Reclaima nordismen och våra symboler - det handlar om frihet!

Nordismen var en bärande tanke hos många skandinaver under 30- och 40-talet; att bevara knipppen av Nordiska fria länder när stormakterna tryckte från alla håll; tyskar, ryssar, britter, amerikaner, fransmän...

Man kämpade på olika sätt om att behålla våra fria parlamentariska demokratier just som fria demokratier när trycket blev allt hårdare från olika håll: storhetsvansinnig Hitler som ville ha revanch efter första världskriget; Storbritannien med Churchill först som informell och sedermera formell ledare, som ville behålla britternas stormaktsposition främst i Europa och krossa tyskarna en gång för alla helst med en front även norrifrån; fransmän som ägde diplomatin och ville fortsätta att vara relevanta och ha en roll att spela i världen; Sovjet och Stalin (med Molotov i släptåg) som såg sin chans att krossa klassamhället och skapa en rysk bolshevikrike över halva Europa och samtidigt markera  både mot tyskar och fransmän att ryssar leker man inte med. Alla de små nationerna hamnade sedan i kläm och slängdes hullerombuller till famnen av de olika stormakterna. 

Men nordiska regeringar var smarta och försökte hålla ihop även om även vi hade politiker som försökte slå in en kil mellan grannarna. Det är mot denna tanke som vi ska se de tiotusentals svenska unga män som deltog i striderna i Finland mot Sovjet i vinterkriget. Då var inga tyskar i landet ännu, ni som läst er historia minns kanske att tyskar och ryssar förvånade världen med Molotov-Ribbentrop-pakten.

Tyska utrikesminister Ribbentrop och Sovjetiska kollegan Molotov antecknade en icke-aggressionspakt den 23 augusti 1939. Origiantexten hänger idag i Ockupationsmuseum i Riga, gå se den om ni har en chans!

Tyvärr har den här historiebeskrivningen hamnat i skuggan och få minns bakgrunden till varför tiotusentals svenska unga män deltog såväl i finska vinterkriget men sedan också i kriget mot tyska ockupanter i Norge, samt stöttade danska motståndsrörelsen.

En svensk minister med turkisk bakgrund jämförde 2014 dem med terrorister som rekryteras av Islamiska Staten till strider i Syrien och Irak, utan att kunna se skillnaden mellan en totalitär diktatur som Sovjet och en demokrati som Finland. Jag vet inte vad som var mest upprörande; hans blinda jämförelse eller den i princip totala tystheten i svensk media om denna okunskap om vår egen historia, och den kränkning det samtidigt blev mot de svenska män som gav sitt liv för friheten.

Därför är det viktigt att gå tillbaka till 30-talet och till originalkällor. Vi måste förstå vad olika symboler och handlingar betydde då för de som skapade dem. Vi kan inte låta nya facistvänliga agendor ockupera våra nordiska symboler. Vi kan inte låta okunniga journalister eller historiker i stormaktsintressen omdefiniera det som var våra mor- och farföräldrars kamp om frihet. Vi måste förstå och förmedla till kommande generationer att denna kamp var på riktigt. Vår frihet var hotad.

Patrik Oksanen på Hela Hälsingland är en av de få ledarskribenterna som idag försöker att förstå och upplysa oss i vårt historiska vakuum. Hans text från förra veckan bör vara obligatorisk läsning i varje gymnasieklass: Kampen om Nordens frihet och hur nazisterna nu använder en antinazistisk symbol. I artikeln berättar han om Jan Danielsen från Örebro som stred som frivillig i finska vinterkriget och mot de tyska ockupationsstyrkorna i Norge. Han var vän med Pål Montgomery Påhlsson, som stupade i Norge. Hans far Påhl Pålsson satte upp ett minnesmärke till sin enda son, och till den kom det norska frivilliga och åven Danielsen varje år med blommor ända till slutet av 2000-talet.

Se här filmklipp från 2013 när Pål Montgomery Påhlssons kusinbarn Regina

Se här filmklipp från 2013 när Pål Montgomery Påhlssons kusinbarn Regina visar mig runt på Rottneros ägor i Sunne. Hon berättar även saker om minnesmärket med den symbol som Oksanen skriver om. Där i Rottneros doldes även Operation Stella Polaris -material dvs finska statshemligheter från Röda arméns och bolsjevikernas långa armar under årtionden. Hon avslöjar detaljer som mig veterligen inte har skrivits om innan, t ex att en del doldes i Sunnes centrum hos hennes moster, samt att man flyttade arkivet från garaget till södra vingen, när Kekkonen´s sändebud  professor Vilkuna kom från Finland  på 60-talet för att se om att allt "var bränt". [Klippet är ovisat råmaterial för dokumentären som jag gjorde för YLE 2013]

Jag är allergisk mot att så många menar att "Sverige har inte varit i krig på över 200 år". Det är helt fel. Sverige var med i andra världskriget lika mycket som de andra länderna, men Sverige deltog inte i strider och hade inga strider på sin mark, bortsett från några specifika händelser. En är de ryska bombningarna 1944 som gjordes som varning och bortförklarades i pressen som att sovjetiska plan "flygit vilse i dåligt väder" när de skulle bomba Åbo och råkade hamna i Stockholm. Men genom hela kriget hjälpte Sverige med mat, pengar, arbetskraft, råmaterial, soldater, underrättelseinformation och på alla sätt den kunde sina grannar Norge, Danmark och Finland. Listan är lång och den bör snarast sammanställas till landets skolor. Man hade underrättelsepatruller med amerikaner, samer och norrmän i Finnmarkerna och i svenska Lappland, man flög svenska lottor till Värmlandsskogar för att hjälpa norrmän som flydde över gränsen, man drog hemlig telefonlinje mellan Helsingör och Helsingborg för danska motståndsrörelsen och avlyssnade tyskarnas linje från Oslo till Berlin.Gränsen mellan Torneå och Haparanda hanterades smidigt för finska underrättelsemän, gårdar och slott gömde flyktingar från Finland och Estland, LO stöttade finsk industri, SAF pumpade in pengar för att bygga militära fästningar i Finland, svenskt försvar erbjöd sina bästa experter i fjärrfotografering till finskt försvar, LRF stöttade finska gårdar med livsmedelsförsörjning... Det låg i Sveriges egenintresse att Finland stod pall och man var i allra högsta grad inblandad i kriget i alla samhällsfronter.

Dessutom tvingades Sverige att tillåta de tyska trupptransporterna genom Sverige till Norge - det fanns ett reellt hot om att tyskarna skulle annars ockupera Sverige, något som Finland absolut inte ville. Detta var också Marskalk Mannerheim mycket tydlig med - han ville inte riskera en front på västsidan också. Den moderna svenska historieuppfattningen påstår ibland att det var en svensk "tyskvänlighet" som var orsaken till trupptransporterna. Att det fanns en kulturell tyskvänlighet i samhället är sant och ska inte blundas för, så var det i de flesta västländerna på 30-talet. Berlin hade ju varit musikens, filmens, teaterns och konstens stora fria huvudstad  och tyskarnas sätt att formulera nationalsocialismen som en arbetsmarknadsåtgärd mitt i den stora arbetslösheten och inflationen uppfattades av många som ledarskap som Europa behövde då. Först när gatupatrullerna, judeförföljerserna och SS-lögnen kom upp på ytan började yrvakna folk i Europa förstå vilket håll allt skulle gå. Men då hade man redan slagit in på dårskapens vägar.

Det är dags att sluta betrakta vår historia som något väldigt svart-vit, enkelt och att vi i alla lägen har haft  en chans att göra utbildade val på grund av totalt klart faktaläge - och dåliga val skulle ha berott på ideologiska svagheter. När våra val gjordes av våra ledare hade ingen facit i handen. I början av 40-talet trodde de flesta i världen att tyskar skulle vinna, och då fick regeringar förhålla sig till det. Men även om det såg fyrkantigt ut var det inte det. Otaliga hemliga brev och telegram visar hur våra regeringar och tjänstemän kunde hålla isär t ex "nationalsocialister" och "gamla preussister" i Berlin och man hade underrättelsekanaler åt alla håll. Redan 1942 fick man hemlig info från tyskarna om att de själva trodde inte på att de skulle vinna - Abwehrchefen Canaris berättade för finska och svenska kollegorna 1942 i Köpenhamn att "det är enkel matematik" - tysklands pansarvagnar, flygplan och ubåtar räcker inte mot alla fiender. Därifrån började man sakta ändra inställningen och Finlands lott blev att försöka lirka sig ur kriget med Ryssland (som stöttades av Storbritannien) utan att hamna i krig med tyskar. Det tog två år och Nordens historiens största strider bland annat i Tali-Ihantala, som vi vet.

Idag är det Europadagen, den 9 maj. Varför inte göra denna dag till dagen då vi försöker att reclaima tillbaka vår egen historia som det var - våga se det goda med det onda,  men vara ärliga mot oss själva och andra. Då är det sannerligen en dag att fira och minnas.

Sticker ut hakan om abort - ajajaj, nu får jag på truten i Sverige... men jag tror på lagen

Jag är riktigt chockad över hur rabiat och ointellektuell debatten blir kring den kristna barnmorskan  som vill testa juridiskt var gränsen för samhetsfrihet går. Det borde ligga i alla sanna demokraters och bildade människors intresse att svåra intressekonflikter i samhället hanteras genom ett etablerat och oberoende juridiskt system. Ändå skriks det i sociala medier för full hals att den här barnmorskan ska veta hut och sluta jobba, att det minsann ska inte finnas osynliga kompisar på jobbet, och att arbetsgivaren har absolut rätt att styra och ställa med hennes arbetskraft.

När blev vi så obildade?

Religionsfrihet är frihet från tro och frihet att tro. Även om barnsmorskan i Jönköping har religionen -  kristendomen - som grund så handlar den här frågan främst juridik. Mänskliga rättigheter är idag genom EU:s grundfördrag en del av vår GRUNDLAG vilket är alltid starkare än andra lagar, t ex arbetsmiljölagar. Därför heter det grundlag (eller Constitution i många länder). EU brukar kräva att medlemsländer har en konstitutionsdomstol (det EU kommission bråkar nu om med t ex Polen) - Sverige är en av de få länder som INTE har en sådan domstol - där man alltså tittar på hur landets "vanliga" lagar korrelerar med grundlagen. Ni vet säkert från massor av amerikanska filmer hur man testat detta på olika sätt i fråga om yttrandefrihet och rasism, som är frågor som konstitutionen styr där. 

Hos oss är religionsfriheten - oavsett hur provocerade ni blir av det - en del av grundlagen och därför bör saker som ingår i den rent praktiskt - t ex samvetsfrihet - testas mot andra lagar. Var går gränsen? Det gagnar väl alla att få det klargjort? Gäller det i samband med abort? Eller för en flygofficerare som flyger JAS (som någon raljerar över). Det enda sättet för ett civiliserat demokratiskt samhälle att testa sina gränser är att göra en juridisk process av det - hos oss blir det tingsrätten, sedan olika övre juridiska instanser såsom Arbetsdomstolen, som nu tagit upp fallet, och slutligen, möjligen högsta domstolen, och när man gått igenom hela landets process, bör det landa på Europarådets mänskligarättighetsdomstol i Strasbourg där man hanterar fall mellan individer / minoriteter och stater. Just nu pågår ju ett fall med samer mot svenska staten där. Det tar säkert sju år för hela processen.

Att detta ska göras bör vara självklart för alla er demokrater som snackar om frihet. Särskilt beklämmande tycker jag att problemet blir när religionsargumentet används i andra sammanhang,  t ex när DO nyligen stämde #Trollhättans kommun, där man fick betala skadestånd för att man tvingat en muslim skaka hand med en kvinna. Det var ett klockrent fall under religionsfriheten. Där var det fråga om islam. Inte sådär jättemånga utöver Humanisterna som reagerat, faktiskt. 

Det är principiellt inte någon skillnad mellan fallen där man vägrar skaka hand eller utföra aborter på grund av sin tro och samvetsfrihet. Därför är det mycket viktigt att den här frågan belyses  juridiskt,  eftersom just nu landar domstolar i diametralt motsatta hållningar, hejar på muslimen men fördömer den kristna. Därför är fallet viktigt.

När det gäller aborter, så är det mesta dels kvinnor som utför dem. Jag har tre barn och ett barnbarn, och aldrig sett en manlig barnmorska. Därmed är det också ett kvinnoperspektiv på uförandet av abort. Dessutom är den som ska ha aborten också en kvinna. Så utifrån kvinnoperspektivet är denna rättsprocess mycket viktig. 

En annan viktig aspekt i frågan är att precis som Socialstyrelsen har påpekat, är att Sverige har högre gräns för abort (22 veckor) än de flesta västländer har, samtidigt som vi idag räddar foster på 22 veckor till liv. Utifrån samhällsperspektivet är det väldigt märkligt att man på samma sjukhus kan lägga miljoner på att rädda prenatala barn i en förlossningssal och i ett annat rum abortera levande foster av samma ålder. Den som inte ser en existentiell och filosofisk konflikt här är blind. Dessutom bör man även beakta i sammanhanget att i samband med att aborter började lobbas hårt ströp man i princip möjligheterna att adoptera bort svenska barn. Jag är rätt säker på att du  har aldrig hört att någon efter 1985 har adopterat ett svenskt nyfött barn. Eller? Någonstans på 70-talet gjordes alltså av de sociala ingenjörer en slutsats om att det är  bättre att döda ofödda barn än låta dem födas och få adoptionsföräldrar. Denna trend lever än idag. Min dotter (idag 28 år) var rätt chockad när hon besökte ungdomsmottagningen i Jakobsberg på 2000 -talet som tonåring och fick höra där att det är alltid bäst att göra abort om man blir gravid. Och att inte berätta för föräldrarna! Jag har hört för mig och detta är tydligen ganska vanliga råd till våra tonåringar än idag.

Abort har varit en signalfråga för svensk feminism sedan man vände Sverige från  förbudslandet till det  öppna  abortlandet. Man gick aldrig så långt som i kommunistiska länder, där man använde abort som preventivmedel. Inte ovanligt att ryska kvinnor gjorde 5-10 aborter inom några års tid. Kroppen mådde inte bra, för att inte ens nämna knoppen! Men det är så även bland kvinnor i Sverige - abort är inte en liten grej, den kommer ikapp. Man börjar fundera över barnet - vem hade det varit, när hade det gått ur skolan, tagit studenten. 

I mina ögon är det en extrem och perverterad form av kvinnoförtryck att försöka pressa alla kvinnor att tycka att det är no big deal att göra en abort, och att alla ska göra det i tid och otid - och inte prata om det. Om det nu är så simpelt, så bör väl fler kvinnor gå ut och twittra att "hej, jag är sjukskriven, för jag gjorde en abort, blev lite dumt här med planeringen..." Eller?

Låt barnmorskan ha sin rätt i en rättstat och försvara det. Det är väl ändå en rättsstat vi bor i?