Dags att sluta hyckla kring juridiken runt licensjakt av varg

Den juridiska grunden för svensk licensjakt av varg finns i artikel 16.1.e i EU:s rättsakt art- och habitatdirektivet. Det förklarar,  när man får göra ett undantag till det strikta skyddet av vargen som EU har satt upp och Sverige har godkänt i artikel 12.

"16.1.e) För att under strängt kontrollerade förhållanden selektivt och i begränsad omfattning tillåta insamling och förvaring av vissa exemplar av de arter som finns förtecknade i bilaga 4 i en begränsad mängd som fastställs av de behöriga nationella myndigheterna."

Den svenska lagstiftaren och dömande makten har från artikeln ovan formulerat den paragrafen som ska motsvara innehållet ovan i den nationella lagen, och idag är grunden för licensjakten, och som finns i jaktförordningen. Den nationella implementeringen ska följa syftet av direktivet till fullo enlig EU:s regler.

Då blev "insamling och förvaring" "jaga för att döda". Hur är det möjligt?

* * *

Trots flera skäl att hämta in EU-domstolens förhandsbedömning i frågan om licensjakt av varg, som pågått vid sidan av skogen också som en juridisk varböld i tio år, vägrar svenska domstolar ännu att göra det. Därmed är vargen som är strikt skyddad enligt EU-rätten och dess art- och habitatdirektiv i själva verket rättslös i Sverige.  

EU:s medlemsstater har genom grundfördragen lovat att implementera EU:s direktiv så att dess innebörd helt och fullt fångas upp av den nationella regleringen. Medlemsstaterna har därmed godkänt en rättslig princip - en lojalitetsplikt mot EU-rätten – vilket betyder att deras lagstiftande församlingar, domstolar och myndigheter är skyldiga att följa EU-rätten.

Det innebär också rätten att öppna överträdelseärenden mot medlemsländer, som antingen implementerar direktiv mot EU:s egentliga syfte, eller förhalar och obstruerar. EU-kommissionen kan till slut kan leda till ett domstolsförfarande mot medlemsland i EU-domstolen. Vi hör om detta dagligen i nyhetsflödet och vår regering är sällan sen att peka fingret mot Ungern eller Polen, eller mot andra länder, som ”inte uppfyller sina plikter och följer EU:s rätt och direktiv” i olika politikområden. Men när det gäller art- och habitatdirektiv – EU:s miljögrundlag - som skyddar natur och vilda djur, då finns det inga gränsr för det politiska, men också det juridiska hycklandet, som stavas svensk licensjakt på varg. 

Trots att det finns många tunga skäl att inhämta EU:s förhandsbedömning av huruvida Sveriges implementering av direktivet uppfyller dess syfte och krav, har domstolar vägrat under de tio kaotiska åren göra så.

Redan 2011 öppnade EU-kommission ett överträdeleärende mot Sverige angående licensjakt på varg (Formal notice Art. 258 TFEU) och två år sedan skickade EU-kommissionen en så kallad motiverat yttrande till regeringen (Additional reasoned opinion Art. 258 TFEU, 20104200 18/06/2015 Sweden Environment NATURE - Wolf hunting in Sweden) angående detta och påpekade att medlemsstaten har ännu inte uppfyllt sina plikter och skyddat vargen enligt art- och habitatdirektivet. EU-kommissionen har upptäckt allvarliga brister i Sveriges implementering, t ex upprepad licensjakt på en strikt skyddad och hotad art utan att villkoren för undantag i EU-lagstiftningen uppfylls, att effektiva åtgärder för att hantera den höga inavelsnivån i populationen genom att naturlig vargmigration till Sverige underlättas eller genom aktiv förflyttning av vargar, antagande och genomförande av en förvaltningsplan för denna hotade art samt frågor kring den (politiska) begränsning av antalet vargar i Sverige som satts till 210. Inget har framkommit ännu för att fallet mot Sverige skulle vara avslutat, och är ännu alltså öppet.

EU-direktivets syfte styr alltid implementeringen. Det finns många fall där EU-kommissionen har drivit medlemsländer till EU-domstolen för att deras nationella lagar eller tillmämpning av reglerna gått emot EU-direktiv, även Sverige har fått rätta sig i ledet i skatterättsliga frågor samt i samband med alkohollagstiftningen. När implementeringen sker felaktigt och mot direktivets syfte, ska den felaktiga nationella rättsregeln eller tolkningen lämnas utan verkan av domstolar, tills rättsregeln är ändrad.

EU-domstolen kan stöjda medlemslandet i bedömningen av hur ett direktiv ska implementeras, och deras så kallad förhandsbedömning kan vara nog sä värdefull i en process, eftersom i slutändan kommer en tolkningsstrid hamna i EU-domstolen och de kommer att granska att direktivets syfte har upprätthållits i den nationella implementeringen. 

Alla domstolar i Sverige har alltid en möjlighet att skriva till EU-domstolen och be om en förhandsbedömningn i ett pågående fall här hemma. Med tanke på att licensjakten – och flera fall av tvetydiga skyddsjakter – baseras på art- och habitatdirektivet och har försvarats som en åtgärd enligt detsamma, för att förstärka vargstammen i Sverige och Skandinavien, bör de otaliga överklagningar på jakten som miljöföreningar lämnat i till domstolar under årens lopp ha lett till att någon instans hämtar in en förhandsbedömning från EU-domstolen. 

Vidare talar det faktum att Sverige har inga konstitutionsdomstolar som många andra länder har, där man fokuserar på att just göra bedömningar av huruvida domar, beslut och verkställande av lagen, eller värderingar mellan olika lagar, är enligt EU-rätten och dess grundfördrag, som också är grundlag här hemma hos oss. Ett tredje skäl till att be om en förhandsbedömning är att den ordningen som vi har idag i samband med vargfrågor bygger på en delegation från den faktiskt ansvariga myndigheten, Naturvårdsverket, som lämnat i princip en walk-over i alla vargfrågor till länsstyrelser, som inte alls har samma expertis och perspektiv på frågor som berör vilda djur. I de så kallade varglän har i självaverket vargfrågan – dvs miljöskyddet enligt art- och habitatdirektivet – blandats ihop med viltförvaltningen, som är något helt annat; att bevara en art för dess egen skull är inte samma sak som att bedriva decimering av djur och natur för att enklare kunna uppfylla människans behov av hobbyjakt eller skogsodling. Med inget annat svenskt fridlyst djur på EU:s lista för skydd har man låtit så flagrant samhällsintressen och människans rekreation gå före djurets skyddsbehov.

Därmed är länsstyrelserer inte kapabla att se till vargens skydd och behov, och man bör inte låta en myndighet med delegation i frågan få så mycket att till säga om, som det är idag med det hybrida systemet av viltvårdsdelegationer som under landshövdingarnas vingar ska gissa sig fram till siffror av hur många vargar som ”ryms” i varje län. Då har man överhuvudtaget inte ens förstått hur vargen lever. Länsstyrelserna låter sina viltvårdare handlägga frågorna och i regel tar man inte till sig något av den senaste oberoende forskningen som sker i universitet, eller utomlands, beträffande vargen som art.

Men licensjakt på varg i Sverige har i tio år varit ett juridiskt undantag på grund av uppenbarligen mäktiga intressen som torde intressera rättssociologer. En genomgång av rättsläget i samband med licensjakten av vargar visar att i själva verket Sverige saknar ett rättsligt skydd av det rödlistade djuret som läget är idag.

* * *

Det är vikgit att förstå hur de svenska paragraferna är urledda av EU-direktivet för att kunna tolka dem på ett rättssäkert sätt. EU:s grundläggande miljörätt finns alltså i art- och habitatdirektivet (92/43/EEG).

”Direktivets syfte är att bidra till att främja den biologiska mångfalden inom det europeiska territoriet och bidra till det övergripande målet hållbar utveckling. De åtgärder som vidtas ska syfta till att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus hos livsmiljöer samt arter av vilda djur och växter. Begreppet gynnsam bevarandestatus är således grundläggande och definieras som summan av de faktorer som påverkar en livsmiljö och dess typiska arter och som på lång sikt kan påverka dess naturliga utbredning, struktur och funktion samt de typiska arternas överlevnad på lång sikt.”

Detta fastställs i Sverige i två lagar: Förordning (SFS 1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken och Artskyddsförordningen (SFS 2007:845).

Så här klargörs samma sak på Artdatabankens hemsida 2017:

”Varje medlemsland har skyldighet att se till att alla arter och naturtyper som ingår har så kallad gynnsam bevarandestatus, vilket innebär att utbredningsområde, areal, populationsutveckling och andra kvaliteter finns och kan bibehållas”.

Sverige hänvisar dock i tolkningar om art- och habitatdirektivet när det är fråga om vilda rovdjur till jaktlagen (1987:259) och jaktförordningen (1987:905) som implementeringar av direktivet. Det är några paragrafer som man har justerat och sedan hänvisar till att detta är implementeringen. Den nu aktuella frågan om licensjakt, samt skyddsjaktsbestämmelser har båda sitt lagliga stöd inom den svenska rätten just i dessa paragrafer.

Lika bedöms lika, olika bedöms olika, eller?

Enligt artikel art- och habitatdirektivets artikel 12 omfattas djuren uppsatta på bilaga 4 av det strikta artskyddet, bland annat den svenska vargen (Canis lupus). Enligt svensk och EU-rättslig princip ska lika fall bedömas lika, och olika fall olika. I detta avseende finns det en motsägelse mellan direktiven och den svenska lagstiftningen. De rödlistade svenska djuren som nämnts här t ex (varg) Canis lupus, Laerta agilis (sandödla) och Triturus cristatus (vattensalamander) finns alla tre listade utan undantag på bilagorna av strikt skyddade arter både inom verkningsområdet för art- och habitatdirektivet 92/43/EEG och Rådets direktiv 97/62/EG av den 27 oktober 1997 om anpassning till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen av direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter.

• DJUR- OCH VÄXTARTER AV GEMENSKAPSINTRESSE VILKAS BEVARANDE KRÄVER ATT SÄRSKILDA BEVARANDEOMRÅDEN UTSES: Canis lupus (spanska populationer: endast de söder om Duero; grekiska populationer: endast de söder om 39:e breddgraden; de finska populationerna undantagna)

Men inom den nationella svenska rätten har man gjort skillnad mellan de olika vilda djuren. Det skyddet som vattensalamandern och sandödlan får rättsligt av Artskyddsförordningen sträcker sig av någon anledning inte till vargen, som enbart bedöms utifrån jaktlagen och jaktförordningen, trots att det är fråga om samma direktiv och deras nationella implementering. Särskilt märkligt är det att man inte lägger större vikti i att granska art- och habitatdirektivets bestämmelse om förbjudet att avsiktligt störa djuren liksom att skadda eller fröstöra djurens fortplantningsområden eller viloplatser i samband med okontrollerade licensjakter där jakttillstån lämnas ut av länsstyrelser till hundratals fritidsjägare, vars identitet är inte känt, då myndigheten inte kräver strikt dokumentation av jaktlagen utöver jaktlagsledarna. Hur mycket dessa förstör av vargens naturliga habitat i skogen med sin framfart kan inte vara irrelevant i frågan när art- och habitatdirektivet uttryckligen pratar om särskilda bevarandeområden.

Inom doktrinen finns fallet RÅ 2004 ref 109 som är en rättsprövning av exploatering av vattensalamanderns, d v s en av de strikt skyddade arternas utbredningsområde, formulerar regeringsrätten syftet med direktivet 92/43/EEG på följande sätt angående ”den större vattensalamandern (Triturus cristatus) upptagen som en ”art av gemenskapsintresse som kräver noggrant skydd”. Regeringsrätten noterar också uttryckligen angående artikel 12 att 

"stater ska ombesörja dels ett artskydd och dels ett områdesskydd, och att försiktighetsprincipen ska iakttas. Det innebär ”det säkrat före det osäkra”, vilket torde vara helt diametralt emot någon storskalig licensjakt av varg."

…//...

Det kan därvid noteras att det finnns en väsentlig skillnad mellan regleringen i artikel 12 och regleringen i artikklarna 4 oh 6. [För sådana områden som är skyddade enligt artikel 6 gäller att en plan eller ett projekt får godkännas av den nationella myndigheten först efter att myndigheten har försäkrat ig om att det berördda områet inte kommer att ta skadda.] Artikel 12 däremot ålägger medlemstaterna att, genom vissa förbud, införa ett strikt skyddssystem i det naturliga utbredningsområdet för angivna djurarter.

…//...

art- och habitatdirektivet syftar till att bevara vissa livsmiljöer samt djur- och växtarter och innebär dels ett artskydd, dels ett områdesskydd. Närmare bestämmelsere om artskydd finns i artiklarna 12-16 i direktivet. Enligt artikel 12 skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att införa ett strikt skyddssystem för vissa förtecknade djurarter, bland annat den större vattensalamandern, med förbud mot bland annat att skada eller förstöra djurens fortplantningsområden och viloplatser. Större vattensalamandern är en sådan art som enligt direktivet kräver ett noggrannt skydd.

…//...

Försiktighetsprincipen ska iakttas.

* * *

Talerätt

Tio år av juridisk kamp för att vargens rättsliga skydd ska versktällas i verkligheten i Sverige har visat hur domstolar har obstruerat mot art- och habitatdirektivet. Först såg man till – i samband med delegationen av Naturvårdsverkets roll i jaktbesluten – att göra helt avkall på rätten att överklaga ett myndighetsbeslut. Det var inte många journalister som faktiskt insåg det oerhörda i ett sådant beslut som Sveriges riksdag klubbade igenom i en lag. Skammen ska därmed delas både på politiker, jurister och journalister, som alla svek i sin roll av att försvara den parlametariska demokratins principer. 

Tack vare aktiva åtgärder från EU-kommissionen är det sedan 2016 möjligt att överklaga jaktbeslut tagna av länsstyrelserna till domstolar och få en rättslig prövning.

(Infringement case 20142178, INFORMATION - Access to justice concerning hunting decisions taken by the County Administrative Boards, 26/05/2016 )

Detta sker dock med nationella restriktioner som inte alls motsvarar vad som gäller i flera andra EU-länder. Lagstiftaren menar nu att en idell förening ska ha ett x antal medlemmar, och ha funnits i y antal år, med mera för att kunna förvärva talerätt i miljöfrågor. Några föreningar har tack och lov fått detta nu. Men samtidigt som Sverige helt saknar lagstiftning kring ideella föreningar och tillämpar i själva verket analogt lagen om ekonomiska föreningar i doktrinen, och dessutom har föreningsfriheten som grundlagsfrihet – då blir det ju väldigt kontigt, eller rent ut sagt cringe att sätta hittepågränser för ideella föreningar i andra paragrafer. 

Enligt 2 § i lagen (2006:304) om rättsprövning av vissa regeringsbeslut får en miljöorganisation som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken ansöka om rättsprövning av sådana tillståndsbeslut av regeringen som omfattas av artikel 9.2 i konventionen den 25 juni 1998 om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor.

De organisationer som får ansöka är sådana som anges i 16 kap. 13 § miljöbalken, det vill säga ideell förening eller juridisk person som:

• har till huvudsakligt ändamål att tillvarata naturskydds- eller miljöskyddsintressen,
• inte är vinstinriktad,
• har bedrivit verksamhet i Sverige under minst tre år, och
• har minst 100 medlemmar eller på annat sätt visar att verksamheten har allmänhetens stöd

Återigen – i brist på konstitutionsdomstol som skulle kunna reda ut t ex detta med vad som är en godkänd ideell förening hos oss utifrån rättssubjektperspektivet – bör man åtminstone be om en förhandsbedömning från EU-domstolen.

Prejudikat?

Vidare har man i Sverige under de senaste åren försökt bygga prejudikat inom området. T ex kammarrättsdomare Ylva Johansson hänvisade även den 27 december 2017 i intervjun på SR Ekot till prejudikatet från Högsta förvaltningsdomstolen från förra året; den 30 december 2016 kom Högsta förvaltningsrätten med ett beslut som de själva menar är ett prejudikat i fråga om licensjakt av varg (Mål nr 2406–2408-16 & 2628–2630-16, 30/12, 2016). 

Men högsta förvaltningsdomstolen tog inte då ställning till det överklagade fallet från Kammarrätten i Göteborg, som de hade att ta ställning till i fallet. Istället tittade domstolen retroaktivt på innehållet i det länsstyrelsebeslut som var överklagat och förklarade att länsstyrelsen i hade fog för sina beslut om licensjakt efter varg 2016 – dvs. underkände Kammarrättens dom retroaktivt efter att själva sakfrågan är redan överspelat. 

Tekniskt sätt granskade Högsta förvaltningsdomstolen alltså ett myndighetsbeslut längre ner i ”den juridiska värdekedjan” men inte domen som överklagades till domstolen. Högsta förvaltningsdomstolen har alltså inte dömt utan avskriver målen från vidare handläggning och avslår också yrkandet att hämta en förhandsavgörande från EU-rätten. Samtidigt konstaterar HFD att länsstyrelsen handläggarbeslut är den högsta nivån av miljörätt inom licensjaktsfrågan genom att göra det retroaktivt till prejudikat! Och länsstyrelerna var ju delegerade inom frågan, den ansvariga myndigheten heter ju Naturvårdsverket. Länsstyrelsen ansvarar ju inte heller för mer än sitt län – en fragment av det EU-territorium som art- och habitatdirektivet avser att skydda.

Så huxflux fick vi ett lokalt prejudikat utan att en enda domstol eller domare, eller ens oberoende jurist, än mindre den ansvariga myndighetens sakkunniga har varit med och bedömt i argumenten i själva sakfrågan, eller granskat implementeringen materiellt eller procesuellt mot art- och habitatdirektivet och dess syfte.

Slutligen notera, att domstolen trots att den inte tagit ställning i sakfrågan, dristat sig till långtgående semantisk anays som enligt deras synsätt landar i att ”insamling” och ”förvaring” i art- och habitatdirektivet är samma sak som ”dödande” enligt jaktförordningen, en tolkning som absolut bör analyseras av EU-domstolens expertis, och därför bör förhandsbedömning hämtas in.

* * *

Semantiska analyser

Den exakta paragrafen som licensjakten vilar på är ”undantaget” som man författat i enlighet med kraven på 16.1.e. Det är paragraferna 23 och 24 §§ i jaktförordningen (1987:905) som enligt medlemsstat Sverige uppfyller kraven på implementering av artiklar direktivets artiklar 12-16.

Det är alltså tolkningen av vad som vägs in i artikel 16.1.e ovan, som ger lagrummet för licensjakten. Så här resonerade Högsta förvaltningsdomstolen kring semantiken ”insamling”, ”förvaring”, ”jakt”, ”dödande” i sitt avgörande den 30 december 2016.

Ur HFD beslutet 30 december 2016 (Mål nr 2406–2408-16 & 2628–2630-16, 30/12, 2016):

"I artikeln nämns dock inte jakt utan den tillåter insamling och förvaring av vissa exemplar av de arter som finns förtecknade i bilaga.

Den fråga som inledningsvis måste ställas är om jakt kan rymmas under begreppen ”insamling” och ”förvaring”.

Skyddsjaktsbesluten lutar på 16.1.b. Någon definition av begreppen ”insamling” och ”förvaring” finns inte i art- och habitatdirektivet. Det kan utifrån en rent språklig analys sättas i fråga om begreppet ”förvaring” kan omfatta jakt. En sådan analys utesluter dock inte att jakt kan innefattas under begreppet ”insamling”. 

–//--

När det gäller innebörden av begreppet ”insamling” framgår således bl.a. av artikel 12.2 jämförd med artikel 12.1 att djur kan samlas in. Av artikel 14.2 fjärde strecksatsen framgår dessutom att insamling av djur kan ske genom jakt. Det följer även av artikel 15 att insamling av djur kan kopplas till jakt. I den artikeln föreskrivs nämligen att när undantag i enlighet med artikel 16 görs i fråga om bl.a. insamling av djur, ska medlemsstaterna förbjuda användning av vissa metoder och medel för fångst och dödande. Begreppet ”insamling” har således en förhållandevis vid innebörd och omfattar enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening även jakt i syfte att döda djur."

Analysen i prejudikatfallet ovan brister om man beaktar art- och habitatdirektivets artikel 15, för där listas insamling, fångst och dödande som olika aktiviteter. Det kan inte vara så, att dessa begrepp skulle betyda olika saker i olika artiklar av samma direktiv.

Och i och med det är skillnad mellan ”insamling” och ”dödande” – måste det innebära att ”jakt för att döda” är inte samma sak som ”insamling” enligt EU-rätten. Direktivet har ju under årens lopp varit grunden för otaliga domar som blivit praxis, så vi måste kunna lita på texten. Dessutom står det i 16.1.e kumulativt "insamling och förvaring" vilket innebär att båda aktiviteter hänger ihop och ska förekomma samtidigt och syfta till samma händelse och samma djur. Om det inte var så, skulle det stå ”eller” mellan orden. En inte helt långsökt tolkning skulle kunna vara att fånga in djur och hålla dem t ex på djurpark, eller på vårdinrättningar.

Vid tolkningen av vad som ryms under begreppet ”insamling” måste beaktas att uttrycket torde ha valts för att kunna fånga in åtgärder beträffande såväl djur som växter på grund av syftet och omfånget av direktivet. Om vi tolkar in ”jakt i syfte att döda djur” blir begreppet ”insamling tämligen oanvändbar i samband med växter, t ex den fridlysta orkidéen som växer i Blekinge och Kalmar, och som inte får plockas. Man kan inte säga att i undantagsfall för att skydda arten är det tillåtet enligt artikel 16 i art- och habitatdirektivet ”jaga i syfte att döda” sådana orkidéer.

Här skulle ett förhandsbesked om hur EU-domstol anser att dessa begrepp ska och kan tolkas göra mycket nytta, så det är beklagligt att domstolsväsendet inte under alla dessa år vågat sig på att fråga.

Vad säger rättskällorna för det kan inte vara första gången som det finns tveksamheter kring en översättning från direktivet till ett medlemsspråk i samband med implementeringen? Som påpekats tidigare kan förarbeten användas som vägledande hjälp för att reda ut syftet med EU:s rättsakter även om de inte är på samma sätt rättskällor som de förarbetena inom svensk rätt. Vi får mer vägledning från motionens förarbeten (88/C 247/0388/C 247/03, the Preparatory Act från 1988) och dess artikel 12.1.a där man listar aktiviteterna som är förbjudna: ”taking” [insamlande], ”capture” [fångande], ”deliberate destruction” [medvetet förstörande], ”injury” [skadande] ”killing” [dödande].

Från denna artikel kan vi konstatera att varken insamling eller fångst har från början varit samma sak som döda och jaga enligt EU-rätten (Annex II här är det som idag är tillägg 4a till art- och habitatdirektivet):

PROTECTION OF SPECIES 1221.9.1988

Official Journal of the European Communities No. C 247/5 Article 12 1.

Member States shall take the requisite measures to establish a general system of protection for animal species specified in accordance with Annex II (a), prohibiting in particular: (a) all forms of taking, capture and deliberate destruction, injury or killing.

Artikel 17.1.e i förarbetet motsvarar det som idag är art- och habitatdirektivets 16.1.e, som reglerar de undantagen som tillåts från det strikta skyddet av arten och dess representanter. De verb som används i förarbetet är ”taking” [ta, plocka] eller ”keeping” [hålla, bevara] och aktiviteten handlar om vissa enstaka djur och växter. Det finns inte något i förarbeten av direktivet som kan ge stöd för en (licens)jakt av en rödlistad art. Det som idag används som grund för att få skjuta dussintals djur heter i förarbetet: to permit, under strictly supervised conditions, on a selective basis and to a limited extent, the taking or keeping of certain wild animals and plants in small numbers. (s. 8)

Hur ser det ut då idag med den gällande rätten i art- och habitatdirektiv på engelska?

- Faktiskt väldigt likt:

e) to allow, under strictly supervised conditions, on a selective basis and to a limited extent, the taking or keeping of certain specimens of the species listed in Annex IV in limited numbers specified by the competent national authorities.

Därmed bör man kunna tolka syftet av EU-rätten i undantagsparagrafen 16.1.e såsom att man får ta ett begränsat antal djur och växter från naturen, för att ha dem utan att ta livet av dem. Det gäller de rödlistade arterna från listan som finns i bilaga 4a. ”Keeping” torde här betyda ”djurhållning” - animal keeping – t ex såsom i djurparker.

När det finns ett översättningsfel i grunden, som gör att EU-direktivets verkningar blir felaktiga i ett medlemsland, ska syftet med EU-direktivet alltid vara styrande i tolkningen, enligt EU-domstolens praxis, och de felaktiga rättsreglerna, eller deras verskställande ska inte användas av myndigheter och domstolar.

Jaga för att döda en åtgärd för att säkerställa den biologiska mångfalden bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus?

Den ursprungliga betydelsen av att art- och habitatdirektivets främsta syfte är utan tvekan att enligt artikel 2.1 att säkerställa den biologiska mångfalden. Enligt artikel 2.2. syftar direktivet till att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus och enligt 2.3. när åtgärder för att uppnå detta ovan väljs, ska hänsyn till socioekonomiska, lokala och kulturella aspekter tas.

Låt oss säga det sista en gång till så det sjunker in:

”när åtgärder för att uppnå detta ovan väljs, ska hänsyn till socioekonomiska, lokala och kulturella aspekter tas.”

Om jakten är en ”åtgärd” som det hävdas, ska dess syfte enkom motiveras utifrån artiklar 2.1 och 2.2. Det är alltså inte så att åtgärderna ska främst styfta till stärka de socioekonomiska, lokala och kulturella aspekterna, såsom det har ofta låtit i den svenska diskussionen och jurisiktionen, inte minst hos länsstyrelserna och i viltvårdsdelegationerna där. Enligt EU-rätten är det precis tvärtom: åtgärder är till för att stärka och säkerställa den strikt skyddade arten och dess livsmiljö, men i vill mån ska man ta hänsyn till hur åtgärder påverkar det mänskliga livet vid skogen.

Om det är möjligt att läsa detta på två diametralt olika sätt bör man hämta in en förhandsbedömning från EU för att klargöra hur artikeln och punkten ska förstås i samband med vargar.

Det är självklart att många är medvetna om den starka jaktlobbyn som finns i Sverige och numera även inom EU; och den långa traditionen av t ex att jaga med lösspringande hundar. Men starka lobbygrupper har inte hindrat domstolar ifrån att agera förr, och ska inte heller göra det i framtiden. I en rättsstat ska domstolar enkom utgå ifrån lagens bokstav och gällande rätt, vilket i Sverige också är EU-rätt. Det är hög tid att avdramatisera frågan om vargjakt och dels avvärja risken av att lagtolkningen blir helt politiserad,  något som lätt kan spridas till andra rättsfrågor. 

Dags att återupprätta att svart är svart, vitt är vitt, och kejsaren är utan kläder.

PS: Föreningen DRIS har den 28 december 2017 överklagat Kammarrättens i Sundsvall beslut att inte ta upp fallen med fem överklagade licensjakter av varg (målnummer 2362-17, 2437-17, 2451-17, 2485-17, 2517-17) till Högsta förvaltningsdomstolen. 

Bilagor

FAKTA

Artikel 12 av Rådets direktiv 92/43EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, ofta nämnd som EU:s art- och habitatdirektiv.

Punkt 1

Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för införande av ett strikt skyddssystem i det naturliga utbredningsområdet för de djurarter som finns förtecknade i bilaga 4 a, med förbud mot

a) att avsiktligt fånga eller döda exemplar av dessa arter i naturen, oavsett hur detta görs,

b) att avsiktligt störa dessa arter, särskilt under deras parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och och flyttningsperioder,

c) att avsiktligt förstöra eller samla in ägg i naturen,

d) att skada eller förstöra parningsplatser eller rastplatser.

Punkt 2.

För dessa arter skall medlemsstaterna förbjuda förvaring, transport och försäljning eller byte samt utbjudande till försäljning eller byte av exemplar som insamlats i aturen, med undantag av sådana som samlats på lagligt sätt före genomförandet av detta direktiv.

Punkt 3.

Det förbud som avses i punkt 1 a och b samt punkt 2 skall gälla alla levnadsstadier hos de djur som omfattas av denna artikel.

Punkt 4.

Medlemsstaterna skall införa ett system för övervakning av oavsiktlig fångst och oavsiktligt dödande av de djurarter som finns förtecknade i bilaga 4 a. Mot bakgrund av den insamlade informationen skall medlemsstaterna vidta de ytterligare forsknings- eller bevarandeåtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att oavsiktlig fångst eller oavsiktligt dödande inte får betydande negativa följder för de berörda arterna.

Undantag från artikel 12 får enbart göras i enlighet med artikel 16.

Artikel 16 1. av EU:s art- och habitatdirektiv 92/43/EEG

Förutsatt att det inte finns någon annan lämplig lösning och att undantaget inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde, får medlemsstaterna göra undantag från bestämmelserna i artiklarna 12-14 samt 15 a och b av följande anledningar:

a) För att skydda vilda djur och växter och bevara livsmiljöer.

b) För att undvika allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten och andra typer av egendom.

c) Av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet, eller av andra tvingande orsaker som har ett allt överskuggande allmänintresse, inbegripet orsaker av social eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva konsekvenser för miljön. Insamling – fångst - dödande

d) För forsknings- och utbildningsändamål, för återinplantering och återinförsel av dessa arter och för den uppfödning som krävs för detta, inbegripet artificiell förökning av växter.

e) För att under strängt kontrollerade förhållanden selektivt och i begränsad omfattning tillåta insamling och förvaring av vissa exemplar av de arter som finns förtecknade i bilaga 4 i en begränsad mängd som fastställs av de behöriga nationella myndigheterna.

EU-kommissionen inledde ett överträdelseärende med en formell underrättelse mot Konungariket Sverige i januari 2011 med motiveringen av att de svenska jakten var varken selektiv eller begränsad i omfattningen, alternativen till undantaget var inte utredda, och det fanns inga bevis på att den sociala acceptancen av vargar skulle öka genom jakten.

Motiverat yttrande 28 januari 2015

20104200 18/06/2015 Sweden Environment NATURE - Wolf hunting in Sweden

EU-kommissionen uppmanar SVERIGE att anpassa vargjakten till EU:s lagar

EU-kommissionen uppmanar Sverige att anpassa vargjakten till EU:s lagar. Vargen är strikt skyddad i Sverige, och populationen har inte ökat till den nivå som garanterar artens fortlevnad (”gynnsam bevarandestatus”) såsom fastställts i lagstiftningen. Jakt tillåts endast under vissa strikta villkor. Eftersom Sverige tillät licensjakt 2010, 2011, 2013, 2014 och 2015, har landet infört ett systematiskt förfarande som strider mot art- och habitatdirektivet. Framför allt uppfyller Sverige inte sina förpliktelser eftersom landet inte överväger andra tillfredsställande alternativ eller ser till att licensjakten sker under strängt kontrollerade förhållanden, selektivt och i begränsad omfattning. Sverige har heller inte kunnat visa att jakten inte hotar den lokala vargpopulationens möjligheter att nå ”gynnsam bevarandestatus”. Därför skickar EU-kommissionen nu ett kompletterande motiverat yttrande. Sverige har nu två månader på sig att redovisa vad man gjort för att reda ut situationen. Om så inte sker, kan EU-kommissionen besluta att väcka talan mot Sverige vid EU-domstolen.

Europeiska kommissionen – Pressmeddelande

Miljö: Sverige uppmanas att följa EU:s naturvårdslagstiftning

och skydda den hotade vargen

Bryssel den 16 juni – Trots vissa insatser har Sverige ännu inte anpassat sin politik för att skydda hotade vargar till EU:s naturskyddsregler. Efter rekommendation från miljökommissionär Janez Potočnik har kommissionen därför beslutat att skicka ett motiverat yttrande till Sverige och uppmana landet att ändra sin vargpolitik. Sverige har två månader på sig att rätta sig efter reglerna. Om man inte gör det detta kan kommissionen föra ärendet vidare till EU-domstolen.

Frågetecken kvarstår när det gäller följande:

• Upprepad licensjakt på en strikt skyddad och hotad art utan att villkoren för undantag i EU-lagstiftningen uppfylls.
• Effektiva åtgärder för att hantera den höga inavelsnivån i populationen genom att naturlig vargmigration till Sverige underlättas eller genom aktiv förflyttning av vargar.
• Antagande och genomförande av en förvaltningsplan för denna hotade art.
• Den begränsning av antalet vargar i Sverige som satts till 210.

Det svenska vargbeståndet är litet och hotas till följd av geografisk isolering

och inavel. Alla åtgärder som kan påverka vargen i Sverige måste noga övervägas. De måste förberedas noggrant innan de genomförs, för att förhindra att vargbeståndet påverkas negativt.

Art- och habitatdirektivet (92/43/EEG) ger strikt skydd åt hotade arter. Undantag från reglerna kan beviljas på vissa tydligt definierade villkor. Den 28 januari skickade kommissionen ett motiverat yttrande till Sverige (se IP/11/95). Sverige medger att vargbeståndets bevarandestatus är dålig och kommissionen är medveten om att Sverige lovat att förbättra skyddet av vargen. Sverige måste påskynda arbetet med att anta en omfattande förvaltningsplan och få till stånd ett interregional samarbete. Trots flera informationsutbyten och en konstruktiv dialog sedan 2010 är kommissionen fortfarande inte övertygad när det gäller Sveriges vargpolitik. Kommissionen är mån om att fortsätta dialogen så att en bevarandepolitik som är förenlig med EU:s naturskyddsregler kan utformas.

Aktuella uppgifter om överträdelser i allmänhet finns på

http://ec.europa.eu/environment/legal/implementation_en.htm

Se även MEMO/11/408

Information om stora rovdjur finns på http://ec.europa.eu/environment/nature/conservation/species/carnivores/index_en.htm

Att städa vid sin egen port först #prettywomaninuglybusiness #metoo

#prettywomaninuglybusiness

#metoo

Jag har nu följt dem under snart i ett år. Torskarna som går på bordellen mittemot där jag bor i centrala Malmös bättre kvarterer. Jag jobbar hemifrån och har utsikt över hörnlokalen under hela dagen från alla våra fönster som vätter mot norr. Så jag har börjat iaktta och fundera. 

Flera gånger om dagen väntar en torsk utanför för att bli insläppt till bordellen som annonserar som thaimassagesställe. Men jag har aldrig sett en kvinnlig kund vänta där på samma sätt för att den låsta dörren öppnas.

Det är en gammal fastighet med attraktiv hörnlokal som skyltar för thaimassage. Ovanför den är det en lägenhet med extrem smutsiga fönster och döda plastblommor i fönstret. Inget liv utom ibland ett fönster lite öppet. Thaimassagestället har heltäckande rosa gardiner som sett sina bättre dagar, och små svanar vridna av vita frottehanddukar i fönstret. De har helt sloknat och är smutsiga. Vänster om hörnlokalens stora skyltfönster är det en sushibar där man ibland ser kunder. På höger sidan fanns länge en tom lokal som varit någonslags bakeri, men nu har det kommit upp skärmar och en stor skylt om att det är en skönhetsbehandlingssalong. På andra sidan den finns en frikyrklig lokal, och en kommunal dagis, dit föräldrar cyklar sina barn i ur och skur. Jag undrar ibland hur många av dem som vet att det finns en bordell och sexköpare 50 meter ifrån där deras barn vistas hela dagarna. Det har också mig att hålla lite öga på de torskar som går hos tjejerna på bordellen.

Hur vet jag att det är en bordell och inte vanlig massagestudio? Har jag varit där själv? Nej, jag skulle aldrig välja att gå dit om jag hade ont i ryggen eller behövde kvalificerad sjukgymnast.Tjejernna som jobbar där – har aldrig sett en kille – brukar stå utanför och röka, de är oftast klädda i kortkorta med bara ben, och visar varken med sin klädsel eller beteende att de är hälsovårdsproffs. De beter sig inte som kiropraktiker eller hälsovetare. När jag frågade mina gamla grannar om lokalen så berättade de flinande att i lokalen har det tyligen varit porrshopar sedan 70-talet. Det är en sådan fastighet, säger de. Fastighetsägaren vill hålla på med sånt. En blinkning till 70-talets fri sex räcker dock inte att faststå att det är en bordell.

Men genom en uteslutningsmetod framstår bordell som allt mer tänkbar alternativ. När man kollar vem som äger telefonnumret de har i fönstret, så går det till ett par i Trelleborg. Hon har registrerat sedan tidigare ett företag som sysslar med beautyimport samt ett städbolag. En gammal blå kombibil kommer ofta och parkerar på vår gata och en medelåldersman går in på bordellen eller hänger utanför. Bilen tillhör mannen som även har telefonnumret. Han är där kanske en gång i veckan, och jag har sett honom bl a komma med bilen full med ölflak. De kanske bjuder på starköl efter en särskilt tuff massage där?

Massagestudion är öppen 9.00 -21.00 varje dag året runt. Smaka på det. Varje dag, året runt. Det blinkar ett färgglatt ”Öppet” -skylt i fönstret och små röda levande ljus tänds utanför dörren på gatan, sådana som förbipasserande barn gärna vill gå och titta på. Ofta är det dock aktivitet långt efter den färgglada skylten släckts 21.00. Det kommer folk, det kommer bilar, det är ljus inne och folk rör sig där. Ofta på lördagskvällar och nätter. Och i somras när det var några riktigt varma dagar, då var dörren vidöppen tidigt på morgonen, som om någon sov där och det var för varmt och kvavt.

Men hör och häpna det är väldigt låst – de kunder som vill in får ringa på, och knacka på dörren och vänta tills tjejerna kommer och öppnar. Det är låst alltid. Inte som på min hotyoga eller pilatesstudio, där man går in och det är en reception, dörrklocka som klingar. Utan lås och bom.

Jag har även två gånger sett en ganska ny mörk mercedecbuss med tyska registreringsskyltar komma och parkera precis utanför bordellen. Det har varit många aseater i. Jag gick ut och promenerade förbi bilen när den var där i somras för att se. Dörren var öppen och jag kunde se in – unga aseatiska tjejer satt där. Det kan ha varit traffickingtransporter, då tjejer flyttas runt i olika EU-länder så de ska vara svårare att spåra. Det kan ha varit en del av beautyimport. Jag vet inte. Men flickorna var inte glada, de såg tysta och trötta ut. De var definitivt inte massörer och sannolikt inte kunder i behov av massage i alla fall.

Lokalen är öppen 84 timmar i veckan vilket är mer än två heltidsjobb i veckan. Då bör denna lokal bära kostnader för hyra och fasciliteter, samt heltidslöner för minst två om inte fler personer med tanke på administration. Minimum bör vara 2,5 tjänster för att få det att går runt. Och det är verksamhet som bedrivs också som rehabilitering och vård, då ska de anställda ha utbildning och godkända kollektivavtal med OB-tillägg för kvälls- och helgarbete.

Det borde inte vara svårt för Skattemyndigheten kontrollera denna verksamhet och se om deras rapporterade inkomst stämmer överens med den verksamhet vi faktiskt ser. Det är dock viktigt att säkerställa att man inte lånar någon annans kvitton när underlaget för inkomster och moms presenteras. Försäkringskassan bör också kunna kontrollera att verksamheten faktiskt uppfyller kraven för kropps- och skönhetsvård, om man t ex godkänner deras kvitton för friskvårdsverksamhet.

Det finns tre thaimassager på samma gata inom 200 meters radie. De andra har mindre lokaler, men det är ändå otänkbart att kundkretsen av stela axlar och ont-i-ryggen skulle vara så stor just där vi bor. Och om man cyklar runt i centrala Malmö, bara innanför tullarna, så ser man att det är thaimassagesställen i princip på varje gata. Jag har inte räknat men har tänkt att köra systematiskt genom hela stan någon dag och räkna – eftersom ingen annan verkar göra det. Ostridigt är det att vi pratar om säkert hundra ställen i Malmö kommun. Alla liknar varandra, med heltäckta fönster, aldrig prislistor på fönstren, alltid blinkande elektroniska ”öppet” -skyltar, som om vi var på Pattaya.

Men tänk om det är så att vi har så många människor med så mycket onda musklar i kroppen i Malmö, att det faktiskt behövs så här mycket massage? Det kan vara så. Jag har sett många män gå in i hörnlokalen. ONE-reparatörskillar som grävt på gatan utanför passar på gå in där efter 15.00 när deras arbetspass slutar. 3-4 30-åringar i feststämning och med en med öl i handen. Gubben med den gamla flakmoppen som kommer varje vecka, parkerar moppen utanför och hasar sig in. Affärsmannen med polerade italienska skor och den skräddarsydda kamelhårsjackan. Unga killen med de dyra röda gympadojorna och huva och solbriller på. De är många med ont i ryggen eller axlarna.

Men jag har aldrig under detta år sett en vanlig kvinnlig kund gå in i denna lokal. Aldrig. Inte en enda kvinna. Det är väldigt märkligt eftersom statistik visar att kvinnor har mer ryggproblem än män. De enda kvinnorna jag har sett är de unga aseater som fryser utanför lokalen och röker, och de äldre aseatiska kvinnorna som ibland går in och ut med matkassar.

Jag vill inte ha en bordell som granne. Jag mår illa av tanken att det köps och säljs sex precis där vi bor, som om det var vilken som helst verksamhet. Jag vill inte att sexualiteten reduceras till kukar och fittor, och betraktas som en affär. Män som avtrubbas av porren och bordeller är inte bra makar och inte bra sexpartners för oss vanliga kvinnor. De är inte heller bra pappor till sina döttrar när de kan utan att blinka utnyttja någon annans dotter.

Jag vill att våra myndigheter gör sitt jobb och kontrollerar hur verksamheten bedrivs, vad som händer bakom de smutsiga rosa gardinerna, och vilka som är ansvariga, hur många ställen som finns. Det innebär att polisen, åklagare, skatteverket och andra tillsynsmyndigheter – t ex fastighetsverket – börjar kolla vem som hyr vilken lokal, var drivs affärsverksamhet, finns anställda, betalas löner, betalas moms, vem står för firmateckningnen, osv.

Jag vill att Malmö stad öppnar ögonen och gör en strategi mot de oseriösa fastighetsägarna även i stadens centrala delar och inte bara i norra delar, där man har rensat bort många redan. Det är inte bra för stadens image om hela centrum kryllar av dåligt kamouflerade bordeller. Vi är inte ett red light district och ska inte bli det. Stoppa detta i tid.

Jag vill att Malmö stad även kartlägger och informerar om det finns bordeller i närheten av skolor och barnomsorgen – eftersom ganska få förälrar tycker om tanken att deras barn finns där även torskarna rör sig.

Jag vill att polisen går på nätet och googlar: eskort service och prostitution recensionen. På Flashback hittar man massor av recensioner, där vanliga svenska män berättar om sina erfarenheter, om utbudet, om hur kvinnorna ser ut (de recenseras också), om prisnivån, om hur man säkerställer att man är ”etisk” kund och ”lär sig se om det är frivilligt eller tvångsprostitution, och hur man undviker utnyttja traffickerade flickor”... (och dessa torskar kallar oss vanliga kvinnor naiva!). Och framför allt tips om ställena – det blir rätt lätt att hitta sedan. Många hänvisar också till Thaimassageguiden.se (kallas TMG) – och förklarar att hur resepektabelt det än ser ut så kan man alltid får en handjobb (HJ) om man behöver det. Priset är runt 700 kr. Hur vi kvinnnor är naiva, och tror att det finns seriösa och oseriösa ställen, fast alla säljer sex om man vill.

Jag vill att man tar itu i denna fråga från forskarhållet i och i medier och förstår intersektionaliteten i den, hur det är en kvinnofråga men också hur mycket stereotypier och förakt utifrån etnicitet som ryms i sexhandeln. 

Jag vill att alla thailändska flickor – t ex adopterade - som växer upp i Sverige ska slippa bli betraktade som sexobjekt per automatik. Det måste vara en fruktansvärd trauma för många och vi måste ryta till för att skydda dem.

Jag vill att facken Kommunal, Unionen och övriga facken för skönhets- och kroppsvård reagerar på svartjobb och illegala massageställen. Dessa verksamheter undergräver all auktoritet från professionella massörer och kiropraktiker.

Hallickverksamhet och sexköp är olagligt och ofta också en del av organiserad brottslighet. Vårt samhälle måste upprätthålla våra lagar, annars hamnar vi på en sluttande plan.

Jag är inte längre naiv och jag är säker på att vi är väldigt många kvinnor som är trötta på att vara tysta och låtsas att det är helt ok att ha importerade bordeller som grannar.

Det politiska parti i Malmö som vågar börja rensa i denna olagliga verksamhet får min röst i nästa val. Och i riksdagsvalet det parti som vågar säga att vi ska först städa utanför vår egen port – bokstavligen – innan vi flyger till andra sidan jordklotet och börjar bekämpa prostitutionen där.

#prettywomaninuglybusiness #metoo

-----------------------------------

Utdrag från sajter där man recenserar prostituerade på thaimassage med hänvisningar till Flashback och Thaimassageguiden.se:

"För några veckor sedan tänkte jag ta drop in på ett av mina prisvärda ställen i Skåne. Stängt mitt i veckan.

Plötsligt några dagar senare hade nya madamer tagit över.

Skapliga i figuren, men lätt till åren så jag tänkte att prova. Kastade en hastig blick på prislistan. 350 för en timmes thaimassage stod överst. Lite dyrare än hos förra maman. Nämnde att det kostat en femtiolapp mindre hos föregående innehavare. Ok 299 då blev erbjudandet och knådningen satte igång. Behandlingen prisvärd.

Men!
Då jag kommit ut kastade jag en blick på prislistan i fönstret med nedersta raden:

Handjob 700

Trodde inte mina ögon att dom vågade marknadsföra den tjänsten så öppet."

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

"Då var jag på mitt första besök på thaimassage i Göteborg! Kollade TMG och valde ut en salong, då jag helst vill kunna välja hela paketet är det extra svårt i en ny stad.
Kommer in och möts av en snygg kvinna i 35 års åldern som ler vackert. Hon visar in mig i ett snyggt inrett rum med massagebänk, vilket jag föredrar. Massagen är mycket bra hon börjar med rygg och ben med väldigt proffsig massage. Jag tänkte här blir det inget extra 
Vändning kommer och efter en stund frågar hon om jag vill ha något för lilleman... Jag fråga vad som finns och får listan. Allt förutom det jag vill ha finns. Jag vill självklart ha FS men får nöja mig med BTB med en avsugning. Vilket hon gör väldigt bra."

Bland mumintroll och finnjävlar - en sverigefinländares betraktelser

Finland fyller 100 år i år som en stat. Men som nation är vi mycket äldre och har varit den största delen av vår historia en del av Sverige. Men det är svårt att tro om man tittar på hur finskhet behandlas i Sverige. 

Nina Backmans konst utanför Malmö museum sommaren 2017: "Aino"

Detta är en essä som bakgrund till den totala ignoransen som Länsstyresen i Stockholm och Kulturdepartementet visar i hanteringen av revisionen av lagen om nationella minoriteter. Lennart Rohdin och Alice Bah Kunke, läs detta!

Jag började läsa sociologi på universitetet i Lund på 80-talet i den så kallade nordiska kvoten – det här var före EU. Mina svenska kunskaper var inte helt flytande när man skulle tala – men jag hade ett brett passivt ordförråd från tvångssvenskan i den finska skolan. Därtill hade vi läst i skolan hela den svenska historien med alla kungar, alla krig och alla bondeuppror eftersom det var också finsk historia fram till 1809.
Så min förvåning var enorm av den okunskapen som jag möttes av inom den akademiska världen, studentkamrater visste ingenting om Finland. Sedan dess har jag observerat hur osynliga vi vanliga integrerade finnar är i Sverige, trots en lång historia i det gemensamma riket.

När mitt äldsta barn Madeleine föddes 1987 minns jag den första chockartade besöket på BVC i Lund. Allt var fint med babyn och när jag skulle gå frågade barnmorskan med medlidande i rösten vilket språk pratade jag med barnet. Jag blev helt ställt och skakade fram att ”mitt modersmål så klart” varefter hon rådde mig att inte göra det, för ”vi är i Sverige, och är inte bra om barnet lär sig svenska dåligt,, och finska är inget som man behöver”.

Jag minns att jag blev riktigt arg och svarade att mitt privatliv överhuvudtaget inte har med henne att göra, om jag så pratar swahili med mitt barn. Här är hon vuxen i Finland, och fått sitt jobb just på grund av att hon kan finska.



Senare när samma barn skulle döpas på Lunds domkyrka planerade vi en fin tvåspråkig ceremoni där vi sjöng på finska och svenska och pappan och jag läste var sin text på våra språk.

Vi ville ha tvåspråkig präst och hittade en fantastisk kvinnlig präst i Helsingborg. På den tiden hade Svenska kyrkan mycket finska aktiviteter. Döm vår förvåning när ingen var nöjd. Vår finska släkt som kommit till dopfesten var helt förskräckta över att en kvinnlig präst genomförde ceremonin (då hade vi inte det i Finland) och den svenska släkten var helt förskräckt över att man talade detta lantisspråk i den fina domkyrkan i Lund!

Det tog mig dock länge att inse att allt detta som jag bemöttes av är symptom av något, som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Många gånger har jag varit avundsjuk på de svensktalande finländarna, finlandssvenskarna, som tar sig fram så lätt i det svenska samhället, och alla tycker det är så fint med deras klingande dialekt. Att de själva är supertrötta på att bli betraktade som mumintroll på rymmen, är en annan sak. Men vad jag hade svårt att acceptera att många av dem lämnade oss finsktalande i Sverige vid sidan, som om vi inte fanns. Vi är de som inte gör skillnad på en och ett, för finskan har inte artiklar. Inte heller har vi han eller hon – bara hän (hen) – som inte alls har revolutionerat den sociala konstruktionen av könen, som genusaktivister tror.

Alla dessa goa mumintroll. Det var först ganska nyligen när jag började producera en del av en utställning om finländare och finskhet för Malmö Museum, där många olika människor medverkar, som jag fattade varför vi finsktalande är så ensamma i Sverige. De finlandssvenskarana vill ju identifiera sig med den svenska majoritetsbefolkningen. Detta är f ö också ett fenomen på Åland varje sommar när svenskar kommer dit och försöker prata engelska med ålänningarna. Det gör dem riktigt förargade, att man inte känner till på fastlandet i Sverige att Åland är helsvenskspråkigt. De vill inte vara mumintroll. De vill bara vara svensktalande.




Sedan är det det här med att tillhöra finnjävlar, de alkoholiserade arbetskraftsinvandrarna enligt fördomsfulla kulturella stereotypier. Där finns int så mycket att hämta heller. Det jag saknar är en förklaring av varför det gick så illa för dessa familjer, som hamnade i höghusområden i Eskilstuna, Borås, Olofström, Västerås, Ystad... Det var liksom givet att om man är från Finland, då blir man arbetare och i slutändan får sociala problem. Den enda som har problematiserat detta är Hjalmar Rantanen, som avslöjade hur han på sin tid som LO-höjdare också organiserade en stor spionage och övervakning av finländare i Sverige.

Att alla 40-talister i Finland är skilsmässobarn i d den bemärkelsen att farsorna var i kriget i runda slänga fem år. Om de kom hem var de förstörda, och många kom aldrig tillbaka. Mammorna slet för att ge barnen framtid – i de sårade själarnas land blev materialismen ett viktigt mått på lycka och framgång. Men det skapade också problem, såsom när de fattiga kusinerna som flyttat till Sverige åkte i sina nya volvo-bilar till Finland på semester. Det sågs inte alltid med blida ögon – man fick allt för lätt i Sverige. Det är faktiskt en fördom/sanning som vi finnar har om Sverige, att det kämpas för lite här, det har varit för lite krig som min kompis från Luleå säger. Själv brukar jag sitta på jobbmöten och konstatera bland de eviga processmöten, att företaget har för mycket pengar. Hade vi haft det tajtare, då hade vi också haft färre möten och kavlat upp ärmarna.

Samtidigt med den enorma industriella expansionen i Sverige, kämpade Finland med enorma krigsskadesståndsskulder till Ryssland ända till 60-talet, och all industriell produktion lämnades över östgränsen. Jag jobbade förr på det finska stålbolaget Rautaruukki, vars dotterbolag Ruukki har planerat och byggt bl a Waterfront, Friends arena och Scandinavian Mall – stålstrukturerna – och nyligen gjorde jag en liten historik om företaget, som grundades 1949. De första åren kördes stål till Sovjet på löpande band och varutransportvagnarna som kom tillbaka var alltid väldigt trasiga. Ryssarna bytte vagnarna för att få sina dåliga fixade samtidigt. På detta sätt blev Ruukki även duktig inom infrastruktur och har levererat bl a Kiruna malmbanans vagnar.

Susanna Alakoskis föräldrar emigrerade till Sverige på 60-talet då det fanns inte mycket tillväxt i Finland och landsbygden gick på knäna. Efter kriget var skadorna också i städerna enorma och det tog lång tid att reparera. De som kom från Finland lockades ofta hit av svenska storbolag, som gjorde rena rama raggningsrundor ute i byarna. Skolfröken var med och översatte när kommunfolk och företagsfolk kallade till stormöten och beskrev lägenheterna med varmt vatten och toalett inomhus.

Därmed fick Sverige en stor grupp finska invandrare på 60-70 talet med rötterna i det agrara Finland – och ganska få var kommunister, efter att landet hade haft sitt blodiga krig mot Sovjet var det inte så tilltagande ideologi, och på jordbruksort har centerpartiet alltid varit störst. En väldigt spännande berättelse av dem publicerades i slutet av 90-talet på ETC, när man berättade hur rockband Kents föräldrar kom till Eskilstuna och hamnade faktiskt de första nätterna på parkbänken, då inga lägenheter, bilar och mottagningskommittéer fanns på plats, som lovats, när man lockade familjen till att jobba på ackord på fabriken där. Att sönerna sedan valde en annan ackord är intressant.



Kent:
Joakim Berg, sång (1990–2016)
Markus Mustonen, trummor (1990–2016)
Sami Sirviö, gitarr (1990–2016)
Martin Sköld, bas (1990–2016)
Harri Mänty, gitarr (1996–2006)


Men tillbaka till mig. Ja, jag kommer från en normalneurotisk familj, och både från mors och fars sida är vi karelska flyktingar, som fick fly undan Sovjet under andra världskriget. Det är ibland märkvärdigt hur finlandskritiska grupper räknar invandringen till Finland, men har helt missat de drygt 300 000 kareler och ingermanländare som man tog in bums i slutet av kriget och integrerade oerhört snabbt, bland annat genom att ge människor sitt eget hus och egen plats av jorden att odla på. På en befolkning av tre miljoner som vi var 1944 är det alltså 10 % ökning av befolkningen i krigssargat land. Som om de inte fanns. Återigen samma mönster. Hundratusen tals människor som blir helt osynliga.
De flesta i min familj har högskoleutbildning, och hanterar alkohol utan överdrifter. Vi bastar, men vi kastar inga knivar. Vi dricker inte vodka, däremot gärna en longdrink med grape och gin ("Lonkero"). Ur Wikipedia:




In 1952, Finland was preparing to receive increased amount of visitors connected to the 1952 Summer Olympics. As a compromise following the Finnish prohibition (1919–1932), the country was living with a strict state-controlled alcohol policy. In order to help vendors facing a wave of foreign customers, the state allowed some liberalization and Alkoholiliike, the national alcoholic beverage retailing monopoly, introduced two brands of pre-mixed, bottled, ready-to-consume long drinks. These were the Gin Long Drink (gin with grapefruit) and the Brandy Long Drink (brandy with Pommac), then manufactured by Hartwall. The latter product was discontinued in the 1970s, after which the term long drink became primarily associated with the gin-and-grapefruit beverage in Finland.
(Jag och lundakommunikatörer på Almedalen, med Lonkero)

Vi älskar djur och natur, skulle aldrig falla i att jaga för skojens skull. Det är i vår värld riktigt nedköp. Många är hobbyornitologer, och det händer att man fiskar när man vet att det finns sik eller abborre att få. Vi är luteraner och går i kyrkan i ett par gånger om året, jul och kanske något bröllop, och reser utomlands minst lika ofta på semester. (Finland har även ortodoxkyrka)
Vi anser oss att vara helt jämställda, vi har faktiskt aldrig en funderat eller diskuterat detta med flickor och pojkar hit och dit – det har varit alltid en självklarhet att alla kan göra det alla vill och är bra på. Och Finlands kvinnliga president Tarja Halonen, världens första kvinnliga försvarsminister Elisabeth Rehn och första kvinnliga centralbankschef Sirkka-Liisa Hämäläinen – också kvinna – räcker för mig att bevisa detta. Och vi hade ju också kvinna som statsminister – Anneli Jäätteenmäki – ett litet tag, men det var bara någon månad, på 90-talet, innan hon snubblade i någon faxskandal.

Så när jag kommer till Sverige utgår jag ifrån att bli behandlad utifrån den uppfostran jag har fått. Döm om min förvåning när jag blir förminskad gång efter annan. Men jag är också väldigt nyfiken och mycket analytisk. Så jag bestämde mig att försöka förstå denna såriga relation som Sverige har gentemot det finska språket. Och då måste man gå tillbaka till historia.

* * * * *


Sverige och Finland var samma rike i mer än 700 år. Finnar – finsktalande finländare – kom i olika omgångar och i olika tider till Sverige. Finska arbetare och tjänstemän samt präster till Stockholm på 1400- och 1500-talet. Soldater och båtsmän till Skåne och Blekinge på 1600 – talet, smedjejordbrukare till Värmland och Dalarna på 1700-talet och återigen brigader av soldater på 1800 -talet runt om landet. Och lägg därtill alla forskare, författare och konstnärer.

Finlands äldsta urkund fyllde 700 år den 1.10.2016 och finns på nationalarkivet i Helsingfors. 

Karelens kvinnofrid Konung Birgers skyddsbrev för Karelens kvinnor

Den äldsta bevarade handlingen i Finland, Konung Birgers skyddsbrev för Karelens kvinnor fyller 700 år den 1.10.2016. Dokumentet som är daterat i Yninge den 1 oktober 1316 och är skrivet på latin på pergament är också känt som kvinnofriden i Karelen. I dokumentet ger konung Birger Magnusson (reg. 1290-1319) kvinnorna i Karelen ett skyddsbrev, där det i konungens namn bl.a. konstateras att:
”alla de hustrur och kvinnor, som lyder under oss och bor invid vårt slott Viborg eller i landet Karelen, vore de så gifta, änkor, nunnor eller mör, skall åtnjuta full fred och trygghet, liksom i vårt egentliga rike Sverige, såväl i fråga om egendom som person, så att den som bryter mot förbudet drabbas av vårt strängaste kungliga straff”.

I slutet av 1500 -talet pågick det en kamp om makten i Sverige mellan hertig Karl och kung Sigismund. Carl Fleming som förvaltade Finland var anhängare av Sigismund. När finska bönder var missnöjda med hur de styrdes från Österbotten uppmuntrade Fleming ett uppror som blev känd i historiens som klubbupproret, då bönder beväpnade sig med klubbar och påkar. De föll förstås mot den bättre beväpnade yrkesarmén som kungen hade i Finland och många flydde sedan till Sverige, där kungen garanterade dem plats i gruvor och jordbruk. Den första stora invandringsvågen hade skett.

Efter många snöpliga sjöslagsförluster mot Danmark tog svenska kungen nya tag för att revitalisera det marina försvaret på 1600-talet. Danskar hade kallat – med rätta – de svenska båtsmännen för ”bönder dränkta i vatten” och nu ville man få professionellt folk ombord. Blicken vändes till Finland, där man dels kunde bygga båtar, dels navigera och dels jobba ombord. Det rekryterades längs hela den finska kusten båtsmän till Blekinge och i många fall bekostade man även familjerna med. Vi vet att på 1600 -talet var det uppemot 1000 finsktalande båtsmän med familjer i Blekinge. Men finsktalande och blekingska – det funkade inte.
När Karlskrona 1680 blev ny huvudbas för den svenska flottan förflyttades runt ettusenetthundra båtsmän från Finland till Blekinge för att bemanna flottan. De följande åren följdes de av skeppstimmermän från Österbotten.

Båtsmännen i Södra Finlands kompani, som var placerade i Södra Möre hd, vände sig 1683 till Kungl. Maj:t och krävde en finsktalande präst, eftersom de ingenting förstod av det som predikades i kyrkorna. År 1685 tillträdde den förste finske predikanten vid Karlskrona Amiralitetsförsamling och han hette Mikael Kareus. Det skulle bli sammanlagt fem finska predikanter i Karlskrona innan den femte och siste predikanten Johan Salméen dog år 1736. Alltså hade Karlskrona Amiralitetsförsamling finska predikanter mellan 1635-1736. Ett minne av dessa timmermän som arbetade på örlogsvarvet är den fattigbössa i form av en gubbe i båtsmanskläder som står utanför Amiralitetskyrkan i Karlskrona. Figuren kallas ”gubben Rosenbom” och fattigbössan är av en typ som var vanliga i Finland då.

De timmermän som Österbottniska Kronoby och Pedersöre skickade till örlogsvarvet i Karlskrona, var stationerade i Karlskrona stad. Timmermännen sändes till Karlskrona ända in på 1730-talet och sammanfaller i tiden med den siste finske predikanten Johan Salméen som dog år 1736. Predikanterna kunde däremot nå de finska båtsmännen när de arbetade vid varvet och vid byggandet av alla försvarsanläggningarna runt Karlskrona. Finska båtsmän fanns i omnejd i Ronneby, Karlshamn och Mörrum, dit prästerna reste.

Ett sund mellan Kungsholms fort och ön Tjurkö kallas än idag för Finskan. Idag är Finskan en liten by med angöringsbrygga för större båtar. Att finska båtsmän var med vid byggandet av Kungsholms fort, på andra sidan sundet, är självklart.

Slaget i Lund och Ronneby blodsbad

Men det var inte enbart båtsmän från Finland som fanns i södra Sverige, utan den svenska kungamakten använde sig av många finska trupper i de många och blodiga krigen mot danskarna. I Ronneby hade armén 1567 fått order om att tömma staden och när det uppdagades att statsborna hade tagit sin tillflykt på kyrkan som ligger högt på bergen vid forsen, trängde sig trupperna in där med yxor, och högg ihjäl och kastade i forsen alla som var i kyrkan. 

Den svenske kungen Erik XIV skrev;
"Vattnet i älven "Ronnebyån" var rött av blod av de döde kroppar. Och vore fienderna så försagde, att man föge omak hade för dem, utan man stack uti dem såsom enhop vildsvin, och skonade ingen utan slog ihjäl alle varaktige, så att i staden blevo mer än tutusen man om halsen förutan någre kvinnor och barn, vilke de amäktige finnar sloge ihjäl."

Historiker både på dansk och svensk sida anser att det fanns motiv att överdriva blodigheten av olika orsaker – men att det fanns finnar med där, det vet vi. Och dörren som forcerades i Ronnebykyrka står där än idag inne i kyrkan med en minnesskylt.

Det är märkligt att våra barn inte får lära sig om sådana här saker från sin historia i skolan! Inte märkligt att tilltron till den svenska överheten i Blekinge fått sina tärnor. Men att det förmodligen var finska trupper i farten är också mindre roligt för mig som finne – samtidigt oerhört viktigt att veta. Samma sak med slaget i Lund 4 december 1676, en av den nordiska historiens största slag, som resulterade i ett jättelikt massgrav som man hittade vid Nöbbelöv kyrka i Lund på 90-talet. Där ligger minst 9000 stupade soldater – och för dem tog man fram på 90-talet en skylt i Nöbbelöv, där man förklarar att det ligger tusentals stupade svenskar, danskar, tyskar och holländare där. Bara att finnarna glömdes bort trots att de deltog med minst fem regementen.

Skogsfinnar i Värmland

Av många skäl – nödår, krig, farsoter och en allmän vilja att få det bättre – lämnade många finska bönder Savolax och nordöstra Tavastland för att röja ny mark i nuvarande mellersta och norra Sverige. De svenska kungarna uppmuntrade de så kallade ”skogsfinnarna” eftersom man ville öka befolkningen. Inledningsvis lockades dock nybyggarna med löften om skattelättnader. Kolonisationen resulterade i framväxten av nya kulturlandskap i Närke, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Ångermanland och Medelpad, men allra mest påverkades Värmland. Idag finns det otaliga ortsnamn kvar som ett vittne av dessa tider, bara i Orsa finns över 500 finska namn på dammar, kullar och stigar.



Under 1600-talets andra hälft levde uppskattningsvis omkring 6 000 skogsfinnar i Värmland. Stora delar av landskapet, vilka tidigare varit obebodd skogsmark, hade tack vare finnarnas insatser förvandlats till jordbruksbygder. Den kanske mest kända ättlingen är en viss Tage Erlander vars familjenamn innan farfar ändrade det var Suhonen. En annan är tenoren Jussi Björling som var finsk på mammas sida.

Alma Gustavsson som dog på 1980-talet, en av de sista finskatalare som fått lära sig värmlandsfinska som modersmål. Hennes ord finns bandade av språkforskare, men hennes språk är borta. Kan ni föreställa hur ensam man måste känna sig när man är en av de sista talarna av ett språk som kommer att dö. (Alma på bilden, Otroligt lik Astrid!)

I slutet av 1600 -talet fanns det ca 30 000 invånare i Stockholm varav 3000 var fast boende finnar. Många arbetade som byggare, fiskare, bärare, pigor och inom service yrken. Varje gathörna hade en bastu – ordet kommer från badstuga - och där fanns tvätterskor. Men det fanns även många tjänstemän och lärda som vara finnar och finländare – redan på 1400-talet och 1500-talet infördes finska mässor i Stockholm först gudstjänster i det upplösta Svartbrödraklostrets kyrka. Och bland annat i Storkyrkan, Tyska kyrkan, Riddarholmskyrkan och Katarina kyrka som gudstjänstlokaler.

På 1700 talet och det var tillåtet att tala finska i riksdagen senare när den inrättades i lite mer modern tappning. För att nämna en framstående finsktalande renesansmänniska och riksdagsman i Sverige låt oss lyfta Petter Fårsskål i Uppsala. Han doktorerade med De libertate civili – medborgarnas rättigheter. Fårsskål var forskare och filosof, Carl von Linnés elev, som senare dokumenterade arabiens flora och fauna, men som också skrev brändheta tryck om frihet och liberalism, bland annat om religionsfriheten och tryckfriheten, som sedermera blev grunden för den idag 250 år gamla tryckfrihetsförordningen i grundlagen.
Stockholms finska kyrka – där vid kungliga slottet – grundades på 1700 -talet. Byggnaden är äldre än så och ursprungligen hovets bollhus och teater. År 1725 kunde den finska församlingen köpa Lilla Bollhuset. Hela byggnaden byggdes om till kyrka .
Och f ö talades det finska även i hovet, det är konstaterat att höga ämbetsmän kunde finska – så klart eftersom östra delen av riket var finsktalande.


* * * * *
Språkförtryckets historia

Professor Lars Elenius från Umeå universitet har beskrivit sin resa in i språkhistorian:




”Mina föräldrar gick ut den sexåriga folkskolan i början av 1930-talet. Då hade de gått igenom det språkbad som bestod i att de tvingades att enbart prata svenska i skolan, till och med på rasterna. Det var en pedagogik som de överförde till sina barn, men i omvänd form, när de senare bildade familj och flyttade till tätorten. Jag kommer knappast ihåg att mina föräldrar tilltalade mig på finska under min uppväxt. Deras modersmål var oss ett främmande språk. De få gånger min pappa använde finska i familjen var när han blev arg eller när han ville prata saker olämpliga för barnaöron med min mamma. Med min mormor och morfar pratade jag enbart finska för de kunde bara finska. Det var ett långsamt språk som man blev otålig av att höra eftersom det hindrade leken. Men samtidigt gav det ett djup till ens liv. Det förlorade sig i ett mytologiskt fjärran som hörde till det gamla livet som man på något spännande och ovisst sätt var del av. Man kunde se spår av det i form av träspadar med järnskodd spets på stolpbodans vind eller på träpinnarna som fortfarande användes i en del räfsor i höslåttern. Finska blev för mig ett gammalt språk som förknippades med nånting urarva som var mitt, men ändå någon annans, en slags hembygd på andra sidan en svårgenomtränglig glasvägg.”

Elenius har beskrivit på ett utmärkt sätt förtrycket mot finska språket och dess orsaker i artikeln Det fördjudna finska språket i Tidskrift.nu 2004. Jag har lyft nedan stycken därifrå som citat för att visa de olika teman av förtryck, som Elenius forskat i:
* Tornedalen var bebott av finsktalande långt innan den svenska staten etablerade sig t i början av 1300-talet. De kallades kväner. Den svenska kungamakten inledde med expansionen i södra Finland på 1200-talet. I början av 1300-talet hade motsvarande expansion nått Bottenviksområdet. Vid den tiden fanns självständiga handelsmän i området som kallades ”birkarlar”. Varifrån namnet birkarlar kommer är oklart.

* Birkarlarna idkade under vikingatiden handel och krig med norska bondehövdingar. De stora inkomsterna kom från torkad fisk och nedsaltad lax. En annan lukrativ marknad var skinnexporten. Vid sitt besök i Torneå 1519 beskriver Olaus Magnus hur Bottenviksområdet är delat i tre stora landskap: Västerbotten, Norrbotten och Österbotten. Invånarna i Norrbotten beskriver han som välmående på grund av det rika fisket och skriver:
"Också äro de välförsedda med litet av varje. Från Spanien och Portugal tillhandla de sig gott vin och salt; från England och Flandern dyrbara tyger; från de tyska städerna varjehanda husgeråd och prydnadssaker och dessutom de kläder, de bruka hemma; från Svea och Götaland vanligen vete, vintervete, korn och alla slags grönsaker till husbehovet, vilket allt föres dit sjöledes."

* Samerna flyttade över vidsträckta områdenoch kunde användas som ett slags levande gränsmarkörer. Genom att hävda statens överhöghet över samerna, kunde kungen motivera den svenska statens utvidgade territorium på Nordkalotten. Som argument för svensk överhöghet vid Atlantkusten och Ishavet åberopades birkarlarnas förmenta indrivning av skatt från samer bosatta längs det norska kustområdet. Den expansionistiska politiken kulminerade i Karl IX:s ishavspolitik i början av 1600-talet.

* Samerna och finnarna användes alltså på ett mycket medvetet sätt i svenska statens maktutvidgning på Nordkalotten. Det gällde, förutom vid ishavspolitiken, i samband med gränsförhandlingarna med Ryssland inför Nöteborgsfreden 1323 och Teusinafreden 1595, eller vid gränsförhandlingar med danskar och norrmän när silver började brytas vid Nasafjäll på 1600-talet. Tornedalen med sin gamla fasta finska befolkning, och med sin betydelse som gammal handelsled mellan Bottenviken och Ishavet, spelade en inte oviktig roll när den svenska staten expanderade norrut.

* De familjer som blev kvar 1809 på var sin sida om älven efter delningen av Sverige och Finland 1809 fortsatte till en början att leva sina liv precis som förut. Det var samma finska språk man pratade som förut och det var samma välkända släkten och personer som bodde på andra sidan älven. Man fortsatte också att ro över till sockenkyrkan på söndagarna även om den nu råkade ligga i en annan nation. Förödelsen efter kriget var stor och likaså fattigdomen.

* Prästerna och kyrkan på den svenska sidan att i de årliga folkräkningarna bokföra de som bodde på den finska sidan. Den enda skillnaden var att man skrev ”rysk undersåte” efter namnet. Den svenska folkbokföringen av finnarna fortsatte i tio år efter delningen innan den till sist upphörde.

* Finska var undervisningsspråket i folkskolorna inrättade på 1850-talet. Barnen pratade så gott som uteslutande finska och undervisningsspråket var finska. Folkskolan var en direkt fortsättning på den hemundervisning som föräldrarna ansvarat för, som av naturliga skäl genomfördes på föräldrarnas eget modersmål. De centrala kunskaperna att inhämta var utantilläsning av katekes och insikter i de bibliska berättelserna. Slutmålet var konfirmationen som markerade övergången till vuxenlivet. Inte förrän man konfirmerats ansågs man mogen att ingå äktenskap.


* * * * *
1809 – skilda vägar

Professor Olof Holm vars farfarsfarfar Carl Johan Holm deltog i kriget 1808-1809 vid general Sandels och sedan bistod nationalskalden Runeberg med vittnesmål och kritik av krigsledningen i en häftig debattbok 1836. Den anses ha gett Johan Ludvig Runeberg inspiration för att skriva Fänrik Ståhls sägner, och det är bekräftat att de två träffades också efter kriget när Holm var prost i Härnösand efter 1809. Det dåliga ledarskapet, som männen beskriver, ledde till att Sverige förlorade halva riket till ryssar, något som man förtränger idag till den graden i historieundervisningen, att man skulle kunna kalla det för historieförvanskning - som om vi aldrig hade varit ett och samma rike.

Den sammankallade finska lantdagen i Borgå hade då förklarat tsar Alexander II sin trohet som i sin tur lovat respektera Finlands konstitution från Gustaf III:s tid samt den protestantiska religionen, lagarna och rättsväsendet från den svenska tiden. Lantdagen avslutades i juli med att tsaren upphöjde Finland till rang av nation bland andra nationer.
Många finländska soldater blev kvar i Sverige efter 1809. En blåsig oktoberdag när general Georg von Döbeln tågade in bland det svenska och finska manskapet på 760 för att ta avsked hade Finland sedan ett halvår tillbaka varit ett ryskt storfurstendöme.
De svenska krigsmännen beskrevs i en minnesanteckning av von Döbelns adjutant som klädda till bankett, medan den finska brigaden beskrevs som utmärglade med krutbestänkta, svartbleka ansikten och stympade genomskjutna lemmar. Det blev ett känslomättat avsked där von Döbeln uttryckte sin smärta över förlusten av Finland. Han kallade det samlade finska befälet och manskapet för ömsom ”finnar”, ”soldater”, ”kamrater” och ”bröder”. De började en lång march mot Skåne.

Efter freden i september 1809 fanns det finska regementet i Gävle där det omorganiserades. Totalt var det omkring 250 man som nu skulle förflyttas till Skåne och Kristianstad dit de första anlände i april 1811 efter en 72 mil lång marsch. Ett synligt bevis för deras nya tillhörighet var att de med ”sorg” fick byta det finska regementets röda uniformskrage mot de vita. I den lilla fästnings- och garnisonsstaden Kristianstad kunde man nu höra kommandon på både svenska, finska och tyska beroende på soldaternas ursprung. De finska soldaterna hade vissa svårigheter att anpassa sig till den skånska miljön, kanske bidrog den skånska dialekten till detta. Von Döbeln fanns i Kristianstad och tog sig an de finska artilleristernas sak. Han skrev till kungen – och verkade alltså ha väldigt bra relation till hans majestät - vilket resulterade i en order att ”tillse att trivseln för regementets finska personal ökades” Döbeln ordnade också så att regementet fick en finsktalande präst. Stämningen förbättrades efterhand och på 1820-talet blev två av de före detta finska officerarna chefer för regementet efter varandra.

Minnet och traditioner från det finska kriget lever kvar i Skåne även om regementet är nedlagt sedan länge. Von Döbelns värja och sporrar liksom Savolaxbrigadens nattvardskärl finns att se på Regionmuseet i Kristianstad. [Notera uttalet! Danskt! Samt att enda staden i alla fall i Norden med en annan nations vapen i sin logga].

* * * * *

Finland ville bli som de skandinaviska vännerna och faktiskt skaffade sig en kung, prinsen av Hessen, från Bad Homburg, norr om Frankfurt am Main. Han hann dock inte komma pga kriget och då ändrades statsformen till den franskinspirerade presidentstyrda republiken. Den första presidenten hette Svfinhuvfud.

I slutet av 1800-talet drabbades många europeiska länder av en nationalistisk våg – som bland annat Maja Hagerman har beskrivit i många av sina briljanta böcker. Så även i Finland och i Sverige. Det rena landet är nog den som behandlar detta bäst.
Nationen Finland som alltså firar i år 100 -årsjubileum blev självständig 1917 i samband med bolsjevikrevolutionen i Ryssland och skapandet av Sovjetunionen. Det skapade en ny kontext igen för det finska språket – nu inramad i den finska flaggan och den finska nationalismen. Orienteringen var dock att vara en del av norden och Nordismen var en stark strömning. Banden mellan familjer, industrier och adeln var många och täta.

Nationalismens baksida blev dock det fula intresset för rashygien och språkförtrycket. Läkaren Nils Lundborg som försökte skapa en teori om olika raser och kategorisera dem - med inspiration från Carl von Linné - mätte skallar, fotograferade och dokumenterade. Enligt hans lära var finnar faktiskt ännu lägre ras än samer, då vi förutsattes komma från öst, bakom Uralbergen. Enligt Lundborg var aseater lägre raser. Han gick faktiskt i historien också för att ha studerat och därmed stämplat några släkter på Listerlandet i Blekinge. Än idag finns det skrönor om inavel där, något som är helt utan grund, men fastställdes som medicinsk idé av samme Lundborg. Han har skapat mycket sorg och olycka för samer, finnar och blekingebor under sin tid. I en ny hyllad svensk film från 2017 behandlas rashygien på ett väldigt starkt sätt; Sameblod. Enligt SVT Kultur behandlas "Sveriges kolonialhistoria" i den på ett utmärkt sätt. Men det är samtidigt ett styck medicinskt och biologisk forskningshistoria.

Förbud mot finska i skolorna pågick långt in i 50-talet i regelverk men som en del i kulturen även till 60- och t o m 70-talet. Man blev mobbad om man talade finska. Mikael Niemi har beskrivit en del av denna tidsera i sina böcker. Än idag finns det ignoranta arbetsgivare som inte låter finnar prata finska på rasterna på jobbet.

Den unga nationen Finland fick en sårig start med ett blodigt inbördeskrig, där Lenins bolsheviker stöttade den röda sidan och tyskar hjälpte den vita sidan. Marsalken Mannherheim organiserade nationens försvarsmakt och ledde den sedermera från Vasa. Historiska vittnesmål idag visar att det förekom slakt och massavrättningar av civila, och vi vet att byar kunde döda varandra. Det fanns koncentrationsläger och i Tammerfors arbetarstad var striderna extra hårda. Hundratals civila svaltes ihjäl i massläger dit de fördes. Än idag finns det ett minne från kriget - när det är självständighetsdag den sjätte december tänds två ljus i fönstren klockan 18.00 även i stora myndighetsbyggnader. Det är mäktigt. Detta var ursprungigen tecken för de vita och för partisaner om att huset var tryggt och man kunde övernatta där om man var på march förbi. Jörn Donner har producerat en riktigt bra film om denna tid, den heter Raja 1918 och handlar om hur gränserna sattes upp mot Sovjet mitt i kriget. Se den om du kan!



Paasikivi med delegation på väg till Moskva för att förhandla med Stalin och Molotov hösten 1939, men ryssar var okuvliga - de skulle ha landsområden från självständiga demokratiska Finland.

Vinterkriget slog hårt under den smällkalla vintern 1939 – 1940. Bara två årtionden hade landet fått slicka sina sår från inbördeskriget, som Sovjet krävde att få tillgång till hamnbaser i Finland och i Baltikum. Finland gick till Nationernas förbund för att få en lösning på detta omöjliga krav. Där ställde sig i princip alla på Finlands sida, utom Sverige, vars delegation leddes av dem lömske Stalinvännen Östen Undén, ministern som senare blev känd för sin grymma och lagvidriga baltutlämning till Sovjet. Hans byk är inte tvättad ännu av historiker även om forskningen blundar hårt för hans gärningar. När jag sökte hans historiska dokument något är sedan, var allt under krigsåren bortrensat. Någon ville skapa fake news kring honom.












11000 svenskar deltog i kriget, och beredskapen att hjälpa var hög. De flygplan som Finland lyckades få som hjälp från Frankrike flögs i hemlighet via Sverige – Bromma, Trollhättan och Malmö – till Finland, Sverige skickade också specialister i signalspaning och distansfotografering för att bistå finnarna och särskilt Mannerheim som man litade på. Än idag finns det ignoranta arbetsgivare som inte låter finnar prata finska på rasterna på jobbet.

Den fåordige Per Albin Hansson i själva verket ”fixade” tillsammans med Marskalken Mannerheim så att inga strider förekom på svensk mark, vilket underlättade för Finland såklart – man hade inte klarat strider på två front – men även för Norge och Danmark vars motståndsrörelser fick stöd. Det var Nordism. Inte ryggradlöshet eller tysk undfallenhet, som historiebeskrivningen velta stöpa det till.
Ett mindre känt faktum är att även Storbritannien opererade i mindre skala från svenskt territorium – både på Öland och i Norrbotten där även USA deltog senare, och nästan ingenting har hittills berättats om flygflottiljen F19 – den idag i Luleå - som deltog i regelrätt försvar av finska Lappland med nedskjutna svenska flygplan och omkomna piloter i facit.

Fortsättningskriget började med Operation Barbarossa 22 juni 1941, när något förvånade finnar fick höra i Hitlers radiotal att nazist-Tyskland inlett ockupationståget mot bolshevikerna i Sovjet och vid sin sidan hade heroiska finnar. Enligt uppgifter hade många i finländska regeringen satt kaffet eller vad de nu drack, i halsen. Vi vet också från den världsbästa signalspaningen som Finland och Sverige bedrev att kriget var på gång. För finsk del fick man dock andningspaus efter Vinterkriget och skulle förhandla och upprusta inför det kommande. Vi behöver inte gå in mer på andra världskriget här - det finns idag massor av bra litteratur. Professor Pekka Viskuri i Finland kan mycket av detta och försöker inte förenkla bilden till för eller emot tyskar, som så många andra idag gör, tyvärr. Men det får bli en annan text det.

Utöver en regelrätt flyktingström från Finland främst över Haparanda-Torneå -gränsen kom det även andra grupper från Finland till Sverige under kriget. En stor sådan var, när de flesta underrättelsemän med sina familjer evakuerades i hemlighet till Sverige september 1944.



Operation Stella Polaris var en topphemlig evakuering av hela den finska signalspaningen från Finlands territorium till Sverige under allra största hemlighet den 23-24 september 1944 direkt efter att Finland ingått vapenstillestånd med Sovjet. De hårda villkoren från Stalin krävde Viborg, och Petsamo-området mot ishavet samt att de tyska trupperna omedelbart skulle lämna hela Lappland. Det fanns en kvartsmiljon tyska trupper i Finland så detta var känsligt, Hitler såg inte med blida ögon på att Finland drog sig ur. och ledde till det som senare blev Lapplandskriget. De finska byarna och städerna i Lappland brändes till grund och varenda bro sprängdes av retirerande tyskar. Finska familjer evakuerades i stor nöd över till den svenska sidan av gränsen – det filmades också och en hel del dokumentering finns, men visas aldrig i skolorna.

Uppgifterna varierar men minst 800 personer och 500 packlådor med utrustning, teknik, koder och dokument fraktades över till Sverige under en stormig höstnatt.

Det är ett känt faktum att ett antal stellister anställdes av den nyinrättade FRA och de och deras familjer fick snabbt svenska medborgarskap. Och det är också känt att en del gick vidare till franska, amerikanska och engelska underrättelsetjänster, medan de flesta tog sig tillbaka till Finland via Haparanda när det uppdagades att ingen verksamhet från svenskt territorium accepterades av neutrala svenskarna.

Stella Polaris kan ses som en lins som visar oss att våra länders gemensamma historia tog inte alls slut för två hundra år sedan när Sverige förlorade Finland till Ryssland utan det finns många nya perspektiv att upptäcka i det finsk-svenska samarbetet om man bara vill titta förutsättningslöst.

Men framförallt var Stella Polaris ett livsöde som många sverigefinländare fick bära i tystnad och hemlighet. Du kan läsa mer bl a här.

En annan grupp som kom hit var krigsbarn – 70 000 - 80 000 barn evakuerades i en stor social experiment. För en del gick evakueringen till Sverige väl, men för andra mindre väl. På den tidens sätt separerades syskonen och bara det skapade en stor ångest hos många som hade fått höra som de sista orden i Finland på finska när mamma sade: ”Ta hand om ditt syskon där borta.” För andra handlade trauman om att man i flera år bodde i en familj i Sverige, för att sedan ryckas bort och skickas tillbaka hem till Finland, när kriget tog slut. Utan finska, då man glömt sitt språk, sina rötter. Och att skickas från förmögna och fredliga Sverige till det oroliga och fattiga Finland var skrämmande i sig. Löften från vuxenvärlden hölls inte alls. Det har visat sig också att en del skickades i Sverige till anstalt och barnhem där de utnyttjades, misshandlades och vanvårdades. Den yttersta kränkningen sker än idag, då dessa barn är inte tillåtna att söka svenska statens ursäkt och skadestånd för detta - bara "svenskar" får göra det.
2017.

Evakueringen av de många karelska och ingermanländska familjerna från östra Finland och Karelen är en av de stora integrationslyckanden i vår nordiska historia. Det är ibland märkvärdigt hur finlandskritiska grupper räknar invandringen till Finland, men har helt missat de drygt 300 000 kareler och ingermanländare som man tog in bums i slutet av kriget och integrerade oerhört snabbt, bland annat genom att ge människor sitt eget hus och egen plats av jorden att odla på. På en befolkning av 3 miljoner som vi var 1944 är det alltså 10 % ökning av befolkningen i krigssargat land. Som om de inte fanns. Återigen samma mönster. Hundratusen tals människor som blir helt osynliga. Varför inte studera hur man gjorde istället. Visst var det surt för många att behöva lämna ifrån sig land, sin egendom, till de nyanlända flyktingarna, men det gick bra. Att få ny jord, ny egendom skapar committment och inkludering.

------------------------------------
Välfärdsstaten

De flesta idag vet att svenske rashygienisten Harald Lundborg kränkte samer med sina kvasivetenskapliga teorier som senare blev grunden för Hitlers nazism. Få vet att han även stämplade oss finnar till en sämre ras, "östbalter" och rankade oss under samer. Maja Hagerman har beskrivit detta ett antal gånger i sina böcker. Att ta upp detta kan verka långsökt först, men det är det inte om man jämför läget med den revitaliseringen av språk och kultur som sker just nu med samer och tidigare med romer. Det är ursäkter från kyrkor, vitböcker, museer, utställningar, info.



Erlandssons släkt hette Suhonen innan de bytte till svenskt namn.

Nu är det faktiskt dags att ta tag i det språkförtrycket som funnits mot finskan under 1900-talet. Den fanns och finns, den är verklig, och den skadar och gör ont varje dag för oss som har finska som modersmål. Och vi mår inte bättre av att man säger att vi ”inte är invandrare utan som svenskar”. Det är inte sant, vi är väldigt olika på många sätt, och att inte förstå kulturskillnaderna, kommunikationskulturen, och språket har kostat många svenska företag miljarder kronor i misslyckade fusioner och företagsaffärer. (Den som lyckade bra från börja var Nordea-Meritabanken, och där lärde sig svenska vd:n finska!) Vi är inte lika, även om vi jobbar bra ihop – finnar och svenskar. Men Sverige har egentligen aldrig stannat upp och funderat på vilka vi är, vi har bara blivit tagna för givna.

Efter andra världskriget blommade Finland upp trots en balansgång utan dess like mellan öst och väst. Visumtvånget för finnar avskaffades 1949 och på 50-talet skapades nordika passunion, som innebar att man inte behövde ha med sig pass till grannlandet längre. Industrin hämtade sig efter att krigsskadeståndet betalats i sin helhet till Sovjet som enda landet i världen – det var inte tal om någon Marshallhjälp inte. Stålbolagen, och verkstadsbolagen, varven – Valmet, Ruukki, Wärtsilä, Fiskars började växa, precis som design och arkitektur. Alvar Aalto ritade de vackra funktionella byggnaderna som skulle läka och hela människor, och designade även möblerna in där, klassiker som Paimio sjukhus och dess vilostol finns än idag. Aino Aalto ritade dricksglasen som vann den första finska guldmedaljen på biennalen i Milano på 30-talet och sedan dess började en designuppgång utan dess like i hela världen, den kulminerade med Vuokkos fantastiska skapelser som bars på 70-talet av många kändisar, och stilikoner som Jackie Kennedy valde Marimekko. Naturen, ljusa träslag, enkelhet, stilrenhet, ljuset – det var vad den finska designen är gjort av, och många produkter som skapades på 50- och 60-talet finns än idag i tillverkning och känns lika moderna.



Samtidigt var det ont om jobb på landsbygden i Finland och Sverige behövde arbetskraft. Volvo, Scania, Ericsson, ABB, Pågens, Pripps, Algots herrtextilier, med mera, åkte iväg till småbyar i norr och östra Finland, tog med sig skolfröken från byskolan som översättare och bjöd in till möten där man lovade jobb, lägenhet med varmt vatten och elspis, samt en bil till familjer som flyttade till löpande band i Västerås, Olofström, Landskrona, Borås och många andra städer. Många nappade och den största inflyttningen skedde 1969-1970 då ca 40 000 personer per år flyttade till Sverige. Det beräknas att ca 320 000 personer flyttade från Finland till Sverige under två årtionden 1960 – 1979 och därefter har det varit en jämn inflyttning även om en del återvänder. Sammanlagt har runt 700 000 flyttar gjorts från Finland till Sverige sedan 1960-talet, vilket fått historiker prata om ”re-integrering” av Finland och Sverige. När man säger ”finnar i Sverige” brukar många tänka just på den här arbetskraftsinvandringen, som var koordinerad så att man faktiskt trodde att de flesta skulle återvända. Därför fanns det ett intresse av att de inte skulle bli en alldeles för integrerad del av Sverige – dvs en del av politiken och makten. Istället tänkte man på socialdemokratiskt håll med finska centerpartiets goda minne att ”låt dem ha lite finska i skolan, egna föreningar och fackklubbar, så håller vi dem borta från politikens egentliga centrum”. Och så blev det också, finska språket stämplades som något fult, och direkt stigmatiserande, det skulle inte höras.

Sverigefinnar fick år 2000 status som nationella minoriteter. Lagen är Sveriges implementering av Europeiska rådets bindande konventioner beträffande mänskliga rättigheter. Men den fungerar inte alls, det finns så lite definierat, inga sanktioner, de ansvariga är inte utpekade och man kan knappast ens överklaga ett beslut med stöd av den här lagen. Statens åtagande och ansvar har förvandlats till frivillighet från kommuners sida, och på 17 år har 10 % av landets kommuner anslutit sig. Då får de en del av statliga miljoner som ska till sverigefinska institutioner och strukturer, men stoppas i princip direkt in i kommunernas svarta hål. En bråkdel av pengarna kommer till finnarnas användning, och då oftast som någon form av föreningsbidrag, som man får söka. Europeiska rådet har minst 14 gånger gett svenska regeringen allvarlig kritik för den här lagen, bland annat för att den inte stödjer finska i skolorna, något som togs upp av finska lärare på DN debatt vid midsommar.






Finska barn och mammor i Borås.

Fyra år sedan gjorde jag denna OBS för Sveriges radio, och inget har egentligen gått framåt sedan dess. Att vi talar finska i Sverige idag är inte tack vare Sverige, utan på grund av att nyinflyttningen fortsätter. Annars dör finska redan i nästa generation och i tredje generation är det ytterst få barn som kan finska överhuvudtaget. I vissa forskarkretsar pratar man faktiskt om språkmord. Det som saknas idag - och om man faktiskt jämför med finlandssvenskar i Finland - är institutioner dvs strukturer som skapas och styrs av sverigefinländare på finska - på riktigt. Inte av #RSKL. Och att man lyssnar på alla röster. Och skapar en dialog som fungerar. Man ska börja med grundlagen, med Europeiska rådets bindande konvention (som är en del av vår grundlag) och EU:s grundfördrag och se till att uppfylla det som dessa lagarna prioriterar högst: skolan. Se till att alla kommuner har möjlighet att erbjuda modersmål från dagisålder och sedan i skolan lära sig finska - lära sig andra ämnen på finska - och till och med lära svenska barn finska - det kan ju inte vara något kontroversiellt med finskan som största nationella minoritetsspråk och grannland och en av de största ekonomiska marknaderna för företagen här. Det ska inte vara haverier som i Göteborg, där pensionerade fackförbundsfolk från Volvo sitter i en skolstyrelse utan att förstå hur man driver en skola, som sedan går omkull över en natt. Det ska finnas en professionalism för tvåspråkighet. Lärarutbildningarna ska förstå både rikets historia och finska. Lärarfacken ska se till att skapa en vettig situation för finskalärare och integrera dem i den samlade skoldagen och i vanliga rektorsorganisationer och inte ha dem utanför som ufos som idag.

Under mina över 30 år i detta land har jag aldrig mött en invandrare, vare sig en gammal eller ny, som tyckt att det skulle vara fel eller konstigt att få prata finska i Sverige. Däremot har jag mött så mycket misstankar, felaktiga uppfattningar och obstruerandet från svenska (myndigheter) att hälften vore nog. Det är sorgligt eftersom finska är svensk historia lika mycket som svenska är finsk historia. Vi är ihopflätade. Just nu pågår en revidering av lagen om nationella minoriteter. Men alla ministrar t ex som haft / har finsk bakgrund eller koppling ser alltid till att dölja det väl, som Sven-Erik Bucht just nu eller Peter Hultqvist. Inget man tar upp direkt i media - även om det skulle t o m kunna ge röster i nästa val.

Jag och många andra finska morsor och farsor är integrerade och utbildade, använder tandtråd, parkerar rätt, betalar skatt. Vi kan vara både och och vill inte tvingas välja vara antingen eller - och vi är en enorm resurs för Sverige som en bro till det östra grannlandet och fd östra rikshalvan. Vi vill inte vara finnjävlar och vi är inte mumintroll. Utan vi är den stora gruppen sverigefinländare.

Lunds och Malmös finska kulturkvinnor



Varför har svenska politiker, myndigheter och media en sådan beröringsskräck med oss finnar och det finska än idag 2017 - särskilt när man inte hade det på flera hundra år tidigare?