is important that we understand one another’s
military doctrines. There was a dialogue of this nature between Russia and
Nato. And we have always warned against the continual eastward expansion of
Nato. It is the right of every country to determine the forms for its security
but you must understand that if military infrastructure draws close to Russian
borders we will naturally take the necessary technical-military measures. There
is nothing personal in that, it is just pure business.”
Men med hjälp av DN:s bullet points piskas det upp antydningar
om att Lavrov skulle ha levererat ett direkt hot mot Sverige, när han säger det
självklara: att man från rysk sida inte ser gärna en utvidgning av NATO österut
och eftersom NATO är en militärallians vore det konstigt om inte en rysk
reaktion dikterades av ryskt försvar.
Nästa bullet point konstaterar att Sverige bröt
relationerna med Ryssland.
·
It was Sweden, not
Russia, that froze relations between our countries
Den som ids läsa hela intervjun - tyvärr är det inte så
många som gör det – inser att det står tydligt där att Lavrov hänvisar till att
Sverige som en del av EU måste
infinna sig i EU:s sanktioner mot Ryssland, något som är fallet och inget
märkvärdigt i sig. Att Sverige är en juridisk del av EU, och att EU:s
utrikespolitik, samt grundlagar är också Sveriges formella regelverk verkar
vara en mer självklar insikt i Kreml än i Stockholm:”But all that was stopped by our Swedish colleagues, it wasn’t on our initiative. From Stockholm it was announced that contacts would be frozen and that Sweden had acceded to EU sanctions.”
Lavrov påpekar dessutom att orsaken fanns utanför Sverige – att Bryssel reagerade på Rysslands annektering (”our reaction”) av Krim även om Lavrov som duktig diplomat lyckas uttrycka saken som radikala ukrainares hot mot rysktalande och inte som Putins aggression mot Ukraina:
“This was the result of Brussels for some reason feeling insulted by our reaction to the armed coup d’état in Kiev, when radical nationalists took power and began to publicly threaten to annihilate Russians and the Russian-speaking population in Ukraine, starting in Crimea. Our reaction is well known, but for some reason Brussels decided to punish us for it.”
Ändå skapar DN en känsla av att Sverige agerar på egen hand här och att det skulle uppfattas av Ryssland som något negativt. Ingen följdfråga tycks heller ha ställts om detta. Känslan av att man leder läsaren fel är stark och känns intellektuellt ohederligt.
Den sista bulletpointen handlar om de baltiska grannarna:
·
The Baltic
countries have not shown any gratitude to Russia for releasing them without
violence
Denna sammanfattningspunkt är kanske den grövsta och mest
intellektuellt ohederliga av DN. Den förenklar balternas historiska relation till Sovjet på ett helt oacceptabelt sätt. Med tanke på den låga kunskapsnivån här i läsarkretsen om balternas historia blir effekten direkt propagandiskt. Som många av oss vet ville inte Sverige veta av de baltiska ländernas självständighet under andra världskriget. I själva verket var Sverige landet som först av alla erkände Sovjetunionens illegala i annektering av de baltiska länderna 1940 (!) ett faktum som balterna inte glömt även om detta inte går att läsa i svenska historieböcker. Däremot har dagens svenska allmänhet och uppenbarligen även journalister bara vaga insikter om hur baltfientlig politik Sverige fört under årens lopp. Väldigt få känner till baltutlämningen när Sverige illegalt fängslade asylsökande balter i slutet av andra världskriget och höll dem i interneringsläger tills Stalinvänliga minister Östen Undén (S) skickade dem till säker död till Sovjetunionen. Ändå har t ex Lund, ”kunskapens vagga” i Sverige, honorerat sin son Östen Undén med en egen gata.
Estländare stämplades efter kriget här i Sverige som enkla fascister (fråga en äldre estländare nära dig!) och svenska skolor har aldrig förmedlat den komplicerade bilden av en liten nation på en strategisk plats, som fick vänja sig att vågor av både tyska och ryska arméer vällde över landet fram och tillbaka. Utan den estnisk-finska författaren Sofi Oksanen hade ännu färre känt till något av denna historia idag. Ingen i de baltiska länder vill förenkla frågan om de ryska minoriteterna. Men det fanns inte en särskilt stor rysk minoritet före andra världskriget utan det är ett resultat av aktiv kommunistisk efterkrigspolitik, som utgick på att man flyttade ländernas ursprungsbefolkning in i Sovjetryssland och rysktalande familjer lokaliserades sedan till de baltiska hemmen (precis som i Karelen, som Finland förlorade i kriget). All industri nedmonterades och flyttades till in i Ryssland – Estland förlorade uppemot 70 % av sina fabriker som helt sonika flyttades från landet.
For Nato’s part they understood that modern Russia was not a threat to the Baltic countries, but if they are received in Nato they will calm down and there will be peaceful and good relations. They joined Nato but no calm ensued, particularly not with our Lithuanian neighbour. For some reason Lithuania is the most aggressive russophobic country and is pushing Nato in an anti-Russian direction.
Att tramsa om balternas inställning till Ryssland i den här DN-artikeln är osmakligt och okunnigt. Dessutom lyser artikeln med sin frånvaro av frågor om Syrien och Turkiet – något som verkligen hade kunnat vara av värde för oss läsare i våra NATO-funderingar.
Lavrovs konstaterande i artikeln är helt logisk från ryskt perspektiv – det låg i Rysslands intresse att ha stabila grannar, och NATO hade kunnat vara det – eventuellt kan, om man läser lite längre in i artikeln, där utrikesministern betonar hur man förstår varandra i Kreml och NATO.
Många känner till mordet av de 10 000 polska officerare i Katynin, som Sovjetunionen genomförde och sedan skyllde länge på Tyskland. När det gäller Litauen, så är det färre som vet att i princip alla akademiker och lärare avrättades där efter kriget för att säkra sig om att ”rätt sovjetisk lära” skulle läras ut i landets skolor. Självklart försvinner inte sådana djupa sår från det kollektiva minnet av ett litet land, något som DN -journalisten borde ha ställt följdfrågor om.
Journalistiken förmedlar bilder och insikter som i sin tur är ofta grunden till diplomatin och politiken. När det gäller Dagens Nyheter har tidningen ställt till det för Finland förr. Finlands utrikesminister Henrik Ramsay (1943-1944) som mitt i brinnande kriget fick uppdraget att försöka lyfta Finland ut ur kriget mot Sovjet (och Storbritannien, som var Stalins allierad) utan att hamna i kriget med vapenbröderna i Berlin, gjorde verkligen en balansakt tillsammans med svenska krafter. Redan 1942 hade Finlands underrättelsechef Aladar Paasonen träffat sin tyska kollega från Abwehr Wilhelm Canaris i Köpenhamn och fått med sig budskapet om att Tyskland inte kommer att vinna kriget. Enligt Canaris var det enkel matematik - räkna u-båtar, räkna kanoner, räkna flygplan…
Under 1943 med hjälp av bland annat Wallenberg –familjen i Sverige, samt den legendariska ryska ambassadörskan Madame Kollontaj togs försiktiga kontakter med Kreml och Stalin om vad som krävs för att Finland ska kunna överleva som en fri nation. Förhandlingarna pågick i hemlighet och med framgång tills Dagens Nyheter 1943 fick nys om dem och scoopade om dem på första sidan. Berlin reagerade mycket kraftfullt mot Finland som fick avblåsa allt, krypa till korset och dras närmare till Tyskland ett tag för att vinna tillit igen (för att få vapen och livsmedel, det rådde hungersnöd, och Churchill hade satt Finland i en blockad som gällde även Sverige). Kriget pågick ett år till, och först efter de mest blodiga striderna i nordisk historia under sommaren 1944 på karelska näset, och efter avgång av president Ryti, lyckades Finland dra sig loss från kriget mot Sovjet, som också krävde att man skulle jaga bort de 250 000 tyska soldaterna från norra Finland och ledde till Lapplandskriget. Självklart hade de tyska underrättelsemännen information om de hemliga förhandlingarna 1943, men att det publicerades på första sidan av DN ledde till att Tyskland var tvungen att agera och markera. Henrik Ramsay var vansinnig mot Stockholm och rasade om att ”svenska journalister är politiska analfabeter”. De svensk-finska politiska relationerna blev svalare efter den här händelsen, även om företagsvärldens och militärernas relationer till Finland även i fortsättning förblev varma.
Peter Wolodarski har gjort stora insatser i att lyfta komplicerade frågor och ingen kan glömma det starka Sommarpratet på SR han gjorde några år sedan om hans polska mormor (eller var det farmor?) som överlevare från koncentrationsläger under andra världskriget. Men jag är rädd att Dagens Nyheter åter visar politisk analfabetism för sitt närområde. Sällan har DN eller de andra svenska medier visat sig att förstå hur Sverige såg ut på 40-talet och utan historiska kunskaper kan man inte spela dagens diplomatiska spel. Här i Sverige vet man mer om Paris och Berlin under andra världskriget än om Stockholm, Köpenhamn och Helsingfors - trots att våra historiska kunskaper är grunden till att förstå hur ryssarna tänker. Och det vet även NATO samt Lavrov – därför kan vi bli nyttiga idioter i ett spel vars regler vi inte kan. Den ryska utrikesministern har också insett våra journalistiska begränsningar:
It is usually on newspapers’ front pages you see sensational news about finding Russian submarines, but when, after a few weeks, it proves that they were not Russian at all, and there weren’t any submarines, the story is moved to the back of the paper.
Några år sedan avslöjades av amerikanska krypterade diplomatmeddelanden att man kallat dåvarande utrikesminister Carl Bildt en skällande mellanstor pudel som tror sig vara en stor vaktschäfer. Det känns igen med Dagens Nyheters linje – man vill bli en viktig politisk spelare i NATO-frågan, som alla världens medier citerar. Men inser man sin roll och storlek? Och inser man att de svensk-ryska frågorna innefattar alltid en dimension till: Finland? Det är bara att läsa sin historia och titta på kartan.
Att förstå diplomati är en förutsättning för politisk journalistik, precis som ekonomijournalister ska kunna läsa delårsrapporter eller börsresultat. Att vara oberoende betyder inte att vara obildad. Oavsett var man står i den komplicerade frågan måste man inse att NATO är en för viktig fråga för att reduceras till förenklade bullet points, Peter Wolodarski.
För det är så att bullets kill – om de används fel.
