FINSKAN

FINSKAN

torsdag 13 april 2017

Om aborter i Sverige

Nu när abortdebattsinläggen haglar (igen) så kan lite fakta vara på sin plats, så vi förstår vad vi pratar om. Framförallt, detta är väldigt komplext, och ni bör också förstå att Sverige är extrem i sin syn. Källor: Socialtstyrelsen, Sahlgrenska, IVO, SFOG, och min erfarenhet som ordförande i biståndsnämnden i Håbo.
I Sverige utförs årligen mellan 35 000 och 38 000 aborter = 20,9 aborter per 1 000 kvinnor i åldern 15–44 år. Under 2015 utfördes 93 procent av aborterna före vecka 12 och 83 procent före vecka 9. Alltså 7 % blir sena aborter = 2450 per år.
Idag kan man göra hemaborter själv, och bara ha digital kontakt med sjukvården. I samband med abort kan det illamående, kräkningar, diarré & frossa + kraftig smärta , blöder mycket rikligt, kan pågå veckor. Hemarbort där kvinnan tar medicin enligt instruktioner är allt vanligare. Unga flickor rekommenderas att ha "vuxen med", och ringa sjukvården om de blir rädda. 91 % av aborter är medicinska, dvs framkallas med medicin.
Kvinnan tar alltid ensam beslut om att genomföra en abort. Även när hon är mellan 15 - 18 utan föräldrarnas kännedom. Jämför för skojens skull gränsen till körkort (18 år) och att köpa alkohol på Systembolag (20 år).
Första alternativet som erbjuds är alltid abort, aldrig adoption på ungdomsmottagningar. Fram till 80-talet kunde nyfödda babysar bli adopterade men idag finns det inga.
Sent abort görs t vecka 21, t o m vecka 23. Prenatala baby fr vecka 23 har 44% chans överleva (Lennart Nilsson&Prof Lars Hamberger 2003). I vissa fall har läkare kunnat rädda förtidigtfödda från vecka 21 och 22, men riskerna för så tidigtfödda är stora.
Psykologiskt stöd efter abort i få undantagsfall i sjukvården, även om många tjejer skulle behöva pga depression och ångest. Det är inte forskat hur mycket aborter och unga kvinnors psykiska problem korrelerar, även om man kan misstänka att det finns samband. Killar får aldrig stöd per automatik.
Problematik finns och fall anmäls, men få inte komma till tals i debatten. T ex Fallet Gällivare: IVO-anmälan. Gällivare sjukhus 2015. Aborterad baby i vecka 23 överlevde, barnet lindades in, men läkare fick EJ kallas då fallet var registrerat som abort. Barnet andades men dog efter 20 minuter utan vård. I rapportering finns inte uppgifter om hur kvinnan mådde efteråt, men man behöver inte gissa att riktigt dåligt. Svensk förening för obstetrik och gynekologi (SFOG) säger att sent aborterade foster kan röra sig och ge ljud ifrån sig, vilket upplevs som jobbigt av alla i vårdsituationen. I andra länder avlivar man foster med en kaliumspruta, hos oss får de självdö.
Fostren kremeras och askan sprids på minneslund om inte föräldrarna vill begrava fostret som en del av sorgarbete. I andra länder används foster även för forskning och medicinska syften, bl a för stamceller. Det går inte få fram uppgifter snabbt, om det sker även här.

F ö var abort det vanligaste preventivmedlet i Sovjet, kvinnor gjorde 10-15 aborter under sin fertila tid.

tisdag 11 april 2017

Sorg, kärlek, respekt - funderingar om hur man får och inte får sörja


När Olof Palme sköts var jag en ung student i Lund. Jag minns tydligt att min första tanke var: ”månne det inte vara en finländare”. Lustigt nog kallades attacken då aldrig för terror, fast kan det bli större terror mot en stat än att mörda statsministern på uppenbarliga politiska grunder? 

Jag hade känt av dåtidens rasism mot finnar tydligt i Skåne och var väldigt förvånad över det. Och jag visste hur det fanns starka rörelser mot Palmes politik. Jag blev rädd att om mördaren var finländare så skulle vi bli föremål för ett kollektivt hat. Nu vet vi inte med säkerhet till dagens dato vem mördaren var, och fallet är så pass kallt, att jag oroar mig inte längre. Men jag förstår denna rädsla och hur viktigt det är att på förhand muta bort sådana kollektiva reaktioner.

Fyra personer miste sitt liv på en vansinnesattack mitt i Stockholm i fredags. Fyra personer som skulle njuta av lite shopping och sol på Drottninggatan, när solen äntligen tittat fram och tinat oss efter en lång vinter. Istället blev gatan som en krigsskadeplats med sargade människor – och en hund – mitt i vimlet. En man hade kapat en ölbil, och kört fort på gågatan och mejat människor tills han kraschade i Åhlens varuhus. Otroligt fort fick polisen (och åklagaren, antar jag) fram bilderna från övervakningskameran och de spreds i sociala medier. Senare greps och identifierades han som en uzbek som fått enligt media avslag på sin uppehållsansökan [alltså inte asylansökan, det är något annat] i Sverige, och skulle avvisas i februari från landet, men polisen hade inte fått tag i honom.

Det som hände sedan fick mig att tappa andan. Plötsligt börjar en psykosliknande hyllningsvåg i medier för poliser. Bilder med blomsterprydda polisbilar sprids på Facebook och twitter, kvällspressen presenterar story efter en annan om hur folk åkt in till staden för att dela frukt och choklad till poliser, ja t o m pizza, när de kämpade (med att göra sitt jobb). Av en händelse fanns en SVD-fotograf där attacken skedde och han tog fantastiska ”årets bild” -klass foton på poliser som springer med vapnen i högsta hugg, klädda i tyngsta skyddskläder, i gasmasker – och samtidigt skriver tidningar begåvade rubriker om att ”alla sprang därifrån skräckslagna, men polisen sprang mot hotet”. Som f d PR-konsult och strategisk kommunikatör måste jag säga att PR-värdet av allt detta för poliser är enormt. Särskilt som den svenska polisen har varit så kritiserad under en så lång tid. På ett cyniskt sätt kan man tänka att attacken var det bästa som kunde hända polisomorganisationen.

Nästa växel på allt detta blir kärleksbombningen. Bomba kärlek, bomba med blommor. En hyllning till stockholmare var synnerligen rätt, eftersom läkare från närbelägna vårdcenter rusade ut på gatan för att hjälpa offren, affärerna skötte sig utmärkt med att hjälpa alla som sökte skydd, Scandic Hotel öppnade sina dörrar till människor som inte kunde ta sig hem i brist på allmänna kommuniaktioner, värdetransportförare hade lyckats bromsa vansinnesköraren en del och varna folk som var i vägen, och många andra hjälpte sina medmänniskor. Denna tacksamhet av att folk ser folk som har det svårt och alla hjälps åt är något av det vackraste. Men offrens namn är inte publicerade än, och redan innan de var ens identifierade skedde allt detta.

Vi får inte skymma det viktigaste: offren som dog och deras familjer. De senare måste vara i fullkomligt upplösningstillstånd just nu. Jag skulle vara arg, ledsen, rasande, hämndlysten, deprimerad, och säkert många andra känslor om någon av mina närmaste hade ryckts ifrån livet på detta meningslösa sättet. Men jag vet också att allt hade blivit värre, som folk runt om mig skulle börja kräva att alla ska älska varandra, och hålla händerna. We shall overcome. Det skulle vara respektlöst och taktlöst att kräva de som betalat det högsta priset att förstå och delta i denna allmänna eufori. Och skulle någon komma på idén att föreslå att jag ska hylla polisen och visa min kärlek med blommor, när deras i själva verket arroganta miss lett till att mördaren in the first place var kvar i landet, då skulle jag bli vansinnig. Och ponera att allt detta skulle ske i ett annat land, i en annan stad – och plötsligt skulle stadens invånare börja hylla sig själva och sin polis med sång och event mitt i en blomsterhav...? Skulle din sorg få plats där? Skulle någon ens förstå dig och hur du mår? Skulle du fatta varför alla hyllar sin fina stad istället för att sörja dina närmaste som dött? (Två av offren var utlänningar)

Det tog mig en helg att förstå varför jag tyckte så illa om bilder med blommor på polisbilar. Jag kände mig annorlunda. Jag önskar att jag skulle också dras in i det kollektiva hyllandet. Men så är det nu inte, och jag som är tant på +50 vet att jag är som jag är. Och ni som känner mig vet att jag har egna väldigt tunga erfarenheter av poliser som inte är så sjyssta. Men det ar inte det, för jag har även polisvänner, som gör helt makalöst arbete för rättvisan.

Men nu vet jag vad det var som skar. Det är att i min värld måste man få sörja, få ha det mörkt, hämndlystet även, men känna och formulera en förlust, när någon dödas på detta sätt. Känna Döden. Och denna kärleksbombande tar ifrån oss rätten att sörja, med allt det mörka som ingår i döden. Särskilt när blomstertsunamin slog så snabbt. I min värld kan man inte blanda ihop kärlek, sorg och respekt, utan det är olika känslor för olika situationer. Jag har en djup respekt för varenda polis och läkare, skjusköterska, ambulansförare och alla de andra, som ryckte in och säkerställde krisscenen och tog hand om både offren och tog fast förövaren (som det ser ut, han är ju inte dömd än). Jag känner även tacksamhet för myndigheter som gör sitt jobb när det gäller. Men jag skulle inte förvänta mig mindre heller. Kärleken som jag känner, det är till mina nära och kära, till livet, till djur och natur, till vår historia och vår kultur. Sorgen jag känner handlar om de som förlorade sina liv, men också en sorg över att vårt samhälle drabbas och blir nog inte samma som före fredagen den 7 april.

Men denna hyllning av systemet i sig – som får konstiga uttryck i sociala medier, där helt vettiga personer nu beskriver poliser som stackars offer som vi måste älska, dessa som bara får skäll och stenkastning annars. Det måste vara pinsamt för duktiga professionella poliser bli föremål för sådana hyllningar. Och rena mardrömmen för polischefer som ska delta i nästa Frontex- eller Interpol-möte och möta cheferna från alla andra länder. Hur ska man förklara allt till dem och upprätthålla en bild av att man är faktiskt en seriös polisorganisation?

Jag fattar att detta är en motreaktion på Björn Springares raseri och kritik av polisomorganisationen. Men jag tycker inte man ska göra det på bekostnad av offren. Och om vi inte är helt säkra på att vi har ett terrorbrott, då ska vi inte heller överdriva. Då har vi en mordutredning i händerna. På måndag bytte faktiskt SR taktik och började kalla attacken för lastbilsattacken, inte längre terrorattacken i Stockholm. Och om det är terrorbrott, då måste poliser sluta läcka allt till medier och faktiskt ta lagen på allvar.

Och medier bör också fundera lite vilken narrativ de skapar. Hur krasst det än låter så är vi många som tittar på detta från håll. När unge efter unge i Malmö skjuts på en öppen gata, som en del av organiserad brott – då kommer minister Ygeman (efter påtryckningar) hit och skäller på malmöbor om att vi äter för billig falafel. Och när tre tonåringar dör i Härjedalen i en bussolycka som uppenbarligen visar tecken på undermålig skötsel och kontroll av bussen – och när vi vet att inom åkerinäringen kämpar man hårt mot vinterdäck och andra självklarheter för att förbättra säkerheten för passagerare – då blir man lite matt av att se att det beskrivs som Marks kommuns förlust. Samma sak med Trollhättan, det var Trollhättans förlust.

Det är säkert inte så, men det känns sannerligen som att döden i Stockholm är mer ”värt” än om man dör utanför huvudstaden. Och både politiker och medier har faktiskt ett ansvar, ni kan antingen polarisera mer eller ni kan försöka hålla ihop hela landet.

Och kanske är detta ytterligare ett uttryck för att i den svenska kulturen ingår inga mörka och farliga färger, bara rosa och glitter. Och det måste vi invandrare ju förhålla oss till och anpassa oss i. Helt ok.

Bara ni förstår att om inte jag vill ge blommor till staten, så betyder det inte att jag är fullblodsrasist med hakkors tatuerade på armen. Att man kan tycka olika om system. Att man rent av har olika erfarenheter av samma system - ibland är grunden till agg mot staten just att man blivit illa behandlad av staten. Så länge vi enas om att alla är lika inför lagen och att vi ska ha rättsstat som grund är det helt ok att tycka olika. Det kallas för demokrati. 


Och i det civila ska alla få reagera och sörja på sitt sätt så länge det är respektfullt. 

Tänk på det när ni väljer ord.



onsdag 5 april 2017

Vi sverigefinnar, vi vet!



Enligt Herman Lundborg var det största hotet mot den svenska nordiska rasen här i Sverige i början av 1900-talet samer samt den kortskalliga östbaltiska rasen. Alltså vi finnar. Enligt den kände rashygienisten låg vi snäppet under samer i vår kapacitet och förstånd. Alla ni som har sett den hyllade filmen Sameblod, föreställ er hur de finsktalande kände sig då på 30-talet. 

När man följer Sveriges politik gentemot sina nationella minoriteter slås man av att det verkar sitta många beslutsfattare som ännu tycker att vi finnar och sverigefinnar är extremt korkade och lättlurade.

Inget kunde vara mer fel.
Vi ser vad ni gör.

Vi ser hur ni låtsas som att alla är lika inför lagen. Vi ser hur ni ljuger till Europeiska rådet om hur staten uppfyller sina åtaganden mot nationella minoriteter. Vi ser hur ni duckar varje gång finska språkets ställning kommer till tals, för att sedan höja er röst för försvar av finlandssvenskan i Finland. Vi hör när ni viskar till kurder och araber, att det här med nationella minoriteter är inget att ta på allvar. Och vi ser er när ni stammar till oss att ”ja men hur skulle det gå om alla fick tala sitt modersmål...”. Jag har nyheter för er – jag har t ex under mina 30 år här aldrig träffat en kurd som skulle tyckt illa om att vi finnar får prata vårt språk i Sverige. Gissa varför? Svaret börjar med T och slutar med urkiet. Människor som berövats sitt modersmål vet vad det betyder, och vill så klart inte att Sverige beter sig som Turkiet.

Vi vet att ni aldrig menade ge oss status som nationella minoritetsspråk i slutet av 90-talet, utan istället kom ni på att skapa ett nytt språk: tornedalsfinska / meänkieli, som talats på båda sidor av Torneån i alla tider, men som redan var finskans dialekt i Finland. Men för att inte tappa ansiktet när detta uppdagades av ovanligt alerta journaister på Sveriges radios finska redaktion – sådana som ni sett till inte längre skapas och än mindre får jobb där – slängde ni in finskan i sista sekunden på listan av nationella minoriteter som Sverige skulle anmäla till Europarådet. Detta trots att finskan funnits i Sverige lika länge som Sverige funnits.

Vi vet också, att det var jordbruksdepartementet då på 80-90 -talet som skötte oss nationella minoriteter på den tiden – våra ärenden hamnade där, för de skötte egentligen renpolitiken. Och sedan via renar kom samefrågan dit, och när vi finnar kom på agendan, ja då åkte vi in av bara farten. Var det på grund av att renar har förvaltningsområden för renskötsel som ni kom på det här med förvaltningsområden för oss sverigefinländare?

Vi ser hur ni lurar de gamla finska pensionärerna, skolbarnen och föräldrarna genom att endera hänvisa till vänsterns kollektiva synsätt endera marknaden. Vilket nu råkar passa bäst. Vi vet att ni bryter mot mänskliga rättigheter som är varje människas enskilda och individuella rättigheter genom att svara till de gamla finnarna att ”hur skulle det se ut om alla ville ha hemvård på sitt språk?”. Och för föräldrarna som vill ha finska undervisning säger ni att ”ojjojjjoj, visst, ja, det hade varit trevligt, men tyvärr finns det så lite efterfrågan att vi kan inte erbjuda det nu, kom igen ett annat år”.  Den där efterfrågan håller ni borta genom att inte informera och om ni mot förmodan gör det, så blir det på svenska, dolda kanaler och för sent. Det som jag sett på finska, t ex från Stor-Stockholm var så dåligt språk att ingen vettig förälder vågar sätta sina barn i en skola med den kvaliteten. Det kan också vara felaktiga blanketter som skickas ut, eller fel info till rektorer om  undervisningen. 

De gamla som bor i sina lägenheter eller finns spridda på vårdavdelningar, dem behöver man ju inte bry sig om, de dör ju snart. Vi vet hur cyniska ni är, kartlägger inte ens den redan finsktalande personalen för att skapa en lite glädjestund hos de gamla på det egna språket, när de ofta annars sitter i tystnad hela dagarna. Detta är ett problem som belystes vetenskaplig redan på 80-talet, och på 90-talet kom den första avhandlingen i ämnet, hur välmåendet ökar när man får vård och kontakt på det egna språket i ålderns höst. Om jag inte missminner mig så var det Karolinska institutet samt på hälsovetenskaper vid Blekinge högskola som man forskade i sådant här i. Men trots det behandlas ämnet i media som något nytt - idag görs det program inom public service om hur det blir med den här saken inför att de nyanlända blir gamla eller är gamla. Varför ser ni varken att problemet funnits länge och att lösningen finns? 

En arbetskraftsinvandrare som åkte på lastbilsflak från norra Finland till Olofstrom till Volvo på 50-talet, och som lärde sig både fabrikens system och svenska så snabbt att han kunde sedan bli informell gruppledare för alla andra finnar som kom, och som sedan arbetade utan en enda sjukskrivningdag och som aldrig tog emot något socialbidrag, utan betalade sina skatter, uppfostrade sina barn till lydiga svenskar, och levde utan att göra väsen av sig – han är inte värt ett skit inför era ögon nu, när han efter stroke har tappat det där svenska språket han var så stolt över, och skulle behöva vård på finska. Men han passar inte in i era IT-system, och handläggare på försäkringskassan och behovsbedömare på kommunen och skötare på vårdcentralen tycker att det är så besvärligt. Finska är inte ens sexigt språk, kom igen om du pratar t ex persiska. Då kan man ju bli t o m medialt uppmärksammat – vi som är så duktiga på integration, att t o m radio och tv vill komma och göra inslag. Så han som kom på lastbilsflaket sitter i tystnad och tyner bort. Men han vet.

Vi vet hur ni förstör våra skolinitiativ. Hur ni hittade på hinder såsom att man krävde fem barn för att få starta en finskagrupp i skolan. Och att ni krävde att man ska prata finska hemma för att få undervisning. Och det var du, svenska rektor som inte ens kunde hålla isär sverigefinnar och finlandssvenskar som skulle ta besluten för mina barn, om de skulle få sin lagstadgade modersmål eller inte. Och du anmälde aldrig  till modersmålsläraren att hon inte skulle komma på grund av studiedag, skolresa eller motsvarande. Och du bara himlade med ögonen när vi föräldrar ville ha läroplanen för att se vad barnen skulle lära sig. Till mig sade du, rektorn, att "vad, ska de lära  sig grammatik också?" när jag ville veta hur det skedde. Och du budgeterade inga läromedel för mina barn, jag köpte böcker och videofilmer när jag var i Finland och donerade till din rika skola. När kära finskalärare tröttnade på att vara överkvalificerad men underbetald jämfört med de svenska kollegorna, och cykla utan reseersättning mellan fem skolor i kommunen, och alltid ensam och exkluderad från skolans verksamhet - ni hälsade ju inte ens på henne trots ert värdegrundsarbete - så då obstruerade du, rektorn, igen; du "hittade" inte någon ny lärare. Du påstod att du letade, men du satte en annons i Platsjournalen som i princip sade: "vi söker en superkvalificerad lärare till ett skitjobb några timmar i veckan, i princip utan betalning och med inget status alls, absolut inte fast, utan på timmar, och utanför alla meningsfulla sammanhang i skolan.". Tänk om ni sökte på samma sätt till alla andra kommunala tjänster? Våra barn har gått i dessa blandgruppr där förtvivlade lärare försökt lära ut sexåringar och 15-åringar på samma gång. Vi vet att lektionerna uteblev för att "ni hittade inget klassrum" eller lade dem på fredageftermiddag så sent som möjligt. 

Vi vet också - något som inte svensk media tycks veta - att Jan Björklunds första beslut som skolminister var att avveckla de direkt olagliga begränsningar på klasstorleken, och kravet på att finska talas hemma, som inte finns på de andra minoritetsspråken heller. Men sedan har det gått trögt, skolor obstruerar fortfarande, och ingen lärarutbildning för modersmålslärare har stiftats i finska i stället för de som lades ned på 80-talet. Ni kanske inte visste att även här i Malmö fanns tvåspråkig förskolelärarutbildning då! 

Vi vet också att ni försöker att låtsas om att friskolor är ett muslimskt påfund. Vi hör hur ni aldrig säger högt att det var finska föräldrar som startade friskolorna. Och i Tensta / Rinkeby av alla ställen. Det började med skolstrejken när de finska föräldrarna fick nog och höll sina barn hemma som protest när undervisning om och på finska försvann i ett nafs. Självklart undervisades barnen i smyg hemma, hemundervisning är något som är tillåtet i Finland och många har traditionen. Sedan startade föräldrarna det som blev Upplands Väsbys sverigefinska skola, den första friskolan i landet. Och den flyttade sedermera till Stockholm. Idag är det den på Fridhemsplan. Men vi har ännu inget gymnasium på finska. 

Och Finland, vi vet hur ni stoppat alla försök till lördagsskolor och annan utbildning, t ex möjligheten att tenta av finska klasser om man bor i Sverige, som ni stödjer i andra länder, där det finns finska invandrare. Ni är delaktiga i detta osynliggörandet. Vi vet det också.

All denna oberättade historia skedde när ni började städa bort det finska med en stor kvast. Vi vet att det kom i eftersläpet av den kommunaliserade skolan. Om ni hade frågat så hade vi kunnat berätta för er – särskilt dig, Göran Persson – att inga kommunfullmäktige värnar om finska klasser. Det ger inga röster. Och även om de inte kostade någonting extra, samma klasser och samma lärarresurser behövdes ju ändå. Vi vet hur ni försökt att strypa finska skolinitiativ efter det; Sverigefinska skolan i Stockholm som haft rektorer som inte kunnat finska och okunniga styrelser. Det är tack vare föräldrarna som man lyckats hålla skolan på banan. Så ni kan visa den till ännu fler europeiska kollegor och stoltsera med hur duktiga ni i Stockholms stad är med nationella minoriteter. Tyvärr ni i Göteborg och ni är lite mer bakom foten, ni har ju sannerligen inte granskat varför den sverigefinska skolan stupade plötsligt vid årsskiftet. En rektor som inte kan finska och styrelsen bestående av gamla gummor och gubbar upp till 80 år med kvalificering från bilfabriken och fackmöten skulle skapa modern tvåspråkighetspedagogik. Istället för föräldrar lyssnar ni på kommunen tydligen på avdankade lokalpolitiker som sitter på många stolar och går i möten som barn i huset, trots inga mandat. Ni är bara pinsamma. Vi vet vilka ni är och hur ni gör. Och nu puttrar det i Västerås finska skola...

Vi minns hur flera högskolor lärde ut finska och hade kvalificerade kurser, och hur tolkutbildningarna lärde finska rättstolkar och vårdtolkar. Det var på den tiden det fanns fungerande invandrarservicebyråer i många kommuner. Men sedan kom tiden då allt skulle stängas, och integrationen flyttades från folket till Integrationsverket, som började verksamhetsplanera och projektera, och som anställde hundratals pursvenskar för att integrera oss finnar. Till slut stängdes verket och uppdraget flyttades till Länsstyrelserna, där det är idag - mest på Länsstyrelsen i Stockholm, där man nu leder verksamheten med de nationella minoriteterna. Där har man byggt upp i praktiken systemet, där man nu delar ut statliga pengar till de 28 kommuner (mindre än 10 % av landets kommuner) som hittills förmått få sina kommunstyrelser att ansluta sig till förvaltningsområdet. Vi fattar att det är de statliga miljonerna som fått svenska politiker bli så ödmjuka. Men ni fattar inte att vi fattar, hur köpta de är med våra pengar. Och sedan har ni från Länsstyrelsen i Stockholm uppmuntrat kommuner att skapa en koordinatortjänst för sverigefinländare som det "vettigaste sättet att använda pengarna" och därefter budgeterar kommunen drygt en miljon för detta. Att man sedan inte skapar tjänsten eller obstruerar är sättet att ta våra pengar. T ex i Malmö förra året så var budgeten för oss nationella minoriteter runt 2,4 miljoner kronor. Malmö stad beslutade att anslå drygt en miljon av dessa för en koordinator som skulle varit på plats 2017. Så blev det inte och blir inte enligt staden. Och pengarna - de fick man inte lyfta över från denna tjänst. Jag var på mötet där  man bedyrade att man faktiskt hört av sig ända till Stockholm, och frågat om man skulle få lämna tillbaka pengarna till staten, men ni hade sagt att det kommer inte på fråga. Så drygt en miljoner råkade bli kvar på Malmö stads personalenhetens budget - vilken lycka - och sorgligt nog just när man skulle behöva informera t e x på skolorna mer om sverigefinsk historia, och när det firas Finland100 i hela kommunen - så kan man inte ge pengarna till någon vettig sverigefinsk användning. Nu har man tydligen haft många och svettiga möten för att säkerstsälla regelverket så att det inte ska kunna hända igen. Men för 2017 har vi varken dessa pengar - eftersom nu äskades det mindre då vi använde inte allt 2016 - och vi har inte någon koordinator heller. Tur att vi sverigefinländare hjälper till gratis med informtion, översättningen och allt det annat. Jag har hört att det är exakt samma byråkratiska process i några andra förvaltningskommuner. 

Vi vet att ni som skapade detta system på Länsstyrelsen i Stockholm är nu satta att revidera samma system. Jäv (på finska "jäävi") tycks inte finnas i vokabulären i TokHolma.  Vi vet också att istället för att göra en seriös undersökning via någon universitet och sociologer där, eller via CSN så har ni spridit en on-line undersökning på våra behov - vad skulle vi vilja - och att ni fick drygt 1000 svar på denna enkät som man kunde anonymt svara på så många gånger som man ville. Den kan ni inte hänvisa till i vårt namn, bara så ni vet. Det är helt ovetenskapligt och sannerligen inte representativt. Vi vet hur sociologiska undersökningar ska göras och kan känna igen en Kalle-Anka -undersökning när vi ser en.

Lennart Rohdin, du leder arbetet  med oss nationella minoriteter på Länsstyrelsen i Stockholm. Ditt jobb är att kolla med andra EU-länder hur de har gjort, att diskutera med juridisk expertis, och ta in många finsktalande jurister och tjänstemän i din utredning för att säkerställa att den nya lagen motsvarar alla krav på gällande rätt. Inte göra oseriösa webbundersökningar som inte är grundade och som marknadsförs så lite att folk inte ens förstår allvaret och syftet bakom. Du kanske tror att vi inte förstår hur lagar ska stiftas och hur förvaltningen ska fungera. Men det gör vi. Vi  är många finnar som jobbar och jobbat inom Länsstyrelser och departementen. Vi vet. Så se nu till att skapa ett lagförslag som inte bygger på den vansinniga idén att när svenska staten har åtagit sig och ratificerat bindande konventioner från Europa rådet, och inlemmat dessa i sin rätt även på grundlagsnivå, så skapas en kommunal missfoster, där varje kommun vart fjärde år kan rösta om huruvida man tänkt sig att följa denna bindande konvention. Hur skulle det se ut om ni tog en annan del av mänskligarättighetspaketet i denna konvention. Typ genus? Vad sägs om att alla kommuner kan bli skyddskommuner där man förbinder sig att inte diskriminera kvinnor, men att de ska rösta om det först i kommunfullmäktige? Och skulle de säga nej, ja, då utgår vi ifrån att lagen krav i praktiken inte kan göras gällande, eller?

Vet ni, vem som hade jublat av denna fascistiska bakdörr i lagen? Jo, Lundborg - man ger ju lokalsamhället rätten att själv bestämma om man vill eller inte vill diskriminera en minoritet. 

Vi ser hur ni i staten och kommuner utan att ta till er berättigad kritik kontrollerar oss som höjer rösten, fast i smyg, kartlägger oss, skapar svartlistor, stämplar efter utvecklingssamtalet med den värsta domen man kan få i Sverige: ”samarbetsproblem”. Vi vet hur det funkar, hur er HR skriver in kodade budskap. Men vi bryr oss inte. Vi säger hellre upp oss från fasta tjänster som ni tror är en gåva från himmelen. Vi är tysta. Men inte livegna. Och slipper tvångsfika 09.30 och 14.30 när vi egentligen vill bara jobba.

Vi vet också hur ni i media ser till att våra frågor blir aldrig lyfta som viktiga frågor i nyhetsflödet. Man kan trakassera finnar, man kan diskriminera finnar, man kan sno våra medel och ljuga om oss helt fritt. Vi betraktas ju inte ens som ”riktiga invandrare” - som om våra ansträngningar att lära oss svenska och det svenska samhället skulle vara mindre än någon annans. Och nu pratar vi om medier, som överhuvudtaget inte orkar lära sig finska själva. Så svårt... Ni lär inte ut något om oss på journalisthögskolan och säkerställer att redaktioner inte kan göra några som helst strukturella, politiska eller juridiska analyser av hur staten behandlar sverigefinländare.

Vi pratar om offentliga brott när flera av de kommuner som är förvaltningsområden öppet men sofistikerat stjäl pengarna som är riktade för den nationella minoritetsgruppen, och det handlar om miljonbelopp. Ni i medier brukar annars skrika när bidragen används fel eller går till fel fickor – men när pengarna är till för den finska minoriteten bryr sig ingen om vad som händer. Det kommer aldrig över nyhetströskeln och vi vet att det alltid finns en käck +30 redaktionschef som är superintresserad av genus och identifikationspolitik och som undrar ”vem som kan vara intresserad av det här med finnar, nej, ingen.”

Vi vet att Statens kulturråd har under årens lopp delat ut miljoner kronor till allehanda sverigefinska projekt som varken lämnat in skriftliga projektplaneringar eller redovisat efteråt. Vi pratar mest teater. Det räcker att man är en hyvens typ och äter lite lunch med rätt folk. Ett tag var det faktiskt så illa att en riksdagsman som satt i kulturutskottet och öronmärkte pengar till nationella minoriteters i Kulturrådets budget också satt som ordförande i teatern som fick pengarna via Kulturrådet, och dessutom satt i politiken i kommunen, där teatern sedan skulle etablera sig. I mogna parlamentariska demokratier kallas detta korruption och jäv. Men här kallas det nationell minoritetspolitik.

När det gäller finska pengar, så verkar ni tycka att vi i målgruppen är ändå så dumma och så lite värda att nog ska man kunna ta våra pengar. Bäst att ge dem till kultur som stödjer staten, eller hur? Lugnast så. Vi vet att ni tänker så. Särskilt tydligt är det när man tittar på stödet för film och media. Ni är livrädda för finskspråkig produktion och försöker strypa det så osynligt som möjligt. Inga medel för finskspråkig filmproduktion, bäst så. Integration, det betyder väl inte att man jobbar med sina grannar, nejnej, det handlar om folk utanför Europa, ju!

Och inte visa finsk tv här i Sverige, de har ju sina 15 minuter varje vardag på SVT och någon enstaka halvtimme med repristid helst runt midnatt. Fast det måste göras snyggt. Licensen för att ansvara för finskspråkig tv Finland i Sverige har varit hos Sverigefinska riksförbundet som fått i åratal ett par miljoner kronor om året från Finlands utbildningsdepartement, men det finns inget skriftligt avtal, bara muntligt. Och av en händelse ströp de stora kabel-tv -företagen bort den finska kanalen 15 år sedan utanför Stockholm, för att göra plats med Al Jazeera och viktigare kanaler. Men miljonerna pumpas från Finland in i alla fall. De tror i Helsingfors att det är för att vi ska se på tv i hela landet. Och vi vet när finska ministrar kommer till Sverige, så lurar ni dem och visar hur fint det funkar med Stockholms finska skola och tv finns och kanske några äldreomsorgsplatser. Och vi vet att Finlands regering är så godtrogen och naiv, att de tror er, för de ser ingen anledning att inte göra det. Vi var också naiva och trodde på er länge, och menade, att det var vi som missuppfattat något när ni inte gjorde som ni sade ni skulle. 

Vi vet att varje försök av de finskättade riksdagsmännen och kvinnorna att ta upp dessa frågor har tystats oavsett partifärg. Vi vet hur åtta finska riksdagsmän och -kvinnor skrev ett upprop för sverigefinländare (de krävde att man skulle leva upp till lagens krav, varken mer eller mindre – ingen revolution direkt!) 2006 men som Dagens nyheter vägrade publicera. Vi vet eftersom den publicerades i Finland, men svensk media berättade ingenting. Så rädda var man för oss finländare, att alla parlamentariska demokratiska principer tystades och riksdagens folkvalda vägrades rätten att ta upp ett ämne som berörde flera hundratusen medborgare direkt.

Vi som har grävt lite i historien till skillnad från dagens historielösa poddare på finska redaktioner vet att LO och SAP satte tillsammans med SAF en hög prioritet på att kontrollera oss finnar. Vi var rent av huvudpersoner i IB – vi skulle ju dokumenteras. (Är inte det värt en film, SF?!). En av arkitekterna, Hjalmar Rantanen, som tillhörde LO:s ledning, har till och med skrivit en bok om den här tiden, eftersom han ångrade sig efteråt och gjorde avbön. Den som inte vet, kan enkelt läsa boken ”Ruotsin avarassa sylissä” om hur assimilationspolitiken var prioritet. Även gamla spioner och underrättelsemän har berättat hur man kontrollerade finnar i Sverige. Man såg kommunistspöken lite varstans. Professor Erkki Pale bekräftade detta också innan sin död. ”Sverigefinnar kontrollerades stenhårt i Sverige under kalla kriget, med Finlands goda min” sade han till mig i en intervju till Invandrartidningen. Den som kom ut i över 20 år på 12 språk inklusive klarspråk för att befrämja integration, men som ni var tvungna att lägga ned också. Som allt annat som funkade.

Vi kan alltså vid det här laget er modus operandi och vi vet att ni siktar på att strypa finska språket lika effektivt som vallonernas flamiska försvann. Ni lär inte ut landets historia, för då skapas nya generationer av indoktrinerade ungdomar som tror att varje generation skapar sin egen etniska identitet istället för att kunna något om sin egen historia och om sina egna traditioner. Hur många svenskar vet ens att Sverige och Finland har varit ett och samma rike fram till 1809 och att man talade finska i Karlskrona på 1500 -talet, och i Lund på 1600 -talet, och i riksdagen likaså? Den svenska kolonialmakten fortsätter tuffa på som genom århundraden och ni har inga planer på att undervisa om detta i skolan.

Ni styr med pengar och maktrelationer och säkerställer det korporativistiska sverigefinska ankdammet, så att bara nyttiga idioter anställs i tjänster där någon makt över sverigefinnar utövas. Vissa av dem kan lite finska, andra inte. Och när det bränns under fötterna, då utnämner ni utredningsmän och -kvinnor, som bara råkar vara samma personer som skapat strukturerna som inte fungerar – folk som ska alltså utreda och kritisera sina egna verk. Och sedan pekar ni med hela handen och säger att det är vi finnar som vill ha det så här – att vi inte vill ha någonting.

Som sagt innan så just nu pågår en revidering av den löjligaste lagen jag läst någonsin – Lagen om de nationella minoriteter. Den som Sverige var tvungen att klämma ur sig under tvång, för annars skulle inte staten få hänvisa till resten av mänskliga rättigheter som så flitigt alltid lyfts i detta land. De nationella minoriteterna kommer ju som sagt med i samma paket som förbudet att diskriminera en individ på grund av kön, etnicitet, religion, ålder, osv. Sverige lyckades skaka av finnarna från sin diskrimineringslag – vi kan alltså egentligen enligt praxis och gällande lag bli diskriminerade i Sverige – till skillnad från judar, romer och många andra grupper som DO vaktar. Då var ni tvungna att hitta på den där papperstigerlagen, som säger inget, där ingen är intressent, och inget är definierat och ingen kan överklaga något beslut överhuvudtaget. En professor på juridikum vid Lunds universitet där jag läser Juristprogrammet just nu kallade lagen för ”Sveriges juridiska varböld”. 

Det är hög tid att spela med öppna kort mot oss finnar. Antingen gör ni en ordentlig europeisk lag som gäller i varenda kommun och som inte kan spelas bort som ett förvaltningnsområde hit eller dit, eller lägg ned hela mänskligarättighetspaketet och bli vapenexportör öppet. Om ni vill det första, se då  till att våra remissinstanser är värda namnet, och inte några inbördes korporativistiska klubbar såsom Sverigefinländarnas riksförbund har varit sedan årsmötet i Landskrona 1972, då förbundet kapades av LO och SAP. Sen dess har bara höga medlemmar i SAP och LO fått leda förbundet.

Bara det faktum att Sveriges största nationella minoritet representeras av ett partiideologiskt styrt förbund som är en stiftelse, vars ekonomi och använding av skattemedel kan aldrig kontrolleras, att det har förbundsval vart fjärde år (!) och att bara lokala föreningsnominerade kandidater får ställa upp för styrelseval - även om direktmedlemmarna betalar lika mycket medlemsavgift – får tankarna gå till DDR istället för Sverige och bör få demokratiminister Bah Kunke rodna av skam. Alltså varken hon eller jag som sverigefinsk medborgare har någon som helst reell påverkan på de beslut som tas av den här organisationen i mitt namn, och som är min remissinstans och som får miljoner kronor årligen i skattefinansiering. En organisation som delvis ska leverera verksamhet via föreningar som är medlemmar, och samtidigt vara vår minoritetspolitiska representant inför lagstiftaren och i andra sammanhang. Lägg ned nu. Vi vet att vi behöver renodlade, demkratiska och transparanta organisationer med väldefinierade och tydliga verksamhetsområden, och som kontrolleras av JO, riksrevision, lagar och rättsvårdandemyndigheter som alla andra statliga verksamheter. 

Och samma gäller dig, Antje Jackelén. Fint jobb ni gjort i Svenska kyrkan med vitbok om samer, men ni stryper samtidigt aktivt allt det meningsfulla församlingsarbete på finska som funnits i Svenska kyrkan sedan 1500 -talet i hela landet och erkänner inte ens förtrycket, trots att ni i kyrkan var framme i Norrbotten för att få tyst på finskan. Och den finska församlingen i Stockholm är helvild, sålt fastigheterna för en spottstyver, struntar i medlemmarna. Gud ser, men ser du, Antje?

Så om ni tror att vi finnar är så dumma som Lundborg menar, då har ni fel. Vi är möjligen sega, vi vill inte tjafsa så länge vi klarar oss, och vi vill aldrig vara beroende av stater. Däremot hjälper vi varandra i det tysta. Och det är möjligt att vi själva är rasister, eftersom vi ofta tror att ni svenska beslutsfattare inte är kapabla att förstå hur finländare fungerar. Men vi är inte dumma. En gång är en oförutsätt händelse, två gånger är en tillfällighet, men tre gånger är en fientlig handling. Vi kan räkna.

Nu är det tredje gången ni försöker att få till en lag till att ”skydda och utveckla nationella minoriteters språk och kultur” i enlighet med de bindande konventioner av Europarådet. Gör det rätt denna gång, Lennart Rohdin och Alice Bah Kunke. Och prata med försvarsminister Peter Hultqvist. Han har säkert ett intresse av att sverigefinländare känner att de är likvärdiga skattebetalare och medborgare i Sverige, med tanke på den re-integrationen som nu sker. Och han har en finsk morsa, så han fattar. 

Että silleen.


Johanna Parikka Altenstedt, fil lic, debattör, sverigefinne. 
Texten får delas fritt. Använd gärna hashtag #vivet

Redigerats 6 april 2017