Sorg, kärlek, respekt - funderingar om hur man får och inte får sörja

När Olof Palme sköts var jag en ung student i Lund. Jag minns tydligt att min första tanke var: ”månne det inte vara en finländare”. Lustigt nog kallades attacken då aldrig för terror, fast kan det bli större terror mot en stat än att mörda statsministern på uppenbarliga politiska grunder? 

Jag hade känt av dåtidens rasism mot finnar tydligt i Skåne och var väldigt förvånad över det. Och jag visste hur det fanns starka rörelser mot Palmes politik. Jag blev rädd att om mördaren var finländare så skulle vi bli föremål för ett kollektivt hat. Nu vet vi inte med säkerhet till dagens dato vem mördaren var, och fallet är så pass kallt, att jag oroar mig inte längre. Men jag förstår denna rädsla och hur viktigt det är att på förhand muta bort sådana kollektiva reaktioner.

Fyra personer miste sitt liv på en vansinnesattack mitt i Stockholm i fredags. Fyra personer som skulle njuta av lite shopping och sol på Drottninggatan, när solen äntligen tittat fram och tinat oss efter en lång vinter. Istället blev gatan som en krigsskadeplats med sargade människor – och en hund – mitt i vimlet. En man hade kapat en ölbil, och kört fort på gågatan och mejat människor tills han kraschade i Åhlens varuhus. Otroligt fort fick polisen (och åklagaren, antar jag) fram bilderna från övervakningskameran och de spreds i sociala medier. Senare greps och identifierades han som en uzbek som fått enligt media avslag på sin uppehållsansökan [alltså inte asylansökan, det är något annat] i Sverige, och skulle avvisas i februari från landet, men polisen hade inte fått tag i honom.

Det som hände sedan fick mig att tappa andan. Plötsligt börjar en psykosliknande hyllningsvåg i medier för poliser. Bilder med blomsterprydda polisbilar sprids på Facebook och twitter, kvällspressen presenterar story efter en annan om hur folk åkt in till staden för att dela frukt och choklad till poliser, ja t o m pizza, när de kämpade (med att göra sitt jobb). Av en händelse fanns en SVD-fotograf där attacken skedde och han tog fantastiska ”årets bild” -klass foton på poliser som springer med vapnen i högsta hugg, klädda i tyngsta skyddskläder, i gasmasker – och samtidigt skriver tidningar begåvade rubriker om att ”alla sprang därifrån skräckslagna, men polisen sprang mot hotet”. Som f d PR-konsult och strategisk kommunikatör måste jag säga att PR-värdet av allt detta för poliser är enormt. Särskilt som den svenska polisen har varit så kritiserad under en så lång tid. På ett cyniskt sätt kan man tänka att attacken var det bästa som kunde hända polisomorganisationen.

Nästa växel på allt detta blir kärleksbombningen. Bomba kärlek, bomba med blommor. En hyllning till stockholmare var synnerligen rätt, eftersom läkare från närbelägna vårdcenter rusade ut på gatan för att hjälpa offren, affärerna skötte sig utmärkt med att hjälpa alla som sökte skydd, Scandic Hotel öppnade sina dörrar till människor som inte kunde ta sig hem i brist på allmänna kommuniaktioner, värdetransportförare hade lyckats bromsa vansinnesköraren en del och varna folk som var i vägen, och många andra hjälpte sina medmänniskor. Denna tacksamhet av att folk ser folk som har det svårt och alla hjälps åt är något av det vackraste. Men offrens namn är inte publicerade än, och redan innan de var ens identifierade skedde allt detta.

Vi får inte skymma det viktigaste: offren som dog och deras familjer. De senare måste vara i fullkomligt upplösningstillstånd just nu. Jag skulle vara arg, ledsen, rasande, hämndlysten, deprimerad, och säkert många andra känslor om någon av mina närmaste hade ryckts ifrån livet på detta meningslösa sättet. Men jag vet också att allt hade blivit värre, som folk runt om mig skulle börja kräva att alla ska älska varandra, och hålla händerna. We shall overcome. Det skulle vara respektlöst och taktlöst att kräva de som betalat det högsta priset att förstå och delta i denna allmänna eufori. Och skulle någon komma på idén att föreslå att jag ska hylla polisen och visa min kärlek med blommor, när deras i själva verket arroganta miss lett till att mördaren in the first place var kvar i landet, då skulle jag bli vansinnig. Och ponera att allt detta skulle ske i ett annat land, i en annan stad – och plötsligt skulle stadens invånare börja hylla sig själva och sin polis med sång och event mitt i en blomsterhav...? Skulle din sorg få plats där? Skulle någon ens förstå dig och hur du mår? Skulle du fatta varför alla hyllar sin fina stad istället för att sörja dina närmaste som dött? (Två av offren var utlänningar)

Det tog mig en helg att förstå varför jag tyckte så illa om bilder med blommor på polisbilar. Jag kände mig annorlunda. Jag önskar att jag skulle också dras in i det kollektiva hyllandet. Men så är det nu inte, och jag som är tant på +50 vet att jag är som jag är. Och ni som känner mig vet att jag har egna väldigt tunga erfarenheter av poliser som inte är så sjyssta. Men det ar inte det, för jag har även polisvänner, som gör helt makalöst arbete för rättvisan.

Men nu vet jag vad det var som skar. Det är att i min värld måste man få sörja, få ha det mörkt, hämndlystet även, men känna och formulera en förlust, när någon dödas på detta sätt. Känna Döden. Och denna kärleksbombande tar ifrån oss rätten att sörja, med allt det mörka som ingår i döden. Särskilt när blomstertsunamin slog så snabbt. I min värld kan man inte blanda ihop kärlek, sorg och respekt, utan det är olika känslor för olika situationer. Jag har en djup respekt för varenda polis och läkare, skjusköterska, ambulansförare och alla de andra, som ryckte in och säkerställde krisscenen och tog hand om både offren och tog fast förövaren (som det ser ut, han är ju inte dömd än). Jag känner även tacksamhet för myndigheter som gör sitt jobb när det gäller. Men jag skulle inte förvänta mig mindre heller. Kärleken som jag känner, det är till mina nära och kära, till livet, till djur och natur, till vår historia och vår kultur. Sorgen jag känner handlar om de som förlorade sina liv, men också en sorg över att vårt samhälle drabbas och blir nog inte samma som före fredagen den 7 april.

Men denna hyllning av systemet i sig – som får konstiga uttryck i sociala medier, där helt vettiga personer nu beskriver poliser som stackars offer som vi måste älska, dessa som bara får skäll och stenkastning annars. Det måste vara pinsamt för duktiga professionella poliser bli föremål för sådana hyllningar. Och rena mardrömmen för polischefer som ska delta i nästa Frontex- eller Interpol-möte och möta cheferna från alla andra länder. Hur ska man förklara allt till dem och upprätthålla en bild av att man är faktiskt en seriös polisorganisation?

Jag fattar att detta är en motreaktion på Björn Springares raseri och kritik av polisomorganisationen. Men jag tycker inte man ska göra det på bekostnad av offren. Och om vi inte är helt säkra på att vi har ett terrorbrott, då ska vi inte heller överdriva. Då har vi en mordutredning i händerna. På måndag bytte faktiskt SR taktik och började kalla attacken för lastbilsattacken, inte längre terrorattacken i Stockholm. Och om det är terrorbrott, då måste poliser sluta läcka allt till medier och faktiskt ta lagen på allvar.

Och medier bör också fundera lite vilken narrativ de skapar. Hur krasst det än låter så är vi många som tittar på detta från håll. När unge efter unge i Malmö skjuts på en öppen gata, som en del av organiserad brott – då kommer minister Ygeman (efter påtryckningar) hit och skäller på malmöbor om att vi äter för billig falafel. Och när tre tonåringar dör i Härjedalen i en bussolycka som uppenbarligen visar tecken på undermålig skötsel och kontroll av bussen – och när vi vet att inom åkerinäringen kämpar man hårt mot vinterdäck och andra självklarheter för att förbättra säkerheten för passagerare – då blir man lite matt av att se att det beskrivs som Marks kommuns förlust. Samma sak med Trollhättan, det var Trollhättans förlust.

Det är säkert inte så, men det känns sannerligen som att döden i Stockholm är mer ”värt” än om man dör utanför huvudstaden. Och både politiker och medier har faktiskt ett ansvar, ni kan antingen polarisera mer eller ni kan försöka hålla ihop hela landet.

Och kanske är detta ytterligare ett uttryck för att i den svenska kulturen ingår inga mörka och farliga färger, bara rosa och glitter. Och det måste vi invandrare ju förhålla oss till och anpassa oss i. Helt ok.

Bara ni förstår att om inte jag vill ge blommor till staten, så betyder det inte att jag är fullblodsrasist med hakkors tatuerade på armen. Att man kan tycka olika om system. Att man rent av har olika erfarenheter av samma system - ibland är grunden till agg mot staten just att man blivit illa behandlad av staten. Så länge vi enas om att alla är lika inför lagen och att vi ska ha rättsstat som grund är det helt ok att tycka olika. Det kallas för demokrati. 

Och i det civila ska alla få reagera och sörja på sitt sätt så länge det är respektfullt. 

Tänk på det när ni väljer ord.