FINSKAN

FINSKAN

tisdag 2 januari 2018

Dags att sluta hyckla kring juridiken runt licensjakt av varg

Den juridiska grunden för svensk licensjakt av varg finns i artikel 16.1.e i EU:s rättsakt art- och habitatdirektivet. Det förklarar,  när man får göra ett undantag till det strikta skyddet av vargen som EU har satt upp och Sverige har godkänt i artikel 12.

"16.1.e) För att under strängt kontrollerade förhållanden selektivt och i begränsad omfattning tillåta insamling och förvaring av vissa exemplar av de arter som finns förtecknade i bilaga 4 i en begränsad mängd som fastställs av de behöriga nationella myndigheterna."
Den svenska lagstiftaren och dömande makten har från artikeln ovan formulerat den paragrafen som ska motsvara innehållet ovan i den nationella lagen, och idag är grunden för licensjakten, och som finns i jaktförordningen. Den nationella implementeringen ska följa syftet av direktivet till fullo enlig EU:s regler.


Då blev "insamling och förvaring" "jaga för att döda". Hur är det möjligt?


* * *

Trots flera skäl att hämta in EU-domstolens förhandsbedömning i frågan om licensjakt av varg, som pågått vid sidan av skogen också som en juridisk varböld i tio år, vägrar svenska domstolar ännu att göra det. Därmed är vargen som är strikt skyddad enligt EU-rätten och dess art- och habitatdirektiv i själva verket rättslös i Sverige.  

EU:s medlemsstater har genom grundfördragen lovat att implementera EU:s direktiv så att dess innebörd helt och fullt fångas upp av den nationella regleringen. Medlemsstaterna har därmed godkänt en rättslig princip - en lojalitetsplikt mot EU-rätten – vilket betyder att deras lagstiftande församlingar, domstolar och myndigheter är skyldiga att följa EU-rätten.

Det innebär också rätten att öppna överträdelseärenden mot medlemsländer, som antingen implementerar direktiv mot EU:s egentliga syfte, eller förhalar och obstruerar. EU-kommissionen kan till slut kan leda till ett domstolsförfarande mot medlemsland i EU-domstolen. Vi hör om detta dagligen i nyhetsflödet och vår regering är sällan sen att peka fingret mot Ungern eller Polen, eller mot andra länder, som ”inte uppfyller sina plikter och följer EU:s rätt och direktiv” i olika politikområden. Men när det gäller art- och habitatdirektiv – EU:s miljögrundlag - som skyddar natur och vilda djur, då finns det inga gränsr för det politiska, men också det juridiska hycklandet, som stavas svensk licensjakt på varg. 

Trots att det finns många tunga skäl att inhämta EU:s förhandsbedömning av huruvida Sveriges implementering av direktivet uppfyller dess syfte och krav, har domstolar vägrat under de tio kaotiska åren göra så.

Redan 2011 öppnade EU-kommission ett överträdeleärende mot Sverige angående licensjakt på varg (Formal notice Art. 258 TFEU) och två år sedan skickade EU-kommissionen en så kallad motiverat yttrande till regeringen (Additional reasoned opinion Art. 258 TFEU, 20104200 18/06/2015 Sweden Environment NATURE - Wolf hunting in Sweden) angående detta och påpekade att medlemsstaten har ännu inte uppfyllt sina plikter och skyddat vargen enligt art- och habitatdirektivet. EU-kommissionen har upptäckt allvarliga brister i Sveriges implementering, t ex upprepad licensjakt på en strikt skyddad och hotad art utan att villkoren för undantag i EU-lagstiftningen uppfylls, att effektiva åtgärder för att hantera den höga inavelsnivån i populationen genom att naturlig vargmigration till Sverige underlättas eller genom aktiv förflyttning av vargar, antagande och genomförande av en förvaltningsplan för denna hotade art samt frågor kring den (politiska) begränsning av antalet vargar i Sverige som satts till 210. Inget har framkommit ännu för att fallet mot Sverige skulle vara avslutat, och är ännu alltså öppet.

EU-direktivets syfte styr alltid implementeringen. Det finns många fall där EU-kommissionen har drivit medlemsländer till EU-domstolen för att deras nationella lagar eller tillmämpning av reglerna gått emot EU-direktiv, även Sverige har fått rätta sig i ledet i skatterättsliga frågor samt i samband med alkohollagstiftningen. När implementeringen sker felaktigt och mot direktivets syfte, ska den felaktiga nationella rättsregeln eller tolkningen lämnas utan verkan av domstolar, tills rättsregeln är ändrad.

EU-domstolen kan stöjda medlemslandet i bedömningen av hur ett direktiv ska implementeras, och deras så kallad förhandsbedömning kan vara nog sä värdefull i en process, eftersom i slutändan kommer en tolkningsstrid hamna i EU-domstolen och de kommer att granska att direktivets syfte har upprätthållits i den nationella implementeringen. 

Alla domstolar i Sverige har alltid en möjlighet att skriva till EU-domstolen och be om en förhandsbedömningn i ett pågående fall här hemma. Med tanke på att licensjakten – och flera fall av tvetydiga skyddsjakter – baseras på art- och habitatdirektivet och har försvarats som en åtgärd enligt detsamma, för att förstärka vargstammen i Sverige och Skandinavien, bör de otaliga överklagningar på jakten som miljöföreningar lämnat i till domstolar under årens lopp ha lett till att någon instans hämtar in en förhandsbedömning från EU-domstolen. 

Vidare talar det faktum att Sverige har inga konstitutionsdomstolar som många andra länder har, där man fokuserar på att just göra bedömningar av huruvida domar, beslut och verkställande av lagen, eller värderingar mellan olika lagar, är enligt EU-rätten och dess grundfördrag, som också är grundlag här hemma hos oss. Ett tredje skäl till att be om en förhandsbedömning är att den ordningen som vi har idag i samband med vargfrågor bygger på en delegation från den faktiskt ansvariga myndigheten, Naturvårdsverket, som lämnat i princip en walk-over i alla vargfrågor till länsstyrelser, som inte alls har samma expertis och perspektiv på frågor som berör vilda djur. I de så kallade varglän har i självaverket vargfrågan – dvs miljöskyddet enligt art- och habitatdirektivet – blandats ihop med viltförvaltningen, som är något helt annat; att bevara en art för dess egen skull är inte samma sak som att bedriva decimering av djur och natur för att enklare kunna uppfylla människans behov av hobbyjakt eller skogsodling. Med inget annat svenskt fridlyst djur på EU:s lista för skydd har man låtit så flagrant samhällsintressen och människans rekreation gå före djurets skyddsbehov.

Därmed är länsstyrelserer inte kapabla att se till vargens skydd och behov, och man bör inte låta en myndighet med delegation i frågan få så mycket att till säga om, som det är idag med det hybrida systemet av viltvårdsdelegationer som under landshövdingarnas vingar ska gissa sig fram till siffror av hur många vargar som ”ryms” i varje län. Då har man överhuvudtaget inte ens förstått hur vargen lever. Länsstyrelserna låter sina viltvårdare handlägga frågorna och i regel tar man inte till sig något av den senaste oberoende forskningen som sker i universitet, eller utomlands, beträffande vargen som art.

Men licensjakt på varg i Sverige har i tio år varit ett juridiskt undantag på grund av uppenbarligen mäktiga intressen som torde intressera rättssociologer. En genomgång av rättsläget i samband med licensjakten av vargar visar att i själva verket Sverige saknar ett rättsligt skydd av det rödlistade djuret som läget är idag.

* * *

Det är vikgit att förstå hur de svenska paragraferna är urledda av EU-direktivet för att kunna tolka dem på ett rättssäkert sätt. EU:s grundläggande miljörätt finns alltså i art- och habitatdirektivet (92/43/EEG).

”Direktivets syfte är att bidra till att främja den biologiska mångfalden inom det europeiska territoriet och bidra till det övergripande målet hållbar utveckling. De åtgärder som vidtas ska syfta till att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus hos livsmiljöer samt arter av vilda djur och växter. Begreppet gynnsam bevarandestatus är således grundläggande och definieras som summan av de faktorer som påverkar en livsmiljö och dess typiska arter och som på lång sikt kan påverka dess naturliga utbredning, struktur och funktion samt de typiska arternas överlevnad på lång sikt.”

Detta fastställs i Sverige i två lagar: Förordning (SFS 1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken och Artskyddsförordningen (SFS 2007:845).

Så här klargörs samma sak på Artdatabankens hemsida 2017:
”Varje medlemsland har skyldighet att se till att alla arter och naturtyper som ingår har så kallad gynnsam bevarandestatus, vilket innebär att utbredningsområde, areal, populationsutveckling och andra kvaliteter finns och kan bibehållas”.

Sverige hänvisar dock i tolkningar om art- och habitatdirektivet när det är fråga om vilda rovdjur till jaktlagen (1987:259) och jaktförordningen (1987:905) som implementeringar av direktivet. Det är några paragrafer som man har justerat och sedan hänvisar till att detta är implementeringen. Den nu aktuella frågan om licensjakt, samt skyddsjaktsbestämmelser har båda sitt lagliga stöd inom den svenska rätten just i dessa paragrafer.


Lika bedöms lika, olika bedöms olika, eller?


Enligt artikel art- och habitatdirektivets artikel 12 omfattas djuren uppsatta på bilaga 4 av det strikta artskyddet, bland annat den svenska vargen (Canis lupus). Enligt svensk och EU-rättslig princip ska lika fall bedömas lika, och olika fall olika. I detta avseende finns det en motsägelse mellan direktiven och den svenska lagstiftningen. De rödlistade svenska djuren som nämnts här t ex (varg) Canis lupus, Laerta agilis (sandödla) och Triturus cristatus (vattensalamander) finns alla tre listade utan undantag på bilagorna av strikt skyddade arter både inom verkningsområdet för art- och habitatdirektivet 92/43/EEG och Rådets direktiv 97/62/EG av den 27 oktober 1997 om anpassning till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen av direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter.

  • DJUR- OCH VÄXTARTER AV GEMENSKAPSINTRESSE VILKAS BEVARANDE KRÄVER ATT SÄRSKILDA BEVARANDEOMRÅDEN UTSES: Canis lupus (spanska populationer: endast de söder om Duero; grekiska populationer: endast de söder om 39:e breddgraden; de finska populationerna undantagna)

Men inom den nationella svenska rätten har man gjort skillnad mellan de olika vilda djuren. Det skyddet som vattensalamandern och sandödlan får rättsligt av Artskyddsförordningen sträcker sig av någon anledning inte till vargen, som enbart bedöms utifrån jaktlagen och jaktförordningen, trots att det är fråga om samma direktiv och deras nationella implementering. Särskilt märkligt är det att man inte lägger större vikti i att granska art- och habitatdirektivets bestämmelse om förbjudet att avsiktligt störa djuren liksom att skadda eller fröstöra djurens fortplantningsområden eller viloplatser i samband med okontrollerade licensjakter där jakttillstån lämnas ut av länsstyrelser till hundratals fritidsjägare, vars identitet är inte känt, då myndigheten inte kräver strikt dokumentation av jaktlagen utöver jaktlagsledarna. Hur mycket dessa förstör av vargens naturliga habitat i skogen med sin framfart kan inte vara irrelevant i frågan när art- och habitatdirektivet uttryckligen pratar om särskilda bevarandeområden.

Inom doktrinen finns fallet RÅ 2004 ref 109 som är en rättsprövning av exploatering av vattensalamanderns, d v s en av de strikt skyddade arternas utbredningsområde, formulerar regeringsrätten syftet med direktivet 92/43/EEG på följande sätt angående ”den större vattensalamandern (Triturus cristatus) upptagen som en ”art av gemenskapsintresse som kräver noggrant skydd”. Regeringsrätten noterar också uttryckligen angående artikel 12 att 

"stater ska ombesörja dels ett artskydd och dels ett områdesskydd, och att försiktighetsprincipen ska iakttas. Det innebär ”det säkrat före det osäkra”, vilket torde vara helt diametralt emot någon storskalig licensjakt av varg."
…//...
Det kan därvid noteras att det finnns en väsentlig skillnad mellan regleringen i artikel 12 och regleringen i artikklarna 4 oh 6. [För sådana områden som är skyddade enligt artikel 6 gäller att en plan eller ett projekt får godkännas av den nationella myndigheten först efter att myndigheten har försäkrat ig om att det berördda områet inte kommer att ta skadda.] Artikel 12 däremot ålägger medlemstaterna att, genom vissa förbud, införa ett strikt skyddssystem i det naturliga utbredningsområdet för angivna djurarter.
…//...
art- och habitatdirektivet syftar till att bevara vissa livsmiljöer samt djur- och växtarter och innebär dels ett artskydd, dels ett områdesskydd. Närmare bestämmelsere om artskydd finns i artiklarna 12-16 i direktivet. Enligt artikel 12 skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att införa ett strikt skyddssystem för vissa förtecknade djurarter, bland annat den större vattensalamandern, med förbud mot bland annat att skada eller förstöra djurens fortplantningsområden och viloplatser. Större vattensalamandern är en sådan art som enligt direktivet kräver ett noggrannt skydd.
…//...
Försiktighetsprincipen ska iakttas.

* * *

Talerätt


Tio år av juridisk kamp för att vargens rättsliga skydd ska versktällas i verkligheten i Sverige har visat hur domstolar har obstruerat mot art- och habitatdirektivet. Först såg man till – i samband med delegationen av Naturvårdsverkets roll i jaktbesluten – att göra helt avkall på rätten att överklaga ett myndighetsbeslut. Det var inte många journalister som faktiskt insåg det oerhörda i ett sådant beslut som Sveriges riksdag klubbade igenom i en lag. Skammen ska därmed delas både på politiker, jurister och journalister, som alla svek i sin roll av att försvara den parlametariska demokratins principer. 

Tack vare aktiva åtgärder från EU-kommissionen är det sedan 2016 möjligt att överklaga jaktbeslut tagna av länsstyrelserna till domstolar och få en rättslig prövning.
(Infringement case 20142178, INFORMATION - Access to justice concerning hunting decisions taken by the County Administrative Boards, 26/05/2016 )

Detta sker dock med nationella restriktioner som inte alls motsvarar vad som gäller i flera andra EU-länder. Lagstiftaren menar nu att en idell förening ska ha ett x antal medlemmar, och ha funnits i y antal år, med mera för att kunna förvärva talerätt i miljöfrågor. Några föreningar har tack och lov fått detta nu. Men samtidigt som Sverige helt saknar lagstiftning kring ideella föreningar och tillämpar i själva verket analogt lagen om ekonomiska föreningar i doktrinen, och dessutom har föreningsfriheten som grundlagsfrihet – då blir det ju väldigt kontigt, eller rent ut sagt cringe att sätta hittepågränser för ideella föreningar i andra paragrafer. 

Enligt 2 § i lagen (2006:304) om rättsprövning av vissa regeringsbeslut får en miljöorganisation som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken ansöka om rättsprövning av sådana tillståndsbeslut av regeringen som omfattas av artikel 9.2 i konventionen den 25 juni 1998 om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor.

De organisationer som får ansöka är sådana som anges i 16 kap. 13 § miljöbalken, det vill säga ideell förening eller juridisk person som:
  • har till huvudsakligt ändamål att tillvarata naturskydds- eller miljöskyddsintressen,
  • inte är vinstinriktad,
  • har bedrivit verksamhet i Sverige under minst tre år, och
  • har minst 100 medlemmar eller på annat sätt visar att verksamheten har allmänhetens stöd
Återigen – i brist på konstitutionsdomstol som skulle kunna reda ut t ex detta med vad som är en godkänd ideell förening hos oss utifrån rättssubjektperspektivet – bör man åtminstone be om en förhandsbedömning från EU-domstolen.


Prejudikat?


Vidare har man i Sverige under de senaste åren försökt bygga prejudikat inom området. T ex kammarrättsdomare Ylva Johansson hänvisade även den 27 december 2017 i intervjun på SR Ekot till prejudikatet från Högsta förvaltningsdomstolen från förra året; den 30 december 2016 kom Högsta förvaltningsrätten med ett beslut som de själva menar är ett prejudikat i fråga om licensjakt av varg (Mål nr 2406–2408-16 & 2628–2630-16, 30/12, 2016). 

Men högsta förvaltningsdomstolen tog inte då ställning till det överklagade fallet från Kammarrätten i Göteborg, som de hade att ta ställning till i fallet. Istället tittade domstolen retroaktivt på innehållet i det länsstyrelsebeslut som var överklagat och förklarade att länsstyrelsen i hade fog för sina beslut om licensjakt efter varg 2016 – dvs. underkände Kammarrättens dom retroaktivt efter att själva sakfrågan är redan överspelat. 

Tekniskt sätt granskade Högsta förvaltningsdomstolen alltså ett myndighetsbeslut längre ner i ”den juridiska värdekedjan” men inte domen som överklagades till domstolen. Högsta förvaltningsdomstolen har alltså inte dömt utan avskriver målen från vidare handläggning och avslår också yrkandet att hämta en förhandsavgörande från EU-rätten. Samtidigt konstaterar HFD att länsstyrelsen handläggarbeslut är den högsta nivån av miljörätt inom licensjaktsfrågan genom att göra det retroaktivt till prejudikat! Och länsstyrelerna var ju delegerade inom frågan, den ansvariga myndigheten heter ju Naturvårdsverket. Länsstyrelsen ansvarar ju inte heller för mer än sitt län – en fragment av det EU-territorium som art- och habitatdirektivet avser att skydda.

Så huxflux fick vi ett lokalt prejudikat utan att en enda domstol eller domare, eller ens oberoende jurist, än mindre den ansvariga myndighetens sakkunniga har varit med och bedömt i argumenten i själva sakfrågan, eller granskat implementeringen materiellt eller procesuellt mot art- och habitatdirektivet och dess syfte.

Slutligen notera, att domstolen trots att den inte tagit ställning i sakfrågan, dristat sig till långtgående semantisk anays som enligt deras synsätt landar i att ”insamling” och ”förvaring” i art- och habitatdirektivet är samma sak som ”dödande” enligt jaktförordningen, en tolkning som absolut bör analyseras av EU-domstolens expertis, och därför bör förhandsbedömning hämtas in.

* * *

Semantiska analyser



Den exakta paragrafen som licensjakten vilar på är ”undantaget” som man författat i enlighet med kraven på 16.1.e. Det är paragraferna 23 och 24 §§ i jaktförordningen (1987:905) som enligt medlemsstat Sverige uppfyller kraven på implementering av artiklar direktivets artiklar 12-16.

Det är alltså tolkningen av vad som vägs in i artikel 16.1.e ovan, som ger lagrummet för licensjakten. Så här resonerade Högsta förvaltningsdomstolen kring semantiken ”insamling”, ”förvaring”, ”jakt”, ”dödande” i sitt avgörande den 30 december 2016.

Ur HFD beslutet 30 december 2016 (Mål nr 2406–2408-16 & 2628–2630-16, 30/12, 2016):

"I artikeln nämns dock inte jakt utan den tillåter insamling och förvaring av vissa exemplar av de arter som finns förtecknade i bilaga.

Den fråga som inledningsvis måste ställas är om jakt kan rymmas under begreppen ”insamling” och ”förvaring”.

Skyddsjaktsbesluten lutar på 16.1.b. Någon definition av begreppen ”insamling” och ”förvaring” finns inte i art- och habitatdirektivet. Det kan utifrån en rent språklig analys sättas i fråga om begreppet ”förvaring” kan omfatta jakt. En sådan analys utesluter dock inte att jakt kan innefattas under begreppet ”insamling”. 
–//--
När det gäller innebörden av begreppet ”insamling” framgår således bl.a. av artikel 12.2 jämförd med artikel 12.1 att djur kan samlas in. Av artikel 14.2 fjärde strecksatsen framgår dessutom att insamling av djur kan ske genom jakt. Det följer även av artikel 15 att insamling av djur kan kopplas till jakt. I den artikeln föreskrivs nämligen att när undantag i enlighet med artikel 16 görs i fråga om bl.a. insamling av djur, ska medlemsstaterna förbjuda användning av vissa metoder och medel för fångst och dödande. Begreppet ”insamling” har således en förhållandevis vid innebörd och omfattar enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening även jakt i syfte att döda djur."

Analysen i prejudikatfallet ovan brister om man beaktar art- och habitatdirektivets artikel 15, för där listas insamling, fångst och dödande som olika aktiviteter. Det kan inte vara så, att dessa begrepp skulle betyda olika saker i olika artiklar av samma direktiv.

Och i och med det är skillnad mellan ”insamling” och ”dödande” – måste det innebära att ”jakt för att döda” är inte samma sak som ”insamling” enligt EU-rätten. Direktivet har ju under årens lopp varit grunden för otaliga domar som blivit praxis, så vi måste kunna lita på texten. Dessutom står det i 16.1.e kumulativt "insamling och förvaring" vilket innebär att båda aktiviteter hänger ihop och ska förekomma samtidigt och syfta till samma händelse och samma djur. Om det inte var så, skulle det stå ”eller” mellan orden. En inte helt långsökt tolkning skulle kunna vara att fånga in djur och hålla dem t ex på djurpark, eller på vårdinrättningar.

Vid tolkningen av vad som ryms under begreppet ”insamling” måste beaktas att uttrycket torde ha valts för att kunna fånga in åtgärder beträffande såväl djur som växter på grund av syftet och omfånget av direktivet. Om vi tolkar in ”jakt i syfte att döda djur” blir begreppet ”insamling tämligen oanvändbar i samband med växter, t ex den fridlysta orkidéen som växer i Blekinge och Kalmar, och som inte får plockas. Man kan inte säga att i undantagsfall för att skydda arten är det tillåtet enligt artikel 16 i art- och habitatdirektivet ”jaga i syfte att döda” sådana orkidéer.

Här skulle ett förhandsbesked om hur EU-domstol anser att dessa begrepp ska och kan tolkas göra mycket nytta, så det är beklagligt att domstolsväsendet inte under alla dessa år vågat sig på att fråga.

Vad säger rättskällorna för det kan inte vara första gången som det finns tveksamheter kring en översättning från direktivet till ett medlemsspråk i samband med implementeringen? Som påpekats tidigare kan förarbeten användas som vägledande hjälp för att reda ut syftet med EU:s rättsakter även om de inte är på samma sätt rättskällor som de förarbetena inom svensk rätt. Vi får mer vägledning från motionens förarbeten (88/C 247/0388/C 247/03, the Preparatory Act från 1988) och dess artikel 12.1.a där man listar aktiviteterna som är förbjudna: ”taking” [insamlande], ”capture” [fångande], ”deliberate destruction” [medvetet förstörande], ”injury” [skadande] ”killing” [dödande].

Från denna artikel kan vi konstatera att varken insamling eller fångst har från början varit samma sak som döda och jaga enligt EU-rätten (Annex II här är det som idag är tillägg 4a till art- och habitatdirektivet):

PROTECTION OF SPECIES 1221.9.1988
Official Journal of the European Communities No. C 247/5 Article 12 1.
Member States shall take the requisite measures to establish a general system of protection for animal species specified in accordance with Annex II (a), prohibiting in particular: (a) all forms of taking, capture and deliberate destruction, injury or killing.

Artikel 17.1.e i förarbetet motsvarar det som idag är art- och habitatdirektivets 16.1.e, som reglerar de undantagen som tillåts från det strikta skyddet av arten och dess representanter. De verb som används i förarbetet är ”taking” [ta, plocka] eller ”keeping” [hålla, bevara] och aktiviteten handlar om vissa enstaka djur och växter. Det finns inte något i förarbeten av direktivet som kan ge stöd för en (licens)jakt av en rödlistad art. Det som idag används som grund för att få skjuta dussintals djur heter i förarbetet: to permit, under strictly supervised conditions, on a selective basis and to a limited extent, the taking or keeping of certain wild animals and plants in small numbers. (s. 8)

Hur ser det ut då idag med den gällande rätten i art- och habitatdirektiv på engelska?
- Faktiskt väldigt likt:
e) to allow, under strictly supervised conditions, on a selective basis and to a limited extent, the taking or keeping of certain specimens of the species listed in Annex IV in limited numbers specified by the competent national authorities.

Därmed bör man kunna tolka syftet av EU-rätten i undantagsparagrafen 16.1.e såsom att man får ta ett begränsat antal djur och växter från naturen, för att ha dem utan att ta livet av dem. Det gäller de rödlistade arterna från listan som finns i bilaga 4a. ”Keeping” torde här betyda ”djurhållning” - animal keeping – t ex såsom i djurparker.

När det finns ett översättningsfel i grunden, som gör att EU-direktivets verkningar blir felaktiga i ett medlemsland, ska syftet med EU-direktivet alltid vara styrande i tolkningen, enligt EU-domstolens praxis, och de felaktiga rättsreglerna, eller deras verskställande ska inte användas av myndigheter och domstolar.


Jaga för att döda en åtgärd för att säkerställa den biologiska mångfalden bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus?


Den ursprungliga betydelsen av att art- och habitatdirektivets främsta syfte är utan tvekan att enligt artikel 2.1 att säkerställa den biologiska mångfalden. Enligt artikel 2.2. syftar direktivet till att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus och enligt 2.3. när åtgärder för att uppnå detta ovan väljs, ska hänsyn till socioekonomiska, lokala och kulturella aspekter tas.

Låt oss säga det sista en gång till så det sjunker in:
”när åtgärder för att uppnå detta ovan väljs, ska hänsyn till socioekonomiska, lokala och kulturella aspekter tas.”

Om jakten är en ”åtgärd” som det hävdas, ska dess syfte enkom motiveras utifrån artiklar 2.1 och 2.2. Det är alltså inte så att åtgärderna ska främst styfta till stärka de socioekonomiska, lokala och kulturella aspekterna, såsom det har ofta låtit i den svenska diskussionen och jurisiktionen, inte minst hos länsstyrelserna och i viltvårdsdelegationerna där. Enligt EU-rätten är det precis tvärtom: åtgärder är till för att stärka och säkerställa den strikt skyddade arten och dess livsmiljö, men i vill mån ska man ta hänsyn till hur åtgärder påverkar det mänskliga livet vid skogen.
Om det är möjligt att läsa detta på två diametralt olika sätt bör man hämta in en förhandsbedömning från EU för att klargöra hur artikeln och punkten ska förstås i samband med vargar.

Det är självklart att många är medvetna om den starka jaktlobbyn som finns i Sverige och numera även inom EU; och den långa traditionen av t ex att jaga med lösspringande hundar. Men starka lobbygrupper har inte hindrat domstolar ifrån att agera förr, och ska inte heller göra det i framtiden. I en rättsstat ska domstolar enkom utgå ifrån lagens bokstav och gällande rätt, vilket i Sverige också är EU-rätt. Det är hög tid att avdramatisera frågan om vargjakt och dels avvärja risken av att lagtolkningen blir helt politiserad,  något som lätt kan spridas till andra rättsfrågor. 

Dags att återupprätta att svart är svart, vitt är vitt, och kejsaren är utan kläder.

PS: Föreningen DRIS har den 28 december 2017 överklagat Kammarrättens i Sundsvall beslut att inte ta upp fallen med fem överklagade licensjakter av varg (målnummer 2362-17, 2437-17, 2451-17, 2485-17, 2517-17) till Högsta förvaltningsdomstolen. 

Bilagor


FAKTA

Artikel 12 av Rådets direktiv 92/43EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, ofta nämnd som EU:s art- och habitatdirektiv.

Punkt 1
Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för införande av ett strikt skyddssystem i det naturliga utbredningsområdet för de djurarter som finns förtecknade i bilaga 4 a, med förbud mot
a) att avsiktligt fånga eller döda exemplar av dessa arter i naturen, oavsett hur detta görs,
b) att avsiktligt störa dessa arter, särskilt under deras parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och och flyttningsperioder,
c) att avsiktligt förstöra eller samla in ägg i naturen,
d) att skada eller förstöra parningsplatser eller rastplatser.

Punkt 2.
För dessa arter skall medlemsstaterna förbjuda förvaring, transport och försäljning eller byte samt utbjudande till försäljning eller byte av exemplar som insamlats i aturen, med undantag av sådana som samlats på lagligt sätt före genomförandet av detta direktiv.

Punkt 3.
Det förbud som avses i punkt 1 a och b samt punkt 2 skall gälla alla levnadsstadier hos de djur som omfattas av denna artikel.

Punkt 4.
Medlemsstaterna skall införa ett system för övervakning av oavsiktlig fångst och oavsiktligt dödande av de djurarter som finns förtecknade i bilaga 4 a. Mot bakgrund av den insamlade informationen skall medlemsstaterna vidta de ytterligare forsknings- eller bevarandeåtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att oavsiktlig fångst eller oavsiktligt dödande inte får betydande negativa följder för de berörda arterna.

Undantag från artikel 12 får enbart göras i enlighet med artikel 16.

Artikel 16 1. av EU:s art- och habitatdirektiv 92/43/EEG
Förutsatt att det inte finns någon annan lämplig lösning och att undantaget inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde, får medlemsstaterna göra undantag från bestämmelserna i artiklarna 12-14 samt 15 a och b av följande anledningar:
a) För att skydda vilda djur och växter och bevara livsmiljöer.
b) För att undvika allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten och andra typer av egendom.
c) Av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet, eller av andra tvingande orsaker som har ett allt överskuggande allmänintresse, inbegripet orsaker av social eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva konsekvenser för miljön. Insamling – fångst - dödande
d) För forsknings- och utbildningsändamål, för återinplantering och återinförsel av dessa arter och för den uppfödning som krävs för detta, inbegripet artificiell förökning av växter.
e) För att under strängt kontrollerade förhållanden selektivt och i begränsad omfattning tillåta insamling och förvaring av vissa exemplar av de arter som finns förtecknade i bilaga 4 i en begränsad mängd som fastställs av de behöriga nationella myndigheterna.




EU-kommissionen inledde ett överträdelseärende med en formell underrättelse mot Konungariket Sverige i januari 2011 med motiveringen av att de svenska jakten var varken selektiv eller begränsad i omfattningen, alternativen till undantaget var inte utredda, och det fanns inga bevis på att den sociala acceptancen av vargar skulle öka genom jakten.

Motiverat yttrande 28 januari 2015

20104200 18/06/2015 Sweden Environment NATURE - Wolf hunting in Sweden

EU-kommissionen uppmanar SVERIGE att anpassa vargjakten till EU:s lagar

EU-kommissionen uppmanar Sverige att anpassa vargjakten till EU:s lagar. Vargen är strikt skyddad i Sverige, och populationen har inte ökat till den nivå som garanterar artens fortlevnad (”gynnsam bevarandestatus”) såsom fastställts i lagstiftningen. Jakt tillåts endast under vissa strikta villkor. Eftersom Sverige tillät licensjakt 2010, 2011, 2013, 2014 och 2015, har landet infört ett systematiskt förfarande som strider mot art- och habitatdirektivet. Framför allt uppfyller Sverige inte sina förpliktelser eftersom landet inte överväger andra tillfredsställande alternativ eller ser till att licensjakten sker under strängt kontrollerade förhållanden, selektivt och i begränsad omfattning. Sverige har heller inte kunnat visa att jakten inte hotar den lokala vargpopulationens möjligheter att nå ”gynnsam bevarandestatus”. Därför skickar EU-kommissionen nu ett kompletterande motiverat yttrande. Sverige har nu två månader på sig att redovisa vad man gjort för att reda ut situationen. Om så inte sker, kan EU-kommissionen besluta att väcka talan mot Sverige vid EU-domstolen.

Europeiska kommissionen – Pressmeddelande

Miljö: Sverige uppmanas att följa EU:s naturvårdslagstiftning
och skydda den hotade vargen
Bryssel den 16 juni – Trots vissa insatser har Sverige ännu inte anpassat sin politik för att skydda hotade vargar till EU:s naturskyddsregler. Efter rekommendation från miljökommissionär Janez Potočnik har kommissionen därför beslutat att skicka ett motiverat yttrande till Sverige och uppmana landet att ändra sin vargpolitik. Sverige har två månader på sig att rätta sig efter reglerna. Om man inte gör det detta kan kommissionen föra ärendet vidare till EU-domstolen.

Frågetecken kvarstår när det gäller följande:
  • Upprepad licensjakt på en strikt skyddad och hotad art utan att villkoren för undantag i EU-lagstiftningen uppfylls.
  • Effektiva åtgärder för att hantera den höga inavelsnivån i populationen genom att naturlig vargmigration till Sverige underlättas eller genom aktiv förflyttning av vargar.
  • Antagande och genomförande av en förvaltningsplan för denna hotade art.
  • Den begränsning av antalet vargar i Sverige som satts till 210.
Det svenska vargbeståndet är litet och hotas till följd av geografisk isolering
och inavel. Alla åtgärder som kan påverka vargen i Sverige måste noga övervägas. De måste förberedas noggrant innan de genomförs, för att förhindra att vargbeståndet påverkas negativt.

Art- och habitatdirektivet (92/43/EEG) ger strikt skydd åt hotade arter. Undantag från reglerna kan beviljas på vissa tydligt definierade villkor. Den 28 januari skickade kommissionen ett motiverat yttrande till Sverige (se IP/11/95). Sverige medger att vargbeståndets bevarandestatus är dålig och kommissionen är medveten om att Sverige lovat att förbättra skyddet av vargen. Sverige måste påskynda arbetet med att anta en omfattande förvaltningsplan och få till stånd ett interregional samarbete. Trots flera informationsutbyten och en konstruktiv dialog sedan 2010 är kommissionen fortfarande inte övertygad när det gäller Sveriges vargpolitik. Kommissionen är mån om att fortsätta dialogen så att en bevarandepolitik som är förenlig med EU:s naturskyddsregler kan utformas.

Aktuella uppgifter om överträdelser i allmänhet finns på
http://ec.europa.eu/environment/legal/implementation_en.htm
Se även MEMO/11/408
Information om stora rovdjur finns på http://ec.europa.eu/environment/nature/conservation/species/carnivores/index_en.htm