"Medan alla andra vetenskaper har gått framåt, står regeringskonsten stilla. Den utövas föga bättre nu än för tre eller fyra tusen år sedan."
- John Adams, andra president av USA (1735-1826)
Inte verkar utvecklingen gått fram från detta 250 år gamla citat särskilt mycket. Spektaklet kring huruvida en, två eller ingen av språkrören ska bytas ut inom Miljöpartiet har visat detta tydligt. Gustav Fridolin spelar väldigt högt just nu och för öppen ridå försöker manipulera bort sin parhäst Åsa Romson. Åsa är miljöjurist, och inte en f d tv4-journalist, med massor av gamla vänner i svenska redaktioner, som Gustav. Tyvärr verkar denna vänskap bland svenska journalister just nu skymma analyserna av Miljöpartiets agerande, och särskilt det faktum att man betraktar hela spektaklet som en partipolitisk fråga - inte som regeringsfråga.
Det gröna i miljöpartiet verkar inte längre
vara klorofyll utan islams heliga färg
Innan vi går vidare, låt oss påminna oss om en sak vi fått lära på
samhällskunskapstimmarna redan i grundskolan; enligt svensk regeringsform
tar regeringen kollektiva beslut och statsministern är ytterst ansvarig. Mig
veterligen brukar dessa beslut alltid tas på ett möte på en torsdag. Ändå
agerar medier som om Fridolin, Romson och MP skulle vara enstaka satelliter
utanför resten av regeringen frågor som angår hela regeringen och hela landet.Medieanalysen bör höra för sig för motivet - som i juridiken
I varje brottsmål i Sverige betraktar man handlingen som skett, samt motivet till handlingen. Motivet är i själva verket en mycket stark komponent i dömandet. Men när man analyserar uttalanden och politiska handlingar, ställer man sällan frågor om andra motiv utom de som förutsätts utifrån politikens logik.
Att någon skulle vilja bli en minister för egna motiv, eller pga. simpla psykologiska bekräftelsebehov, verkar ändå inte slå journalisterna alls, och därför ställs sällan sådana frågor. Ändå har t ex Ralph Waldo Emerson konstaterat att "När man analyserar historien bör man inte gå för mycket på djupet, ty orsakerna är ofta skäligen ytliga." Precis som den tyska sociologen Max Weber på 1800-talet också visade med sina analyser, att det finns många makthavare som är karismatiska ledare, men som under tiden visar sig vara väldigt dåraktiga och skadliga för sina nationer.
Gemensamt för de karismatiska ledarna är att de är trevliga, duktiga talare, trollbinder sina följare och parerar enkelt saklig kritik och bygger mycket på känsla. De tar saker på volley och njuter av det. Men den underliggande äregirigheten och maktbegäret eller bekräftelseberoendet leder ibland politiken och ledarskapet fel. Det skapas situationer med "vi-har-inget-val" -argumentation som faktiskt skapar en dimension av emotionell utpressning på kritikerna. Underlaget på deras beslut är skevt och ibland baserad på självbedrägerier kombinerad med att man underskattar motståndet.
Värdegrundsavgrund
Den egentligen hetaste frågan för män är homosexualiteten - men det har det varit väldigt tyst om av någon anledning även om bara några år sedan vi höjde oss på väldigt höga hästar mot Ryssland, och sprider Pride regnbågar över allt.
Nu ska vi konstatera i ärlighetens namn att fler religioner än islam stödjer restriktiva idéer kring sexualitet och reproduktion, det har inte islam på något sätt monopol på. Men intressekonflikten kvarstår: när MP pratar om identitetspolitik – står man då på de homosexuellas och transpersonernas sida mot konservativ islam och islamism? Det verkar inte så av en utomstående och låt oss då påminna miljöpartister att inom politik är intrycken allt. Om MP inte ger ett intryck av att stödja kvinnor och homosexuella mot religiöst förtryck – då utgår vi ifrån att det är så och röstar utifrån det.
Ett annat värdegrundras är att försöka vara alla tillags för då blir det varken hackat eller malet. Medier brukar vara rätt duktiga på att identifiera sådant, men i Miljöpartiets fall verkar de göra ett dåligt jobb. Särskilt Gustav Fridolin har skapat en image av att vara en glad och tålig ”göinge” som inte berörs av all dum kritik och ståhej – utan står pall och försvarar alla.
Att den glada göingen ändå väljer att gå ut inför öppen ridå och med en veckas förvarning öppna upp för omval av språkrör i partiet förvånade många. I mina ögon gör han ett dumdristigt och dåraktigt politisk drag som karakteriserar personer (och grupper) som har egna egoistiska motiv och som inte alls analyserar läget och på ett oklokt och egenmäktigt sätt utsätter hela organisationer – eller som minister, hela regeringar – för oerhörda risker.
Glade göingen som blev gambler
Gustav av Göinge blev en gambler som är övertygad om att han är oövervinnlig och när allt är över hyllas som den oerhört smarta killen. Att han har hybris blir allt tydligare när man inser vilka grupper som han förargat under den senaste tiden, och förmodligen förlorat mycket stöd hos. Han själv kanske bara inte ser det.
Kvinnor bör vara rätt trötta på Gustav just nu. På ett manipulerande sätt försöker han distansera sig från sin kvinnliga parhäst i ett parti vars själva DNA är att det finns alltid två språkrör – en kvinna och en man. Som gamla språkrör med MEP Peter Eriksson i spetsen påpekade var detta oerhört – tidigare har man inte ställts i partiet inför dilemmat av att huruvida man kan byta ut en eller två partiledare och om de alltid kommer i par. Detta är dock den allmänna uppfattningen som åtminstone jag har. Om det är så att regeringspartiet inte har tänkt ett sådant scenarium tidigare, och skapat någon som helst regelverk – då kan man ställa sig frågan om hur kompetenta är dessa språkrör i sina ministerposter inför oväntade situationer. Fridolin har i alla fall visat här att han tänker rädda sitt eget skinn först - och om han på fullt allvar menar att han är så oersättlig för miljöpartister och Sverige att han måste räddas kvar som minister, visar det hur storhetsvansinnig han är. Hur som helst på kuppen har Fridolin lyckats förarga de muslimska kvinnorna, de etniskt svenska unga kvinnorna som vill ha jämställdhet, samt oss +50 kvinnorna som är mammor till sådana som Gustav – det var inte så här vi uppfostrade våra jämställda söner – att i ord verka jämlika men roffa åt sig makten och putta undan tjejerna, när man får chansen!
En annan grupp som vid det här laget bör vara rätt trött på Fridolin är Sveriges elever och lärare. Skolminister har väldigt lite tid och fokus på skolan, och trots många ord och några miljoner i budgeten (som hade kommit dit med eller utan Gustav), visar Fridolin tydligt att han är inte sådär superintresserad av den svenska skolan. Han brinner inte för den på samma sätt som till exempel liberalernas Björklund alltid har gjort. Att spela på sin ministerpost på detta sätt visar också att Gustav inte tycker att skolan är det viktigaste av allt i hans jobb som minister i Sveriges regering. Detta har nog många lärare också redan förstått.
En tredje grupp som totalt ledsnat på Fridolin är vi djurvänner och vi som bryr oss om biologisk mångfald. Jägaren Fridolin distanserade sig duktigt när Åsa Romson försökte på ett hedervärdigt men klumpigt sätt ta kampen om t ex vargjakten med landsbygdsminister Bucht. När det gäller köttproduktionen, minkfarmen, djurinspektörerna, hästsporten, trafikdödade djur, jakt av våra stora rovdjur och älg – you name it, Gustav Fridolin har sannerligen inte lyft ett finger för att få med djurpolitiken på agendan. Djurens rätt brukar tacka både vänsterpartiet och en del allianspartier för engagemanget i olika frågorna, men miljöpartiet har varit i det närmaste tyst angående dessa frågor. När jag grundade Djurens parti 2013 (den är rikstäckande och aktiv, men jag är inte aktiv) – då fick vi en hel del avhoppare från MP just därför att miljöpartister helt lämnat djurfrågorna. Så djurvänner lär inte gråta över en Gustav Fridolin, som lämnar sin post.
Slutligen har vi landets muslimer och de som jobbar för integrationen. Gustav sparkade ju Kaplan - trots att han sedan försvarade killen offentligt. Men han gick med på att sparka honom. Med en snabb blick kan man tro att Fridolin skulle ha ett stort stöd bland alla som jobbar med integration. Men jag tvivlar på att det är så eftersom rent filosofiskt och sociologiskt inte är ”mångkultur” samma sak som “integration”.
Mångkultur är inte samma sak som integration
I ett mångkulturellt sammanhang kan flera kulturer finnas sida vid sida men att alla ska respektera varandra. Nu behöver man inte vara en rocket scientist för att se att detta är en utopi i samma dimension som Marx kommunistiska samhälle. Och på samma sätt som i Sovjetunionen och i Kina var man tvungen att skapa en fungerande politisk struktur för ideologin/utopin genom ett stenhårt ledarskap med en inre krets, det lär bli så även i mångkultur. Integration är något helt annat – det är dubbla system, där man dockar dessa system ihop, så de kan finnas sida vid sida, och båda system förstår varandra, och hur de fungerar. En individ kan mycket väl verka inom båda system. Till exempel är vi sverigefinländare hyfsat integrerade, vi förstår hur samhället fungerar och följer det, samtidigt som vi försöker behålla vårt språk och identitet. Det finns friktion så klart också, men det finska och det svenska är inte i motsatsförhållande mot varandra. I mångkulturella sammanhang kan man också vara välintegrerad. Men man kan också vara helt isolerad, så att man vänder ryggen mot de andra kulturerna. Assimilation i sin tur betyder att ena kulturen äter upp den andra och man smälter in helt. Ofta blandas integration ihop med assimilation i Sverige. Man tror att människor integreras genom att "bli svenska". Däremot ses isolation som något hotfullt och negativt.
Integration fungerar bara om individen själv vill bli integrerad, och det blir man om man känner sig välkommen och sedd, och uppskattad som den person man är. Man ska bli inkluderad. Det kan aldrig ske med våld eller tvång. Jag kan inte säga till dig att nu ska du hålla käft och känna dig inkluderad i vårt liv. Du måste välja att gilla det jag gör och vilja vara en del – och jag ska öppna upp och visa att jag vill inkludera dig. Detta är det enklaste men samtidigt det svåraste i ett samhälle som tar emot andra kulturer och religioner.
Det MP har gjort med Fridolin i spetsen är att blanda ihop dessa begrepp till en enda soppa, utan att journalister heller behärskar begreppsapparaten. Till exempel vill man verka vara inkluderande och integrera nya människor när man säger att de får leva som de vill här i Sverige, hälsa som de vill, klä sig som de vill. Det har blivit en svensk nationalsport att hålla ett vänligt leende utan att visa sig förvånad inför i princip nästan vad som helst. För vi ska ju vara de snälla – de som de andra vill bli som. De som man vill integreras med. Fast i vår iver insåg vi inte att alla vill inte bli som vi, utan vara som de alltid varit. Vi blev totalt tagna på sängen med hederskulturbrotten. Samtidigt som vi inte identifierade tjejerna som ville bli som vi - de unga muslimska kvinnorna vars personliga frihet begränsas av den egna familjen - och socialen daltade med mammorna och papporna. Vi andra fattade inget - jag är en av dem. Som medialärare i gymnasiet på 90-talet förstod inte jag (och ingen berättade) varför några muslimska tjejer som bodde under hemliga förhållanden och tagna namn, var jättetrötta alltid, ville inte gå ut, verkade rädda. Idag har jag förstått att de gömdes för sina familjer och jag hoppas de har klarat sig i livet. Jag kunde inte stödja dem för i våra stuprörssamhälle delades inte informatin till oss i skolan.
I denna ädla utopi tappade man bort sig och började relativisera väldigt länge sedan, redan innan Gustav Fridolin var född. BB, BVC, skola, sjukvård, domstolar, kriminalvård – alla började ta hänsyn till ”de andra” och deras sätt att vara och tänka. Var och en skapade sin egen strategi att hantera läget, inget var baserad på forskning eller andra länders empiri.
Paradoxalt nog bidrog även Public Service till detta genom att vara så urusel på att visa program från andra länder än engelskspråkigt från England och USA; att flera familjer valde skaffa sig sina hemländers kanaler och satellitantenner. Några få minuter från SR:s internationella redaktioner per dag kan ingalunda balansera de nyhetsdiskurser och vinklingar som sänds från andra länders media. Dessutom finns i princip inga rikstäckande ordentliga tidningar i Sverige på andra språk en svenska, något som beror på att det har varit förbjudet enligt presstödsregler under lång tid. Tanken om att tvångslära alla svenska för att kunna bli inkluderade var säkert fin men fungerar dåligt. Istället utesluts många från samhällsdebatten.
Den enda institutionen som faktiskt hade kunnat skapa en integration och en gemensam värdegrund till alla reaktionära unga män - nämligen lumpen, avvecklades. Där hade man visat vad svensk värdegrund är och att Sverige är ett land värt att försvara. Dessutom hade alla unga män fått leka av sig lite av sitt testosteron och adrenalin när de är som unga hingstar. Nu görs detta ju i gäng på gator, som fotbollshuliganer, eller som tjuvjägare som för låtsaskrig mot djur.
Kulturell okunnighet
Miljöpartiet de Gröna har sannerligen lyckats byta ut "det gröna som naturen" till "det gröna som islams heliga färg" utan att landets journalister har överhuvudtaget reagerat. Bortsett från Åsa Romsons klimatpolitik - som också reducerats till energipolitik - har partiet inte drivit någon tydlig politisk linje för natur, djur, biologisk mångfald som var ändå partiets grundläggande idé från början. Minister Isabella Lövins havsengagemang har bytts ut till flyktingpolitik, och resten av ministrar har antingen utövat islam eller jobbat för att fascilitera för andra för att utöva islam. Några uttryckliga ord om judendomen, buddismen, katolicismen, ortodoxkyrkan, hinduismen och andra religioner har vi inte heller hört från MP-hållet. Vid de få kritiska frågor har man slätat över snabbt med "mångkultur" som kodord som betyder allt och inget.
De av oss som har bott i muslimska länder - jag har bott i Malaysia - vet att det finns många olika muslimska falanger, trossatser och läror. Fredagsbön kan vara en tyst kontemplation, eller lika gärna en radikal politisk arena. Det intressanta är att samhället delvis organiserar sig för att kunna hantera beteenden, som förknippas med religion. Saudiarabiens salafistiska tolkningar är extrema angående hur män och kvinnor ska leva i parallella verkligheter utan att mötas i det offentliga rummet. Allt detta sker med industrivärldens stöd eftersom landet är en stor oljenation samt strategiskt viktig partner i Mellanöstern. Ändå vet vi att i många muslimska länder både förr och idag (såsom Malaysia, Indonesia, Pakistan, Iran, Syrien, Irak, Libanon...) har kvinnor haft utmärkta möjligheter att skaffa sig hög utbildning och karriär.
När jag bodde i Kuala Lumpur 1994 hade Malaysia fler kvinnliga ministrar och professorer i makt än någon av våra nordiska länder. Det var väldigt pinsamt när FN:s stora kvinnokonferens ordnades där, och de nordiska jämställdhetsorganisationer kom dit för att "lära sina systrar jämställdhet". Vad man inte förstod alls var att ingen brydde sig om könen i Malaysia - där är det viktiga först och främst vilken etnicitet man tillhör; de muslimska malayer som är statsbärande och har fördelar inom lagen, staten och för ägande av mark; kineser, som styrde börsen eller indier, som var forskare, läkare och akademiker. Därefter var det intressanta vilken släkt du tillhör - vad du har för efternamn.
Med andra ord är dessa länder kollektiva och inte individorienterade i hur de är uppbyggda och hur de fungerar. Alla som är bekanta med Hofstedes kulturella index vet vad jag pratar om, och vet också att Sverige är super feminint – icke konfliktsökande och ej tävlande kultur - och individualistiskt, medan många av länderna som flyktingarna kommer ifrån idag är absolut motsatta kulturer.
Att ta i hand eller inte?
När det gäller att ta i hand eller inte, har frågan ställts helt fel. Dels handlar det inte bara lite allmänt hur vi hälsar och visar respekt för varandra och olikheter hos varandra. Utan frågan var ju hur (potentiell) representant för Sveriges regering och stat agerar när han hälsar på inbjudna människor. Detta är egentligen otroligt enkelt. Regeringen och regeringspartier kan inte ha höga medlemmar som kan riskera att förarga personer som är viktiga för Sverige. Hur skulle det se ut om en svensk minister inte skakar hand med Hillary Clinton eller Angela Merkel?! Tanken är fullkomligt absurd. Vilka viktiga kontrakt eller samarbeten skulle vi bli av med genom att förolämpa dessa kvinnliga makthavare? Vi skulle nog inte ens få veta det, de skulle inte visa utåt sin bestörtning. Men var så säker att det skulle bli konsekvenser.
Däremot om en svensk minister åker till Malaysia är det självklart att man inte förargar sina värdar där, och hälsar på ett sätt som fungerar. "Man tar seden dit man kommer” är en gammal sanning som fungerar även i mångkultur.
Att vägra ta i hand av någon av det motsatta könet är inte någon regel som Muhammed plitade ned för oss människor, utan det är en del av den kulturella fernissan som har vuxit på islam sedan denna våra yngsta världsreligion från Medina. Vi har fått många gåvor från islam och arabiska språket - t ex alkohol (skål!) som ÄR arabiska, en hel del av matematik och nollan, som vi inte hade kunnat skapa digitalisering utan, kirurgi - för att nämna något. Att alkohol idag är förbjudet inom islam är en beteenderegel som tillkommit senare, precis som inom katolicismen präster inte får gifta sig. Frågan är alltså om vi ska försöka anpassa oss till alla beteenderegler och variationer som en religion gett upphov till eller försöka förhålla oss till grundtexterna och utgå från att respektera dem. Vi har inte förbjudit kor och nötkött trots att det finns många hinduer i Sverige, heller.
Hälsning handlar om integration och är riktad mot den man hälsar. Om du inte vill hälsa mig så att jag känner mig glad i ditt sällskap så var så säker att jag inte gillar dig och sannerligen röstar aldrig på dig. Om skadan i en utebliven hälsning begränsas till att jag blir sur – till att det kostar stora pengar för vår ekonomi, det avgörs av vilka det är som hälsar – och i vilka roller. Det är beklämmande hur lätt svenska journalister sväljer alla förklaringar om att ”jag visste inte” och ”jag förstod inte”, eller att ”om två personer hälsar…” när man försök bortförklara handskakningsdebaclet från Mp:s håll. Det är ju i sin roll som minister, eller ledande partifunktionär i svenskt regeringsparti, som frågan väckts. Att Fridolin försöker att blunda för det offentliga ämbetet och reducera frågan till en individuell åsikt om mångkultur fäller en allvarliga skugga på hans kompetens att förstå sin roll i regeringen – som alltså tar kollektiva beslut i Sverige.
Fascistkontakter värst
Bortom handskakningen har vi dock något dunklare i form av minister Kaplan som dels tillhör samma krets som den turkiska föreningen vars vice ordförande skrek mitt i Stockholm "död åt armeniska hundar". Jag utgår ifrån att detta betraktas som hets mot folkgrupp - och då räcker inte en simpel ursäkt, och att en förenings vice ordförande avgår. SÄPO och polis bör vara på denna fråga oavsett vad militärledningen säger. Att Putin och Erdoğan är på kollisionskurs ursäktar inte att våra lagar kränks inuti i vårt land hur mycket den ena än skulle vara ”min fiendes fiende”.
Att bostadsminister Kaplan dessutom umgicks med den turkiska fascistiska organisationen Gråa Vargarna i Stockholm oerhörd kränkning av allt det som vi betraktar som svensk värdegrund. Överhuvudtaget tillbringade MP-minister Kaplan så mycket tid i Turkiet (med vår bekostnad?) att jag började oroa mig att han missuppfattat sin roll som bostadsminister och trodde att det var i Turkiet han skulle bygga nya byggnader.
Jag går inte djupare in i den frågan mer än att hänvisar till denna utmärkta text i Sydsvenskan av Per T. Ohlsson i ”En samlad bedömning”.
Att Fridolin försökte distansera sig från islamismen i MP och spelade dum fungerade nästan, tills det visade sig att han har fil kand i mellanösternkunskap och varit aktiv i Charta 2008. Gustav Fridolin vet exakt vad han gör och har länge funnits i närheten av Kaplans krets. Lägg därtill hans uttalanden i media om att regeringens (läs: Fridolins egen - minns att det är kollektiva beslut...) flyktingpolitik är "skit". Han försöker med andra ord vara i opposition samtidigt som han är minister. Den karismatiska ledarens dåraktighet blir allt mer tydligt.
MP under Fridolins ledning idag är ett parti som inte vet om de ska byta ut noll, en eller två partiledare och verkar inte ha några regler eller processer för detta. Samtidigt agerar Gustav Fridolin dåraktigt som en gambler som förväntar sig att hans kompiskrets och karisma ska rädda honom – och MP i regeringen. Vilken politik, vilken värdegrund och vilka ministerposter verkar vara mindre viktigt – allt kan förhandlas om bara gambler-göingen får sitta kvar i maktens korridorer och njuta av mediernas strålkastare.
Både Stefan Löfven och Anna Kin Batra har ett stort ansvar här. Sveriges regering måste hantera stora frågor i fall Brexit händer, NATO kryper närmare, ryska provokationer på Östersjön fortsätter, integrationsutmaningar ökar med den stora flyktingvågen. Vi har allt fler utmanande ledare på i stora länder - och fler är på väg in. Då kan inte landet styras av en lekstuga. Statsministern måste ta sitt ansvar, men lika så oppositionen - de ska visa att de tar ansvar för Sverige idag, om det behövs. Annars blir de bara likadana kalkylerande egennyttiga politiker som struntar i hur landet ska ledas.
Jag har arbetat med sverigefinska integrationsfrågor sedan 80-talet, har studerat integrationsfrågor inom sociologin och kulturgeografin, samt varit kommunikationsrådgivare på Sveriges största integrationsporjekt Partnerskap Skåne på Länsstyrelsen i Skåne län 2008 - 2013.
