Om östbalter och finlandssvenskar

De flesta idag vet att svenske rashygienisten Harald Lundborg kränkte samer med sina kvasivetenskapliga teorier som senare blev grunden för Hitlers nazism. Få vet att han även stämplade oss finnar till en sämre ras, "östbalter" och rankade oss under samer. Maja Hagerman har beskrivit detta ett antal gånger i sina böcker. Och nästan ingen vet att han hade en finlandssvensk kompis Harald Nordenstreng, som skrev rasteorier i Helsingfors och Uppsala om hur svenskar med sin höga panna - inklusive finlandssvenskar - var högre och finare varelser än vi småhjärniga finnar. 

Ur "Finnarna som ras, folk och kulturbärare":

- Finnen är drömmare, fantast, inåtvänd, grubblare, skådare; han är sällan nyttosynt, driftig, företagsam och rådsnar. ... I vad mån ha dessa lynnesdrag samband med hjärnskålens rymd och form, anletsdrag, kroppsbyggnad m.m.? Äro de kanske till större eller mindre grad naturliga hos varje yrvaket, omoget folk, och gå de med större mognad bort? Faktum är att de icke ha yppat sig i de svenska bygderna, där folkbildningsarbetet icke är äldre och det nationella väckelsearbetet är ändå färskare. ... Bland dessa talrika män av finsk stam, som vunnit vetenskaplig utbildning och ha hedrat sig och sitt folk genom vackra forskarbragder, finns tills vidare inga naturforskare över medelmåttan. Väl har Finland icke saknat naturforskarnamn av rang, alltsedan 1700-talet; men alla dessas bärare ha varit av svensk börd. (Nordenstreng - 1923)

Lite senare var det fru Myrdal på 30-talet som också skrev i sin och makens folkhemsvisioner och däri fanns väldigt tydlig värdering av människor utifrån ursprung, och då var inte finnar högst på pallen, så att säga. Få har klart för sig att på den tiden när folkhemmet formulerades var inte gränserna öppna, och en icke-svensk / utlänning kunde inte ens resa mellan länen utan att anmäla sig och få resetillstånd i landet från myndigheterna. Så det var sannerligen bara för de vackra svenskarna som hela skapelsen var tänkt för.

Kanske därför LO håller paret Myrdals alla papper bakom lås och bom i sitt arkiv och inte tillåter forskningen titta på arvet från landets främsta politiska äktenskap, för Myrdals påverkade både i USA i akademin, i FN och var ministrar i Sverige? Men är det inte dags att våga titta på sin histora nu, LO? Ni såg ju till också att skapa separata finska fackföreningar (verkstadsklubbar) alltid med svensk ledning - för att effektivt spionera på jobbarna, och kontrollera att de hölls utanför den socialdemokratiska politiken som trodde att alla som kom från Finland var kommunister... Hjalmar Rantanen hos er - en av de högsta och legendariska - har skrivit en bok om detta 25 år sedan (på finska) - Ruotsin avarassa sylissä - om att krama ihjäl det finska.

Varför tar jag upp detta? Därför, att samme (jävige) Lennart Rohdin (folkpartist / Liberalerna) som sitter på Länsstyrelsen i Stockholms län som en av oss icke-vald enväldig koordinator för sverigefinnar, och som i princip ensam skapat hela implementeringen av den nuvarande urusla lagen om nationella minoriteter, kommer fram - istället för att ge oss sverigefinnar egenmakt och försoning, synlighet, och erkännande - med ett förslag om att skapa ytterligare en nationell minoritet - finlandssvenskar! 

Uppdraget är att revidera den nuvarande lagen efter 14 (minst) allvarliga kritiktillbud från Europeiska rådet om att Sverige brister i att uppfylla sina krav beträffande nationella minoriteter - särskilt sverigefinländare - med sin "renvallningsmodell" (med ursrpung på jordbruksdept, där nationella minoriteter också var ansvarsområde fram till år 2000) dvs förvaltningsområden (10 % av landets kommuner). Inte att hitta på nya minoriteter - inte just nu i alla fall: fixa istället det som ska fixas och inte funkar.

Rodhins förslag blandar hela den statliga penningpåsen - eftersom idag är det på papper i alla fall statens ansvar att gynna och förstärka minoritetsspråken. Ska dessa medel nu även till svenskspråkiga tillställningar? Hur ska då finska barn lära sig finska - något av det som Europeiska rådet kritiserat mest, att trots grundlagsrättigheterna har man inte fixat modersmålsstödet och lärarutbildningar? Det känns nästan som om JO eller JK bör ta en titt på detta!

Att ett förslag på detta vis som inte debatterats i princip överhuvudtaget plötsligt kommer ur buskarna och får hela regeringen bakom en utredning i blixtfart utan att något parti överhuvudtaget reagerar är för mig förbluffande i Sverige. Det tyder på en extrem micro managament av politiken just nu i kulisserna och syftet kan bara vara att ta fokus från finskans ställning - det som är the issue. Och som vanligt de svenska medier är helt bortkollrade medan de finska kanalerna är stenhårt styrda av centralstyrningen i Stockholm.

Jag fattar också att detta är känsligt. För genom att jag ryter ifrån kommer en motsättning uppstå mellan finskan och finlandssvenskan - något som någon säkert i kulisserna önskat sig. Men rätt ska vara rätt, och jag har än så länge min rätt att säga vad jag tycker i vår demokrati utan sanktioner, eller hur? När jag dessutom skriver det på nästan felfri svenska. Trots att jag har låg panna och mindre hjärna och ni tror att jag inte förstår vad som sker. Däremot skulle jag vilja veta varför? Kan någon vänlig själ i SVT, Tämän päivän ruotsinsuomalainen / Dagens sverigefinne, Sveriges Radio P1, #DN, Peter Wolodarski, Helahalsingland.se Patrik Oksanen, Image, Suomen Kuvalehti, Sakari Timonen, Turun Sanomat, granska bakgrunden och diskursen och ge mig svaren på följande frågor:

1) Varför föreslår regeringens utredare en ny minoritet när uppdraget är att revidera en dålig lag (som på Lund univ / Juridicum kallades av en av våra juridiklärare för "Sveriges största juridiska varböld")?

2) Varför nämns inte Europeiska rådets kritik i medierapporteringen?

3) Varför vill man slå en kil mellan finska och svenska i Sverige dessa tider, då dels hot utifrån är allvarliga och gemenskap mellan Finland och Sverige söks och i Sverige behövs integration mer än någonsin - inte nya grupper?

4) Varför har staten/kommuner inte uppfyllt sitt uppdrag enligt den nuvarande lag - och sett till att myndigheter kan lagens bakgrund, intentioner, syfte trots att 17 år har gått?

5) Varför har svenska politiker, myndigheter och media en sådan beröringsskräck med oss finnar och det finska?

Alla ministrar t ex som haft / har finsk bakgrund eller koppling ser alltid till att dölja det väl, som Sven-Erik Bucht just nu eller Peter Hultqvist. Inget man tar upp direkt i media - även om det skulle t o m kunna ge röster i nästa val!

Det som saknas idag - och om man faktiskt jämför med finlandssvenskar i Finland - är institutioner dvs strukturer som skapas och styrs av sverigefinländare på finska - på riktigt. Inte av #RSKL. Och att man lyssnar på alla röster. Och skapar en dialog som fungerar. Lennart skickade ut en webbförfrågning i januari och fick väldigt få svar - det är inte acceptabel grund för en ny lag. Istället ska man börja med grundlagen, med Europeiska rådets bindande konvention (som är en del av vår grundlag) och EU:s grundfördrag och se till att uppfylla det som dessa lagarna prioriterar högst: skolan. Se till att alla kommuner har möjlighet att erbjuda modersmål från dagisålder och sedan i skolan lära sig finska - lära sig andra ämnen på finska - och till och med lära svenska barn finska - det kan ju inte vara något kontroversiellt med finskan som största nationella minoritetsspråk + grannland och en av de största ekonomiska marknaderna för företagen här, Det ska inte vara haverier som i Göteborg, där pensionerade fackförbundsfolk från Volvo sitter i en skolstyrelse (och lyfter pengar?) - utan för att det hela ska funka, ska det finnas en professionalism för tvåspråkighet. Lärarutbildningarna ska förstå både rikets historia och finska. Lärarfacken ska se till att skapa en vettig situation för finskalärare och integrera dem i den samlade skoldagen och i vanliga rektorsorganisationer och inte ha dem utanför som ufos som idag. Det kommer att ta tid - men den nya lagen skulle kunna vara första steget framåt. 

Hjälp oss Johan Häggman! Du kan ju allt detta ifrån att ha jobbat med nationella minoritetsspråk i EU och är ju själv en fantastiskt klok finlandssvensk! Och Heidi Avellan röt ju faktiskt ifrån redan innan i Sydsvenskan - https://www.sydsvenskan.se/2017-05-12/men-sag-inte-kiitos. Och vad tycker du, Peter Lodenius?

Att den officiella folkhemska propagandan om allas lika rätt, egenmakt, jämställdhet och likvärdighet är så långt ifrån den verklighet som finsktalande i Sverige lever i får konsekvenser. Har Sverige verkligen gjort sin konsekvensanalys av det hela? Det värsta är att statens klumpighet och Alice Bah #Kunkes okunskap nu skapar en självuppfyllande profetia - finnar som blir ledsna och besvikna och osynliggjorda igen - kommer bli lätta munsbitar för SD:s propaganda mot nyanlända. Förstår ni verkligen inte detta, Rosenbad? Och vad som händer är att populister lyckas att sätta en kil och skapa nygamla "vi och dom" - när ni istället skulle kunna visa hur den stora gruppen finnar varit exemplariska i att integrera sig. Dessutom vet jag att i princip vartenda kurd och annan förföljd minoritet som sökt skydd här i Sverige tycker att det är helt OK att Sverige tar hand om sina minoriteter - det är ju det som är skillnaden mellan Sverige och t ex Turkiet eller forna Sovjet. 

Under mina över 30 år i detta land har jag aldrig mött en invandrare, vare sig en gammal eller ny, som tyckt att det skulle vara fel eller konstigt att få prata finska i Sverige. Däremot har jag mött så mycket misstankar, felaktiga uppfattningar och obstruerande från svenska (myndigheter) att hälften vore nog. Så här är det kära svenskar; ta upp en spegel och titta på bilden - det är där fördomarna är mot oss finnar - inte "därute" bland "dom andra invandrarna". Det är DU, som inte fattar, inte vill förstå, inte tycker att vi är viktiga. Du säger till mig att "Johanna är ju inte invandrare, du är ju finländare" - och tror att du ger mig en komplimang, när du i själva verket förminskar min livslånga kamp för att erövra landets språk, system, kulturkoder, nätverk. Jag hade inget av det när jag kom på 80-talet för att plugga - bara min lilla östbaltiska hjärna hade jag. Mina finlandssvenska studiekamrater på universitetet hade språket gratis.

Jag tar inte på mig offerkoftan, förväxla inte mitt heliga vrede med offeridentitet. Men jag tar mig rätten att uttala mig. Nu måste alla kloka krafter samlas och se till att vi själva synliggör finskan i Sverige - för staten gör inte det. Tvärtom. Leena Huss, #Tapiosalonen Markus Lyyra, Heli van der Valk - alla ni som jobbar på var sitt håll - hur ska vi samla oss till en enad kraft?

PS. Just det. Bland de 10 äldsta språken i världen som än talas finns finska - inte svenska. Så det så. Du har så fel Nordenstreng, du kan slänga dig i väggen med ditt "yrvaket, omoget folk"!

Molnterapi

Idag pratas det mycket om moln. 

Allt vi producerar verkar försvinna upp i ett moln och när vi t ex byter mobiltelefon händer ett under. Från himmelen trillar det ned sparade bilder, appar och kontakter rakt in i den nya mobilen!

 Molnarkitektur börjar låta som ett jobb och molnförvaltare är inte änglar utan it-tekniker. Men här är lite analogt gammeldags molnterapi som jag återuppfann häromdagen på landet. Varför inte ta med sig ett stycke av sin himmel till skrivbordet för stressiga och regniga dagar? 

Testa själva att bara titta ett par minuter på moln som rör sig. 

Mediterande utan att behöva meditera. 

Dela gärna, men ange källan och var du såg detta först! (c) IceCream Consulting AB 2017 

Här kan du se en snutt av Hanöhimmel!

Alla djurvänner är inte veganer, men kan göra skillnad i riksdagen!

av Johanna Parikka Altenstedt

Jag är vegetarian som ibland äter fisk, även om det blir allt mer sällan, och maken är semivegan. Vi har ersatt i princip allt annat än osten, det är svårt, tycker vi. Men vad vi kokar för mat hemma har ingenting med det att göra hur samhället ska stifta våra lagar, och framför allt med hur man ska snabbt nå församlingen, riksdagen, som stiftar lagarna.

Tio år sedan upptäckte jag på Länsstyrelsen i Skåne att en statlig tjänsteman i sitt ämbete kunde sitta på två stolar. Viltvårdskonsulenten satt inte ens på myndigheten, utan var på sin plats på kontoret på Jägarförbundet i Skåne och faxade mig jägarförbundets material att skicka ut i Länsstyrelsens namn och mall. Jag arbetade då på infoavdelningen och kunde inte begripa hur jag skulle kunna skicka ut meddelanden från jägarförbunden på vår officiella statliga logga.

På Facebook hittade jag flera likasinnade som bland annat hade startat Bevara och skydda Vargen, BSV, gruppen. Den ökade snabbt och som administratör såg jag att det fanns massor av illasinnade jägare, och andra, som försökte sabotera och trolla oss dygnet runt. Men vi lyckades hålla balansen och som bäst hade gruppen 29 000 medlemmar vilket också syns på en video, vi gjorde.

Vi startade också en tidning med ansvarig utgivare: Vargkanalen, för att kunna berätta nyheter om allt som händer. Men sedan ändrade Facebook utan förvarning gruppen till en gilla-grupp och vi tappade möjligheten att kommunicera med medlemmarna lika smidigt som tidigare. Jag har tänkt många gånger att någon var bakom den ändringen. Då såg jag dock, vilken möjlighet man hade att få ihop en grupp på sociala medier. Jag har licentiatexamen i mediepedagogik och har just specialiserad på sociala medier, så en tanke började slå rot hos mig. Jag ville testa hur man skulle kunna organisera sig politiskt på nätet.

Hösten 2013 fick jag nog av licensjakten av vargar. Jag hade under årens lopp sett annonser i finska tidningar om vargjaktsresor till Sverige, samt i tyska om att ”få jaga i Sverige från helikopter”. Utifrån sett kunde man lätt inse att det pågick en stor jaktindustri där kunden var rik medelålders företagare och råvaran var våra vilda vackra djur i våra allemansrättsskogar. Vi hade ännu ej byggt inhägnader där djuren jagas fram för dessa ovana jägare att panga på som i afrikanska lejonjakt. Men det var bara en tidsfråga, samtidigt som varken media eller riksdagen ville ta i det här fenomenet. Senare visade det sig att flera av de hundratals som beväpnat sig upp till tänderna för att skjuta en liten vargtik var i själva verket mediechefer, finansministrar och riksdagsledamöter.

Men C-märkta utredningsmän duperade riksdagen om och om. Samtidigt som man babblade om vargarnas genetiska status och baserade alla lagförslag på utredningar som görs av forskningsstationer, som direktfinansieras av jordbruksdepartementet – inte på vår oberoende universitetsforskning alltså – skapades en juridisk mischmasch där vargjakten lades på länsstyrelser som har varg i närområdet, inom dessa konstituerades viltvårdsdelegationer, dit de ideella föreningarna som ville få bort vargen kallades som medlemmar. Dessutom togs rätten att överklaga besluten bort helt i strid med svensk gällande lag och som ett stort fuck-you-mittfinger mot alla oss, som bryr sig om djur och juridik. Det har visat senare att precis som vi vargvänner påpekade var lagen emot gällande svensk och gällande EU-rätt (Århuskonventionen). Att man tyst har ändrat på de flagranta paragraferna har dock inte lockat fram några rubriker i vår media som kan väldigt lite om juridik och än mindre om oberoende djurforskning.

Då var det dags att starta Djurens parti. Jag ansåg att enda sättet att komma åt detta kreativa lagstiftning var att själv komma in i riksdagen och påverka. Men vi skulle inte hamna i blockpolitiken, då det har visat sig helt tandlös i djur- och viltvårdsfrågor tidigare, kanske på grund av Riksdagens jaktklubb, som går rakt över partigränserna. T o m MP-Fridolin tog ju jaktlicens. Inget av de dåvarande riksdagspartier prioriterade djurens behov, och inget har hänt där till dagens datum heller. Miljöpartiet gled helt över till asylfrågor samt till klimat – definierad som energifrågor i första hand. Vänsterpartiet har en aktiv person, som är intresserad och har nära relation med Djurens rätt, men partiet som sådant har inte gjort mycket annat än ibland fördömt vargjakten i ord. En röst ändrar ingenting i omröstningarna. På den borgerliga sidan finns det en salig blandning av åsikter, det finns ju både hästägare, storbönder, jägare, hund- och kattvänner, fiskare... men ingen struktur på frågorna. Och SD har visat sig vara en vän av jägare, de med, precis som sossarna. Inga partier har tagit intryck av att många länder har instiftat rättigheter för djur i sina lagar i sann liberal anda. I den svenska lagen fortsätter djuren vara saker och den skada som sker mot djur är ”sakskada” utom vilt som inte har någon som helst status. Inte förrän de skjuts till döds, då plötsligt blir pälsen och köttet jägares ägodel om inte undantag finns. Ni som kört på rådjur i trafiken, ni har väl aldrig reflekterat vem som tar köttet sen.

EU-kommissionen var den enda som verkade förstå, och när jag numera har upptäckt att man har översatt i den svenska lagen EU:s art och habitatdirektivet fel (collect i meningen samla in för att skydda, har översatts med döda och skjuta i den svenska lagen – något som högsta förvaltningsdomstolen blundar för.). Än idag pågår ett öppet ärende inom EU-kommissionen mot medlemsstaten Sverige angående förbrytelse mot EU-direktivet, och här skulle man kunna få lite draghjälp om man ville göra politik av djurens juridik även här.

Så DP började som en blogg hösten 2013, sedan som namninsamling på nätet & Facebook, och därefter som ett parti. Namnet kläcktes av mig och av fil dr Camilla Hermansson och slogan blev ”Djurens parti tar djurens parti”. Loggan med den kloka ugglan ritades av Bibi Noris som har den ideella upphovsrätten enligt lagen. Det första lokalavdelningsmöte hölls i Malmö i Kirseberg och partiets grundande möte hölls på en krogen Stortorget i Lund. I sex månader ledde jag arbetet för att skapa en styrelse och en registrerad partibeteckning. Allt gjordes via nätet och telefonmöten. Det krävdes 2000 underskrifter, som vi lyckades få via Facebook -kampanjer och verifiera hos Publicus Notarius.

Idén till Djurens parti kom alltså som protest mot den rovdjurspolitik som nuvarande regering för. Vi skulle inte bli ett vanligt Kalleankaparti utan skydda vårt namn. Bara ett annat parti gjorde samma sak. En dialog med Valmyndigheten visade att dessa blir offentliga handlingar om de lämnas till myndigheten och då beslutades att de ska skyddas genom att notarius publicus får intyga att de finns. Början på en folkrörelse blev allt tydligare. Mitt hem blev sätet för Djurens parti och brevbäraren var något förvånad över de inskickade breven som kom hem i strid ström till oss med intyganden från medborgare som stöttade partiet som en idé. Många skickade små brev med sig, om hur viktigt djuren är för dem. Det var unga och gamla, stad och landsbygd, höger och vänster, svenska och invandrare. Vi hann precis på mållinjen att få in ett intyg från Publicus Notarius i Eslöv och faxade den från Grand hotel till Valmyndigheten. Det var faktiskt rätt svårt att hitta en fax, något som krävdes av myndigheten.

Partiet registrerades som en förening och fick stadga och organisationsnummer, vi valde en interimsstyrelse för det praktiska och via Facebook grupper spred information om att vi finns. Vi lyckades få ihop stadga, locka till oss eminenta namn till EU-valet och organisera lokala grupper. Tack vare mycket professionella och duktiga myndigheter lyckades vi precis innan deadline fastställa en EU-lista och beställa valsedlar. Allt sker med egna frivilliga krafter och resurser, vi har inte bidrag och vi får inte betalda valsedlar. Men vår engagemang var något enormt. Människor från olika intressebakgrunder samlades vid Djurens parti och stämningen var riktigt bra. Det var ornitologer, biologer, veterinärer, kattvänner, husdjursägare, hästfolk, forskare och rörelser mot försöksdjur, affärsidkare, bönder, etiker, f d politiker, studenter, pensionärer, motståndare till pälsindustrin, veganer och många andra.

Djurens parti höll sitt första årsmöte våren 2014 i Stockholm och där fastställdes stadgan och styrelsen samt listan för riksdagen och EU-valet. Två partiledare valdes och hela mötet streamades på Bambuser DP kandiderade i alla val under supervalåret 2014. Att få ihop namnlistorna till kommunala, landstings- EU- och riksdagsval var tufft med så kort varsel. Det beslutades att göra en och samma riksdagslista för hela landet.

Att segla skutan samtidigt som man bygger den och ha besättning som man aldrig träffat fysiskt var en stor utmaning. En hel del avhoppare från MP och C sökte sig till DP och snart var ett krig ett faktum, särskilt i Stockholm. Det gick vilt till och på ett möte kallades tydligen polis till pga en alldeles för het ung medlemstjej som skulle visa var skåpet står. De flesta hade ingen aning om hur politik fungerar och de som kom med från gamla partier gjorde allt för att visa hur illa politiken fungerar. Idag är jag helt övertygad om att alla slags torpeder och troll skickades till DP som medlemmar för att sabotera – inte för att försvara djuren. Som PR-konsult förstod jag att om det första som rapporteras om oss är bråk, blir vi kortvariga. Mycket bra gjordes trots allt på kommunal nivå och i kontakterna med EU:s andra djurpartier. Men en del kollapsade totalt av bråken och det visade sig att några hade personliga problem med sig i ryggsäcken, något som blev synligt under press, och smittade sedan resten av oss med dåliga vibbar.

Vi klarade oss dock från värsta publicitet, och lyckades hålla näsan ovanför vattenytan. De lokala medierna behandlade oss väl, insändare togs in och inslag på lokalnyheter gjordes. Däremot känner vi att de stora tidningarna och public service undvek oss. Vi räknade med det, vi visste att inom redaktioner finns många som sympatiserar t ex med MP (enligt SOM-undersökningar, Göteborgs universitet) vilket självfallet påverkar direkt eller indirekt. Och på annat håll ägs pressen av olika partier eller ligger nära dem, såsom Centerpartiet eller Aftonbladet som ligger nära LO och socialdemokratin. Så det finns en indirekt status quo –mekanism där som gör att ribban ligger högt för nya utmanande ideologier.

Journalistiken har misskött EU-bevakningen i 15 år genom att dels problematisera bara en fråga: för eller emot EU och dels inte förstå beslutsmekanismer alls inom EU; att det finns fler motpoler än två och då räcker inte nyhetslogiken som bygger på två motpoler. Först efter Brexit har svensk media faktiskt lärt sig hur EU-fungerar med parlamentet, EU-kommissionen, EU-rådet och EU-domstolen, samt medlemsländerna. Glädjande nog har man börjat sakteligen ta upp en mer nyanserad bild mycket tack vare några enstaka parlamentariker som lyckats beskriva sitt jobb.

Men det är ännu en välbevarad hemlighet för det svenska folket att EU-parlamentsvalet är tekniskt sett hela Europas personval till EU:s parlament och att man väljer Sveriges representation. Inte socialdemokraternas, moderaternas eller miljöpartiets. Sveriges. Det finns inget spärr till valet och alla kandidater är värda lika mycket i detta val. Eller är de? När vi inte har nationella eller europeiska spärrar då skapas de av medierna. Bara de som redan är med a) i riksdagen eller b) i EU-parlamentet ska enligt en märklig medial logik få debattera och tala om hur de tänker skapa politik i framtiden. Det finns också ett undantag: FI! Som genom sin kända partiledare släpptes in i värmen, förmodligen som motkraft mot SD och i viss mån för att försvaga V. Men sådana strategiska avgörande ska inte medier syssla med. De ska presentera fakta och analyser för väljare i sann Habermasanda för att det offentliga samtalet ska kunna formulera problemen och lösningarna som krävs och dessa ska medierna också sedan belysa.

Att utesluta seriösa politiker och framför allt nya perspektiv på gamla problem börjar likna tankekontroll på ett sätt som inte hör hemma i en fri parlamentarisk demokrati. Men framförallt blir det bekymmersamt när medier faktiskt undanhåller fakta. Såsom Sydsvenskan då man fick läsa att artikel om skåningar som inte har några framskjutna platser på EU-vallistorna: http://www.sydsvenskan.se/sverige/skaningarnas-chans---kryssas-till-bryssel/. Att inte ens nämna detta i artikeln blir väldigt missvisande, det innebär ju att det som står i ingressen: "Men på partiernas EU-valslistor har politiker från söder undanskymda platser." faktiskt inte är sant. Djurens partiets etta och tvåa var från Skåne, och bland topp tio fanns fler. Såsom EU-ettan Jeanette Thelander skrev till Sydsvenskan:

"Hej Olle,
Jag har läst din artikel om skåningar som inte har några framskjutna platser på EU-vallistorna (http://www.sydsvenskan.se/sverige/skaningarnas-chans---kryssas-till-bryssel/) och är lite förvånad. Det finns partier som deltar i valet med många skåningar i framskjutna positioner. Bland annat står jag som förstanamn på Djurens Partis valsedel (Hässleholm), andranamnet, Erik Persson är också skåning (Lund) och på femte plats finns Charlotte Swanstein från Helsingborg. 
Att inte ens nämna detta i artikeln blir väldigt missvisande, det innebär ju att det som står i ingressen: "Men på partiernas EU-valslistor har politiker från söder undanskymda platser." faktiskt inte är sant.
Jag bifogar en faksimil på vår valsedel. Den kan även beskådas på Valmyndighetens hemsida : http://www.val.se/val/ep2014/valsedlar/E/rike/valsedlar.html#id1136
Det hade varit klädsamt med en rättelse."

Precis när DP var på gång med EU-valkampanjen hände det som inte fick hända. Någon hade anmält nam till våra valsedlar av personer, som inte hade tillfrågats. Någon hade helt enkelt förfalskat kandidatintyganden till Valmyndigheten, dvs urkundsförfalskning. Jag som formellt ansvarig för rapporteringen till Valmyndigheten fick reagera hårt och snabbt. Om det skulle komma ut vore det en katastrof för vårt unga parti. Tanken, att denna någon gjort detta med flit för att sänka oss nuddade mig. Så alla redan tryckta valsedlar – som tryckts på vår egen bekostnad - drogs tillbaka, och - på vår egen bekostnad - fick vi trycka om nya med en ny lista. Alternativet att behålla listan, något som personen som skapat problemet krävde, fanns inte på kartan, dvs att gå ut med listan och riskera att folk går till media och säger att vi fabricerar namn. Personen som ställde till det fick inte vara kvar själv på listan eftersom hen visat så dåligt omdöme och bristande analysförmåga.

Men luften gick ur oss. Vi kom inte ur denna svacka, glädjen försvann, och bråken i Stockholm fortsatte. Många blev utbrända. Vänner blev fiender. Det visade sig också att många kom med i partiet utan att respektera demokratins spelregler, dvs parlamentarism, att landet ska med lag byggas och att flera åsikter ska få plats i en demokrati. Min vision av Djurens parti var att vara en plattform – ett nätverk – där olika individer skulle kunna jobba med sina hjärtefrågor lite som personvalda representanter i politiken, men av oss skulle de få sammanhanget, kontexten och loggan, som krävs i svensk politik. Här kan man ju inte ställa upp egentligen som egen kandidat som i andra länder. Men istället jobbade fler och fler – många veganer – för att skapa en förening, där alla är lika och tänker likadana tankar. Bland annat blev det allt vanligare att utesluta människor och en tyrannisk vegan, som ansåg sig har rätt att kapa vår sida på Facebook så vanligt folk fick inte administrera eller skriva om sina katter längre. Att ha en katt hemma var enligt honom uteslutet då katter äter kattmat.

Efter det har DP gått på sparlåga. Slickat sina sår. Kommit på tassarna igen. Det har hållit årsmöten och partiet levande med lite första hjälp. Partiledaren Elin Pöllänen var ansiktet utåt och partisekreteraren Joakim Minerbi, samt styrelsemedlemmen Magnus Irestig har gjort ett hästjobb för att få partiet strukturerat, för att nämna några. Fantastiska personer, som hållit ihop kärnan även om det var stormigt. Hemsidan fixades, partiprogrammet bearbetades. Djurens parti antog under Årsmötet 2015 partiprogrammet som fokuserade på direkta djurfrågor.

2016 har två versioner av partiprogrammet skapats, de innefattar även folkhälsa och miljö. Det innebär också att partiet glids dels mer och mer mot alla andra partier som sätter det utilitaristiska perspektivet först, och pratar om människan, hälsa, folkhälsa, samhälle - istället för vargar, hundar, katter, kossor och igelkottar. Samtidigt har partiet varit utan en galjonsfigur, då Elin inte fortsatte som ordförande. Istället har man blivit ”styrelsen” - utan namn – som skickat ut medlemsinfo och svarat på frågor. Många har reagerat på denna anonyma och abstrakta avsändare, och rädslan av att inte komma ut i debatten i samhället mer. Idén med att ge röst för djuren som inte själva kan debattera försvinner bakom byråkratin.

Den utvecklingsideologi som Djurens parti står för idag - djurrätt & ekologism - är visserligen populärt idag, men oerhört långsamt om man ska ändra samhället. Det är i princip evolutionärt, och precis som traditionella vänsterideologier, segmenteras samhället till klasser och grupper som ställs mot varandra. Individers kraft tas inte till vara om man inte är perfekt (vegan). Det praktiska arbetet att jobba med lagstiftning - som man bara kan göra genom att ta sig in i lagstiftande församlingen och skapa de förslagen som ska bli landets lagar - tappas bort. Istället har fokus flyttats på att granska vilka som får vara med, och vilka åsikter som gäller. Men politik är människor med namn, som ställer upp som kandidater för att de har en vilja att åstadkomma ändringar i ett system som inte fungerar idag. Inte abstrakta avsändare.

Det finns även allvarliga problem med synen på hur samhällets fel ska rättas till. Dels förlitar man sig på vår kundkraft alldeles för mycket. Men de som har arbetat med hållbarhetsfrågor och storföretag vet att innovationerna och initiativet till företagens anpassning till t ex energieffektivitet och klimatfrågor kommer via kunskap inuti i organisationen, samt via samhällets regler och lagar, t ex i upphandlingar. Däremot är det varken IKEA:s eller HM:s kunder som krävt att de ska arbeta i täten med socialt ansvar, hållbarhet, och alternativ energi. Kunder vill ha sina varor – att ändra t ex material och råvaror till icke-animaliska är en process som sker mer inifrån än genom att vissa kunder bojkotar eller skriver mejl. Det är klart att jag mår bra själv av att välja att inte lägga mina pengar på produkter som skapat lidande och död för djur, men i det stora hela betyder mina slantar väldigt lite. Det är först om man får med sig långt över hälften av kunderna som det börjar kännas för företagen. Och om vi ska utbilda hälften av alla medborgare i djurfrågor, så kan vi lika gärna ställa upp i ett parti och ta oss in i den lagstiftande församlingen och sätta reglerna för företagen och organisationerna.

En annan onödig diskussion som avslöjar hur begränsad debatten inom DP är idag var förra årets debatt om huruvida man ska samarbeta med föreningar och organisationer som antingen använder våld och illegala metoder eller accepterar det. Denna debatt fick några ursprungsmedlemmar att lämna partiet. Att man saknar förmågan att se sig utifrån och förstå hur skadliga sådana här resonemang är – och onödiga – är obegripligt. Problemet blir detsamma igen: att man kommer aldrig att nå riksdagen, som är forumet, där man skulle kunna skydda djuren.

Jag ser även tankar om att ”omforma” rovdjuren – dvs påverka hela näringskedjan på jorden – för att göra om rovdjur till vegetarianer. Och undrar då vad är skillnaden med den förkastliga etiska frågan om att djur ska utvecklas och omformas till att producera kött till oss – som pågår idag bl a på Uppsala universitet och i många andra laboratorier. I båda fallen tar ju människan rätten att omforma djuren med kemikalier, hormoner, operationer, genteknik. Det var väl just detta Djurens parti skulle bekämpa. Djuren skulle ju få vara som de är – djur. Förr sade vi alltid människor och andra däggdjur, som en väninna påpekade. Men idag säger vi djur och människor och pratar om specicismen. Men då har vi också fastställt skillnaden mellan oss och djur – något som rent biologiskt inte är sant.

Till helgen är det DP -årsmöte i Malmö. Jag har anmält mig som kandidat till styrelsen men drar nu min kandidatur tillbaka. Jag ser inte djuren längre inom Djurens parti. Jag ser ideologi, men jag ser inte kommunikation, jag ser inte politisk debatt och jag ser inte någon som står ut som en politiker och kan formulera sina tankar och locka väljare. Jag ser bara människor som vill frälsa de frälsta. Folk som är mer intresserad av vad du hade till frukost än vad du har för relation till djur, juridik eller EU.

Djurens parti loggan ni har med namnet och den kloka ugglan, skapades av Bibi Noris för Djurens parti, när vi hade Djurens manifest som grunden och när partiet var öppen för alla som vill jobba för djurfrågor. Att börja motverka vanliga människor som startade partiet är inte en politik av en klok uggla, och extremt kontraproduktivt. Det skapar slitningar, sprickor och sår inom gruppen av sympatisörer. Det borde man fatta vid det här laget. Att skriva in i regler att Djurens parti ska ledas av en vegan är osmart. a) Man ska aldrig skriva några regler som inte går att kontrollera – hade man tänkt sig att spionera på sina egna ordföranden? Och vad händer om någon råkar göra fel – och det t ex hamnar i sociala medier. Helt onödiga brandingrisker. b) Dessutom signalerar man att det jag äter är viktigare i min politiska gärning än att till exempel kunna lagarna och veta hur man skriver en proposition. Sådana krav signalerar att man inte kan så mycket om hur samhället fungerar – vilket vore väldigt bra av en partiledare. c) Självfallet kan det vara så att idag finns det en kandidat som är jättesmart, bra och vegan. Lysande. Men regler är till för att finnas där när människor byts ut. d) Vidare har man ett synsätt som signalerar att man ska kunna skriva diskriminerande kriterier för sådana här poster, något som går emot god sed och etik. e) Men framförallt är det kontraproduktivt därför att enligt Sveriges lag kan man inte ställa sådana krav på dem som kandiderar till riksdagen eller rent av på statsministerposten (som partiledare är man alltid presumtiv statsminister). Och eftersom vi inte lever i en diktatur, så har alla medborgare rätt att bli medlemmar i ett politiskt parti, och ställa upp på valbara platser. Föreningsfrihet är en del av vår grundlag, precis som yttrandefrihet. Jag rekommenderar varmt att om Djurens parti fortsätter att vara ett parti som vill göra politik, att ni läser Regeringsformen, dvs landets grundlag + vallagen.

Jag ångrar så klart många saker med DP och skulle gjort annorlunda idag. Men det som jag ångrar mest är att jag litade på att folk har vett och etikett, allmänbildning och dialogförmåga. Jag trodde att alla förstår att vi behöver alla röster vi kan få för att komma in i riksdagen. Och jag trodde att vi kan organisera oss via sociala medier eftersom en tanke förenade oss: att kämpa för att djur ska få det drägligt i vårt samhälle och få lagens skydd – framförallt att de inte längre ska ses strikt juridiskt som saker, som det är idag. För att ingen ska kunna skapa igen en sådan dålig stämning krävs ett öppet forum för debatten och respekt för hur vi talar till varandra. Eftersom vanlig media vägrar att sköta sin del av detta åtagande i demokratin, och eftersom Djurens parti är skygg när det gäller debatt och kommunikation, tror jag att jag gör som jag gjort förr – gör själv. Därför har jag startat en tidning. Där ska nyheter förmedlas, polemik odlas, makthavare och de som påverkar i djurfrågor granskas utifrån djurperspektivet och där ska djurens manifest lyftas igen och där ska alla få en chans att förmedla sina frågor och sin syn, så länge det inte blir personattacker och försök att tysta andra. Det tragikomiska är att det som skulle vara sociala mediernas styrka, dvs att det är snabbt, billigt och tillgängligt för alla – blev istället filtret för åsiktskontroll och vi måste gå tillbaka till en traditionell tidning med ansvarig utgivare för att säkra oss om en bred åsiktsutbud som grund för politiken. När jag nu läser till jurist har jag även mycket nytta av den kunskapen och grunden, när jag ska leda arbetet med innehållet i tidningen. 

Nu ska det bli grundlagsskydd för djurens röst i debatten, så att rösten börjar höras igen.

Denna text och alla ursprungliga texter som vi delade, alla gamla valsedlar, foton från valmöten, osv från början av Djurens partis historia kommer att läggas ut snart på en arkivblogg, så rötterna inte glöms bort.

Om aborter i Sverige

Nu när abortdebattsinläggen haglar (igen) så kan lite fakta vara på sin plats, så vi förstår vad vi pratar om. Framförallt, detta är väldigt komplext, och ni bör också förstå att Sverige är extrem i sin syn. Källor: Socialtstyrelsen, Sahlgrenska, IVO, SFOG, och min erfarenhet som ordförande i biståndsnämnden i Håbo.

I Sverige utförs årligen mellan 35 000 och 38 000 aborter = 20,9 aborter per 1 000 kvinnor i åldern 15–44 år. Under 2015 utfördes 93 procent av aborterna före vecka 12 och 83 procent före vecka 9. Alltså 7 % blir sena aborter = 2450 per år.

Idag kan man göra hemaborter själv, och bara ha digital kontakt med sjukvården. I samband med abort kan det illamående, kräkningar, diarré & frossa + kraftig smärta , blöder mycket rikligt, kan pågå veckor. Hemarbort där kvinnan tar medicin enligt instruktioner är allt vanligare. Unga flickor rekommenderas att ha "vuxen med", och ringa sjukvården om de blir rädda. 91 % av aborter är medicinska, dvs framkallas med medicin.

Kvinnan tar alltid ensam beslut om att genomföra en abort. Även när hon är mellan 15 - 18 utan föräldrarnas kännedom. Jämför för skojens skull gränsen till körkort (18 år) och att köpa alkohol på Systembolag (20 år).

Första alternativet som erbjuds är alltid abort, aldrig adoption på ungdomsmottagningar. Fram till 80-talet kunde nyfödda babysar bli adopterade men idag finns det inga.

Sent abort görs t vecka 21, t o m vecka 23. Prenatala baby fr vecka 23 har 44% chans överleva (Lennart Nilsson&Prof Lars Hamberger 2003). I vissa fall har läkare kunnat rädda förtidigtfödda från vecka 21 och 22, men riskerna för så tidigtfödda är stora.

Psykologiskt stöd efter abort i få undantagsfall i sjukvården, även om många tjejer skulle behöva pga depression och ångest. Det är inte forskat hur mycket aborter och unga kvinnors psykiska problem korrelerar, även om man kan misstänka att det finns samband. Killar får aldrig stöd per automatik.

Problematik finns och fall anmäls, men få inte komma till tals i debatten. T ex Fallet Gällivare: IVO-anmälan. Gällivare sjukhus 2015. Aborterad baby i vecka 23 överlevde, barnet lindades in, men läkare fick EJ kallas då fallet var registrerat som abort. Barnet andades men dog efter 20 minuter utan vård. I rapportering finns inte uppgifter om hur kvinnan mådde efteråt, men man behöver inte gissa att riktigt dåligt. Svensk förening för obstetrik och gynekologi (SFOG) säger att sent aborterade foster kan röra sig och ge ljud ifrån sig, vilket upplevs som jobbigt av alla i vårdsituationen. I andra länder avlivar man foster med en kaliumspruta, hos oss får de självdö.

Fostren kremeras och askan sprids på minneslund om inte föräldrarna vill begrava fostret som en del av sorgarbete. I andra länder används foster även för forskning och medicinska syften, bl a för stamceller. Det går inte få fram uppgifter snabbt, om det sker även här.

F ö var abort det vanligaste preventivmedlet i Sovjet, kvinnor gjorde 10-15 aborter under sin fertila tid.

Sorg, kärlek, respekt - funderingar om hur man får och inte får sörja

När Olof Palme sköts var jag en ung student i Lund. Jag minns tydligt att min första tanke var: ”månne det inte vara en finländare”. Lustigt nog kallades attacken då aldrig för terror, fast kan det bli större terror mot en stat än att mörda statsministern på uppenbarliga politiska grunder? 

Jag hade känt av dåtidens rasism mot finnar tydligt i Skåne och var väldigt förvånad över det. Och jag visste hur det fanns starka rörelser mot Palmes politik. Jag blev rädd att om mördaren var finländare så skulle vi bli föremål för ett kollektivt hat. Nu vet vi inte med säkerhet till dagens dato vem mördaren var, och fallet är så pass kallt, att jag oroar mig inte längre. Men jag förstår denna rädsla och hur viktigt det är att på förhand muta bort sådana kollektiva reaktioner.

Fyra personer miste sitt liv på en vansinnesattack mitt i Stockholm i fredags. Fyra personer som skulle njuta av lite shopping och sol på Drottninggatan, när solen äntligen tittat fram och tinat oss efter en lång vinter. Istället blev gatan som en krigsskadeplats med sargade människor – och en hund – mitt i vimlet. En man hade kapat en ölbil, och kört fort på gågatan och mejat människor tills han kraschade i Åhlens varuhus. Otroligt fort fick polisen (och åklagaren, antar jag) fram bilderna från övervakningskameran och de spreds i sociala medier. Senare greps och identifierades han som en uzbek som fått enligt media avslag på sin uppehållsansökan [alltså inte asylansökan, det är något annat] i Sverige, och skulle avvisas i februari från landet, men polisen hade inte fått tag i honom.

Det som hände sedan fick mig att tappa andan. Plötsligt börjar en psykosliknande hyllningsvåg i medier för poliser. Bilder med blomsterprydda polisbilar sprids på Facebook och twitter, kvällspressen presenterar story efter en annan om hur folk åkt in till staden för att dela frukt och choklad till poliser, ja t o m pizza, när de kämpade (med att göra sitt jobb). Av en händelse fanns en SVD-fotograf där attacken skedde och han tog fantastiska ”årets bild” -klass foton på poliser som springer med vapnen i högsta hugg, klädda i tyngsta skyddskläder, i gasmasker – och samtidigt skriver tidningar begåvade rubriker om att ”alla sprang därifrån skräckslagna, men polisen sprang mot hotet”. Som f d PR-konsult och strategisk kommunikatör måste jag säga att PR-värdet av allt detta för poliser är enormt. Särskilt som den svenska polisen har varit så kritiserad under en så lång tid. På ett cyniskt sätt kan man tänka att attacken var det bästa som kunde hända polisomorganisationen.

Nästa växel på allt detta blir kärleksbombningen. Bomba kärlek, bomba med blommor. En hyllning till stockholmare var synnerligen rätt, eftersom läkare från närbelägna vårdcenter rusade ut på gatan för att hjälpa offren, affärerna skötte sig utmärkt med att hjälpa alla som sökte skydd, Scandic Hotel öppnade sina dörrar till människor som inte kunde ta sig hem i brist på allmänna kommuniaktioner, värdetransportförare hade lyckats bromsa vansinnesköraren en del och varna folk som var i vägen, och många andra hjälpte sina medmänniskor. Denna tacksamhet av att folk ser folk som har det svårt och alla hjälps åt är något av det vackraste. Men offrens namn är inte publicerade än, och redan innan de var ens identifierade skedde allt detta.

Vi får inte skymma det viktigaste: offren som dog och deras familjer. De senare måste vara i fullkomligt upplösningstillstånd just nu. Jag skulle vara arg, ledsen, rasande, hämndlysten, deprimerad, och säkert många andra känslor om någon av mina närmaste hade ryckts ifrån livet på detta meningslösa sättet. Men jag vet också att allt hade blivit värre, som folk runt om mig skulle börja kräva att alla ska älska varandra, och hålla händerna. We shall overcome. Det skulle vara respektlöst och taktlöst att kräva de som betalat det högsta priset att förstå och delta i denna allmänna eufori. Och skulle någon komma på idén att föreslå att jag ska hylla polisen och visa min kärlek med blommor, när deras i själva verket arroganta miss lett till att mördaren in the first place var kvar i landet, då skulle jag bli vansinnig. Och ponera att allt detta skulle ske i ett annat land, i en annan stad – och plötsligt skulle stadens invånare börja hylla sig själva och sin polis med sång och event mitt i en blomsterhav...? Skulle din sorg få plats där? Skulle någon ens förstå dig och hur du mår? Skulle du fatta varför alla hyllar sin fina stad istället för att sörja dina närmaste som dött? (Två av offren var utlänningar)

Det tog mig en helg att förstå varför jag tyckte så illa om bilder med blommor på polisbilar. Jag kände mig annorlunda. Jag önskar att jag skulle också dras in i det kollektiva hyllandet. Men så är det nu inte, och jag som är tant på +50 vet att jag är som jag är. Och ni som känner mig vet att jag har egna väldigt tunga erfarenheter av poliser som inte är så sjyssta. Men det ar inte det, för jag har även polisvänner, som gör helt makalöst arbete för rättvisan.

Men nu vet jag vad det var som skar. Det är att i min värld måste man få sörja, få ha det mörkt, hämndlystet även, men känna och formulera en förlust, när någon dödas på detta sätt. Känna Döden. Och denna kärleksbombande tar ifrån oss rätten att sörja, med allt det mörka som ingår i döden. Särskilt när blomstertsunamin slog så snabbt. I min värld kan man inte blanda ihop kärlek, sorg och respekt, utan det är olika känslor för olika situationer. Jag har en djup respekt för varenda polis och läkare, skjusköterska, ambulansförare och alla de andra, som ryckte in och säkerställde krisscenen och tog hand om både offren och tog fast förövaren (som det ser ut, han är ju inte dömd än). Jag känner även tacksamhet för myndigheter som gör sitt jobb när det gäller. Men jag skulle inte förvänta mig mindre heller. Kärleken som jag känner, det är till mina nära och kära, till livet, till djur och natur, till vår historia och vår kultur. Sorgen jag känner handlar om de som förlorade sina liv, men också en sorg över att vårt samhälle drabbas och blir nog inte samma som före fredagen den 7 april.

Men denna hyllning av systemet i sig – som får konstiga uttryck i sociala medier, där helt vettiga personer nu beskriver poliser som stackars offer som vi måste älska, dessa som bara får skäll och stenkastning annars. Det måste vara pinsamt för duktiga professionella poliser bli föremål för sådana hyllningar. Och rena mardrömmen för polischefer som ska delta i nästa Frontex- eller Interpol-möte och möta cheferna från alla andra länder. Hur ska man förklara allt till dem och upprätthålla en bild av att man är faktiskt en seriös polisorganisation?

Jag fattar att detta är en motreaktion på Björn Springares raseri och kritik av polisomorganisationen. Men jag tycker inte man ska göra det på bekostnad av offren. Och om vi inte är helt säkra på att vi har ett terrorbrott, då ska vi inte heller överdriva. Då har vi en mordutredning i händerna. På måndag bytte faktiskt SR taktik och började kalla attacken för lastbilsattacken, inte längre terrorattacken i Stockholm. Och om det är terrorbrott, då måste poliser sluta läcka allt till medier och faktiskt ta lagen på allvar.

Och medier bör också fundera lite vilken narrativ de skapar. Hur krasst det än låter så är vi många som tittar på detta från håll. När unge efter unge i Malmö skjuts på en öppen gata, som en del av organiserad brott – då kommer minister Ygeman (efter påtryckningar) hit och skäller på malmöbor om att vi äter för billig falafel. Och när tre tonåringar dör i Härjedalen i en bussolycka som uppenbarligen visar tecken på undermålig skötsel och kontroll av bussen – och när vi vet att inom åkerinäringen kämpar man hårt mot vinterdäck och andra självklarheter för att förbättra säkerheten för passagerare – då blir man lite matt av att se att det beskrivs som Marks kommuns förlust. Samma sak med Trollhättan, det var Trollhättans förlust.

Det är säkert inte så, men det känns sannerligen som att döden i Stockholm är mer ”värt” än om man dör utanför huvudstaden. Och både politiker och medier har faktiskt ett ansvar, ni kan antingen polarisera mer eller ni kan försöka hålla ihop hela landet.

Och kanske är detta ytterligare ett uttryck för att i den svenska kulturen ingår inga mörka och farliga färger, bara rosa och glitter. Och det måste vi invandrare ju förhålla oss till och anpassa oss i. Helt ok.

Bara ni förstår att om inte jag vill ge blommor till staten, så betyder det inte att jag är fullblodsrasist med hakkors tatuerade på armen. Att man kan tycka olika om system. Att man rent av har olika erfarenheter av samma system - ibland är grunden till agg mot staten just att man blivit illa behandlad av staten. Så länge vi enas om att alla är lika inför lagen och att vi ska ha rättsstat som grund är det helt ok att tycka olika. Det kallas för demokrati. 

Och i det civila ska alla få reagera och sörja på sitt sätt så länge det är respektfullt. 

Tänk på det när ni väljer ord.

Vi sverigefinnar, vi vet!

Enligt Herman Lundborg var det största hotet mot den svenska nordiska rasen här i Sverige i början av 1900-talet samer samt den kortskalliga östbaltiska rasen. Alltså vi finnar. Enligt den kände rashygienisten låg vi snäppet under samer i vår kapacitet och förstånd. Alla ni som har sett den hyllade filmen Sameblod, föreställ er hur de finsktalande kände sig då på 30-talet. 

När man följer Sveriges politik gentemot sina nationella minoriteter slås man av att det verkar sitta många beslutsfattare som ännu tycker att vi finnar och sverigefinnar är extremt korkade och lättlurade.

Inget kunde vara mer fel.

Vi ser vad ni gör.

Vi ser hur ni låtsas som att alla är lika inför lagen. Vi ser hur ni ljuger till Europeiska rådet om hur staten uppfyller sina åtaganden mot nationella minoriteter. Vi ser hur ni duckar varje gång finska språkets ställning kommer till tals, för att sedan höja er röst för försvar av finlandssvenskan i Finland. Vi hör när ni viskar till kurder och araber, att det här med nationella minoriteter är inget att ta på allvar. Och vi ser er när ni stammar till oss att ”ja men hur skulle det gå om alla fick tala sitt modersmål...”. Jag har nyheter för er – jag har t ex under mina 30 år här aldrig träffat en kurd som skulle tyckt illa om att vi finnar får prata vårt språk i Sverige. Gissa varför? Svaret börjar med T och slutar med urkiet. Människor som berövats sitt modersmål vet vad det betyder, och vill så klart inte att Sverige beter sig som Turkiet.

Vi vet att ni aldrig menade ge oss status som nationella minoritetsspråk i slutet av 90-talet, utan istället kom ni på att skapa ett nytt språk: tornedalsfinska / meänkieli, som talats på båda sidor av Torneån i alla tider, men som redan var finskans dialekt i Finland. Men för att inte tappa ansiktet när detta uppdagades av ovanligt alerta journaister på Sveriges radios finska redaktion – sådana som ni sett till inte längre skapas och än mindre får jobb där – slängde ni in finskan i sista sekunden på listan av nationella minoriteter som Sverige skulle anmäla till Europarådet. Detta trots att finskan funnits i Sverige lika länge som Sverige funnits.

Vi vet också, att det var jordbruksdepartementet då på 80-90 -talet som skötte oss nationella minoriteter på den tiden – våra ärenden hamnade där, för de skötte egentligen renpolitiken. Och sedan via renar kom samefrågan dit, och när vi finnar kom på agendan, ja då åkte vi in av bara farten. Var det på grund av att renar har förvaltningsområden för renskötsel som ni kom på det här med förvaltningsområden för oss sverigefinländare?

Vi ser hur ni lurar de gamla finska pensionärerna, skolbarnen och föräldrarna genom att endera hänvisa till vänsterns kollektiva synsätt endera marknaden. Vilket nu råkar passa bäst. Vi vet att ni bryter mot mänskliga rättigheter som är varje människas enskilda och individuella rättigheter genom att svara till de gamla finnarna att ”hur skulle det se ut om alla ville ha hemvård på sitt språk?”. Och för föräldrarna som vill ha finska undervisning säger ni att ”ojjojjjoj, visst, ja, det hade varit trevligt, men tyvärr finns det så lite efterfrågan att vi kan inte erbjuda det nu, kom igen ett annat år”.  Den där efterfrågan håller ni borta genom att inte informera och om ni mot förmodan gör det, så blir det på svenska, dolda kanaler och för sent. Det som jag sett på finska, t ex från Stor-Stockholm var så dåligt språk att ingen vettig förälder vågar sätta sina barn i en skola med den kvaliteten. Det kan också vara felaktiga blanketter som skickas ut, eller fel info till rektorer om  undervisningen. 

De gamla som bor i sina lägenheter eller finns spridda på vårdavdelningar, dem behöver man ju inte bry sig om, de dör ju snart. Vi vet hur cyniska ni är, kartlägger inte ens den redan finsktalande personalen för att skapa en lite glädjestund hos de gamla på det egna språket, när de ofta annars sitter i tystnad hela dagarna. Detta är ett problem som belystes vetenskaplig redan på 80-talet, och på 90-talet kom den första avhandlingen i ämnet, hur välmåendet ökar när man får vård och kontakt på det egna språket i ålderns höst. Om jag inte missminner mig så var det Karolinska institutet samt på hälsovetenskaper vid Blekinge högskola som man forskade i sådant här i. Men trots det behandlas ämnet i media som något nytt - idag görs det program inom public service om hur det blir med den här saken inför att de nyanlända blir gamla eller är gamla. Varför ser ni varken att problemet funnits länge och att lösningen finns? 

En arbetskraftsinvandrare som åkte på lastbilsflak från norra Finland till Olofstrom till Volvo på 50-talet, och som lärde sig både fabrikens system och svenska så snabbt att han kunde sedan bli informell gruppledare för alla andra finnar som kom, och som sedan arbetade utan en enda sjukskrivningdag och som aldrig tog emot något socialbidrag, utan betalade sina skatter, uppfostrade sina barn till lydiga svenskar, och levde utan att göra väsen av sig – han är inte värt ett skit inför era ögon nu, när han efter stroke har tappat det där svenska språket han var så stolt över, och skulle behöva vård på finska. Men han passar inte in i era IT-system, och handläggare på försäkringskassan och behovsbedömare på kommunen och skötare på vårdcentralen tycker att det är så besvärligt. Finska är inte ens sexigt språk, kom igen om du pratar t ex persiska. Då kan man ju bli t o m medialt uppmärksammat – vi som är så duktiga på integration, att t o m radio och tv vill komma och göra inslag. Så han som kom på lastbilsflaket sitter i tystnad och tyner bort. Men han vet.

Vi vet hur ni förstör våra skolinitiativ. Hur ni hittade på hinder såsom att man krävde fem barn för att få starta en finskagrupp i skolan. Och att ni krävde att man ska prata finska hemma för att få undervisning. Och det var du, svenska rektor som inte ens kunde hålla isär sverigefinnar och finlandssvenskar som skulle ta besluten för mina barn, om de skulle få sin lagstadgade modersmål eller inte. Och du anmälde aldrig  till modersmålsläraren att hon inte skulle komma på grund av studiedag, skolresa eller motsvarande. Och du bara himlade med ögonen när vi föräldrar ville ha läroplanen för att se vad barnen skulle lära sig. Till mig sade du, rektorn, att "vad, ska de lära  sig grammatik också?" när jag ville veta hur det skedde. Och du budgeterade inga läromedel för mina barn, jag köpte böcker och videofilmer när jag var i Finland och donerade till din rika skola. När kära finskalärare tröttnade på att vara överkvalificerad men underbetald jämfört med de svenska kollegorna, och cykla utan reseersättning mellan fem skolor i kommunen, och alltid ensam och exkluderad från skolans verksamhet - ni hälsade ju inte ens på henne trots ert värdegrundsarbete - så då obstruerade du, rektorn, igen; du "hittade" inte någon ny lärare. Du påstod att du letade, men du satte en annons i Platsjournalen som i princip sade: "vi söker en superkvalificerad lärare till ett skitjobb några timmar i veckan, i princip utan betalning och med inget status alls, absolut inte fast, utan på timmar, och utanför alla meningsfulla sammanhang i skolan.". Tänk om ni sökte på samma sätt till alla andra kommunala tjänster? Våra barn har gått i dessa blandgruppr där förtvivlade lärare försökt lära ut sexåringar och 15-åringar på samma gång. Vi vet att lektionerna uteblev för att "ni hittade inget klassrum" eller lade dem på fredageftermiddag så sent som möjligt. 

Vi vet också - något som inte svensk media tycks veta - att Jan Björklunds första beslut som skolminister var att avveckla de direkt olagliga begränsningar på klasstorleken, och kravet på att finska talas hemma, som inte finns på de andra minoritetsspråken heller. Men sedan har det gått trögt, skolor obstruerar fortfarande, och ingen lärarutbildning för modersmålslärare har stiftats i finska i stället för de som lades ned på 80-talet. Ni kanske inte visste att även här i Malmö fanns tvåspråkig förskolelärarutbildning då! 

Vi vet också att ni försöker att låtsas om att friskolor är ett muslimskt påfund. Vi hör hur ni aldrig säger högt att det var finska föräldrar som startade friskolorna. Och i Tensta / Rinkeby av alla ställen. Det började med skolstrejken när de finska föräldrarna fick nog och höll sina barn hemma som protest när undervisning om och på finska försvann i ett nafs. Självklart undervisades barnen i smyg hemma, hemundervisning är något som är tillåtet i Finland och många har traditionen. Sedan startade föräldrarna det som blev Upplands Väsbys sverigefinska skola, den första friskolan i landet. Och den flyttade sedermera till Stockholm. Idag är det den på Fridhemsplan. Men vi har ännu inget gymnasium på finska. 

Och Finland, vi vet hur ni stoppat alla försök till lördagsskolor och annan utbildning, t ex möjligheten att tenta av finska klasser om man bor i Sverige, som ni stödjer i andra länder, där det finns finska invandrare. Ni är delaktiga i detta osynliggörandet. Vi vet det också.

All denna oberättade historia skedde när ni började städa bort det finska med en stor kvast. Vi vet att det kom i eftersläpet av den kommunaliserade skolan. Om ni hade frågat så hade vi kunnat berätta för er – särskilt dig, Göran Persson – att inga kommunfullmäktige värnar om finska klasser. Det ger inga röster. Och även om de inte kostade någonting extra, samma klasser och samma lärarresurser behövdes ju ändå. Vi vet hur ni försökt att strypa finska skolinitiativ efter det; Sverigefinska skolan i Stockholm som haft rektorer som inte kunnat finska och okunniga styrelser. Det är tack vare föräldrarna som man lyckats hålla skolan på banan. Så ni kan visa den till ännu fler europeiska kollegor och stoltsera med hur duktiga ni i Stockholms stad är med nationella minoriteter. Tyvärr ni i Göteborg och ni är lite mer bakom foten, ni har ju sannerligen inte granskat varför den sverigefinska skolan stupade plötsligt vid årsskiftet. En rektor som inte kan finska och styrelsen bestående av gamla gummor och gubbar upp till 80 år med kvalificering från bilfabriken och fackmöten skulle skapa modern tvåspråkighetspedagogik. Istället för föräldrar lyssnar ni på kommunen tydligen på avdankade lokalpolitiker som sitter på många stolar och går i möten som barn i huset, trots inga mandat. Ni är bara pinsamma. Vi vet vilka ni är och hur ni gör. Och nu puttrar det i Västerås finska skola...

Vi minns hur flera högskolor lärde ut finska och hade kvalificerade kurser, och hur tolkutbildningarna lärde finska rättstolkar och vårdtolkar. Det var på den tiden det fanns fungerande invandrarservicebyråer i många kommuner. Men sedan kom tiden då allt skulle stängas, och integrationen flyttades från folket till Integrationsverket, som började verksamhetsplanera och projektera, och som anställde hundratals pursvenskar för att integrera oss finnar. Till slut stängdes verket och uppdraget flyttades till Länsstyrelserna, där det är idag - mest på Länsstyrelsen i Stockholm, där man nu leder verksamheten med de nationella minoriteterna. Där har man byggt upp i praktiken systemet, där man nu delar ut statliga pengar till de 28 kommuner (mindre än 10 % av landets kommuner) som hittills förmått få sina kommunstyrelser att ansluta sig till förvaltningsområdet. Vi fattar att det är de statliga miljonerna som fått svenska politiker bli så ödmjuka. Men ni fattar inte att vi fattar, hur köpta de är med våra pengar. Och sedan har ni från Länsstyrelsen i Stockholm uppmuntrat kommuner att skapa en koordinatortjänst för sverigefinländare som det "vettigaste sättet att använda pengarna" och därefter budgeterar kommunen drygt en miljon för detta. Att man sedan inte skapar tjänsten eller obstruerar är sättet att ta våra pengar. T ex i Malmö förra året så var budgeten för oss nationella minoriteter runt 2,4 miljoner kronor. Malmö stad beslutade att anslå drygt en miljon av dessa för en koordinator som skulle varit på plats 2017. Så blev det inte och blir inte enligt staden. Och pengarna - de fick man inte lyfta över från denna tjänst. Jag var på mötet där  man bedyrade att man faktiskt hört av sig ända till Stockholm, och frågat om man skulle få lämna tillbaka pengarna till staten, men ni hade sagt att det kommer inte på fråga. Så drygt en miljoner råkade bli kvar på Malmö stads personalenhetens budget - vilken lycka - och sorgligt nog just när man skulle behöva informera t e x på skolorna mer om sverigefinsk historia, och när det firas Finland100 i hela kommunen - så kan man inte ge pengarna till någon vettig sverigefinsk användning. Nu har man tydligen haft många och svettiga möten för att säkerstsälla regelverket så att det inte ska kunna hända igen. Men för 2017 har vi varken dessa pengar - eftersom nu äskades det mindre då vi använde inte allt 2016 - och vi har inte någon koordinator heller. Tur att vi sverigefinländare hjälper till gratis med informtion, översättningen och allt det annat. Jag har hört att det är exakt samma byråkratiska process i några andra förvaltningskommuner. 

Vi vet att ni som skapade detta system på Länsstyrelsen i Stockholm är nu satta att revidera samma system. Jäv (på finska "jäävi") tycks inte finnas i vokabulären i TokHolma.  Vi vet också att istället för att göra en seriös undersökning via någon universitet och sociologer där, eller via CSN så har ni spridit en on-line undersökning på våra behov - vad skulle vi vilja - och att ni fick drygt 1000 svar på denna enkät som man kunde anonymt svara på så många gånger som man ville. Den kan ni inte hänvisa till i vårt namn, bara så ni vet. Det är helt ovetenskapligt och sannerligen inte representativt. Vi vet hur sociologiska undersökningar ska göras och kan känna igen en Kalle-Anka -undersökning när vi ser en.

Lennart Rohdin, du leder arbetet  med oss nationella minoriteter på Länsstyrelsen i Stockholm. Ditt jobb är att kolla med andra EU-länder hur de har gjort, att diskutera med juridisk expertis, och ta in många finsktalande jurister och tjänstemän i din utredning för att säkerställa att den nya lagen motsvarar alla krav på gällande rätt. Inte göra oseriösa webbundersökningar som inte är grundade och som marknadsförs så lite att folk inte ens förstår allvaret och syftet bakom. Du kanske tror att vi inte förstår hur lagar ska stiftas och hur förvaltningen ska fungera. Men det gör vi. Vi  är många finnar som jobbar och jobbat inom Länsstyrelser och departementen. Vi vet. Så se nu till att skapa ett lagförslag som inte bygger på den vansinniga idén att när svenska staten har åtagit sig och ratificerat bindande konventioner från Europa rådet, och inlemmat dessa i sin rätt även på grundlagsnivå, så skapas en kommunal missfoster, där varje kommun vart fjärde år kan rösta om huruvida man tänkt sig att följa denna bindande konvention. Hur skulle det se ut om ni tog en annan del av mänskligarättighetspaketet i denna konvention. Typ genus? Vad sägs om att alla kommuner kan bli skyddskommuner där man förbinder sig att inte diskriminera kvinnor, men att de ska rösta om det först i kommunfullmäktige? Och skulle de säga nej, ja, då utgår vi ifrån att lagen krav i praktiken inte kan göras gällande, eller?

Vet ni, vem som hade jublat av denna fascistiska bakdörr i lagen? Jo, Lundborg - man ger ju lokalsamhället rätten att själv bestämma om man vill eller inte vill diskriminera en minoritet. 

Vi ser hur ni i staten och kommuner utan att ta till er berättigad kritik kontrollerar oss som höjer rösten, fast i smyg, kartlägger oss, skapar svartlistor, stämplar efter utvecklingssamtalet med den värsta domen man kan få i Sverige: ”samarbetsproblem”. Vi vet hur det funkar, hur er HR skriver in kodade budskap. Men vi bryr oss inte. Vi säger hellre upp oss från fasta tjänster som ni tror är en gåva från himmelen. Vi är tysta. Men inte livegna. Och slipper tvångsfika 09.30 och 14.30 när vi egentligen vill bara jobba.

Vi vet också hur ni i media ser till att våra frågor blir aldrig lyfta som viktiga frågor i nyhetsflödet. Man kan trakassera finnar, man kan diskriminera finnar, man kan sno våra medel och ljuga om oss helt fritt. Vi betraktas ju inte ens som ”riktiga invandrare” - som om våra ansträngningar att lära oss svenska och det svenska samhället skulle vara mindre än någon annans. Och nu pratar vi om medier, som överhuvudtaget inte orkar lära sig finska själva. Så svårt... Ni lär inte ut något om oss på journalisthögskolan och säkerställer att redaktioner inte kan göra några som helst strukturella, politiska eller juridiska analyser av hur staten behandlar sverigefinländare.

Vi pratar om offentliga brott när flera av de kommuner som är förvaltningsområden öppet men sofistikerat stjäl pengarna som är riktade för den nationella minoritetsgruppen, och det handlar om miljonbelopp. Ni i medier brukar annars skrika när bidragen används fel eller går till fel fickor – men när pengarna är till för den finska minoriteten bryr sig ingen om vad som händer. Det kommer aldrig över nyhetströskeln och vi vet att det alltid finns en käck +30 redaktionschef som är superintresserad av genus och identifikationspolitik och som undrar ”vem som kan vara intresserad av det här med finnar, nej, ingen.”

Vi vet att Statens kulturråd har under årens lopp delat ut miljoner kronor till allehanda sverigefinska projekt som varken lämnat in skriftliga projektplaneringar eller redovisat efteråt. Vi pratar mest teater. Det räcker att man är en hyvens typ och äter lite lunch med rätt folk. Ett tag var det faktiskt så illa att en riksdagsman som satt i kulturutskottet och öronmärkte pengar till nationella minoriteters i Kulturrådets budget också satt som ordförande i teatern som fick pengarna via Kulturrådet, och dessutom satt i politiken i kommunen, där teatern sedan skulle etablera sig. I mogna parlamentariska demokratier kallas detta korruption och jäv. Men här kallas det nationell minoritetspolitik.

När det gäller finska pengar, så verkar ni tycka att vi i målgruppen är ändå så dumma och så lite värda att nog ska man kunna ta våra pengar. Bäst att ge dem till kultur som stödjer staten, eller hur? Lugnast så. Vi vet att ni tänker så. Särskilt tydligt är det när man tittar på stödet för film och media. Ni är livrädda för finskspråkig produktion och försöker strypa det så osynligt som möjligt. Inga medel för finskspråkig filmproduktion, bäst så. Integration, det betyder väl inte att man jobbar med sina grannar, nejnej, det handlar om folk utanför Europa, ju!

Och inte visa finsk tv här i Sverige, de har ju sina 15 minuter varje vardag på SVT och någon enstaka halvtimme med repristid helst runt midnatt. Fast det måste göras snyggt. Licensen för att ansvara för finskspråkig tv Finland i Sverige har varit hos Sverigefinska riksförbundet som fått i åratal ett par miljoner kronor om året från Finlands utbildningsdepartement, men det finns inget skriftligt avtal, bara muntligt. Och av en händelse ströp de stora kabel-tv -företagen bort den finska kanalen 15 år sedan utanför Stockholm, för att göra plats med Al Jazeera och viktigare kanaler. Men miljonerna pumpas från Finland in i alla fall. De tror i Helsingfors att det är för att vi ska se på tv i hela landet. Och vi vet när finska ministrar kommer till Sverige, så lurar ni dem och visar hur fint det funkar med Stockholms finska skola och tv finns och kanske några äldreomsorgsplatser. Och vi vet att Finlands regering är så godtrogen och naiv, att de tror er, för de ser ingen anledning att inte göra det. Vi var också naiva och trodde på er länge, och menade, att det var vi som missuppfattat något när ni inte gjorde som ni sade ni skulle. 

Vi vet att varje försök av de finskättade riksdagsmännen och kvinnorna att ta upp dessa frågor har tystats oavsett partifärg. Vi vet hur åtta finska riksdagsmän och -kvinnor skrev ett upprop för sverigefinländare (de krävde att man skulle leva upp till lagens krav, varken mer eller mindre – ingen revolution direkt!) 2006 men som Dagens nyheter vägrade publicera. Vi vet eftersom den publicerades i Finland, men svensk media berättade ingenting. Så rädda var man för oss finländare, att alla parlamentariska demokratiska principer tystades och riksdagens folkvalda vägrades rätten att ta upp ett ämne som berörde flera hundratusen medborgare direkt.

Vi som har grävt lite i historien till skillnad från dagens historielösa poddare på finska redaktioner vet att LO och SAP satte tillsammans med SAF en hög prioritet på att kontrollera oss finnar. Vi var rent av huvudpersoner i IB – vi skulle ju dokumenteras. (Är inte det värt en film, SF?!). En av arkitekterna, Hjalmar Rantanen, som tillhörde LO:s ledning, har till och med skrivit en bok om den här tiden, eftersom han ångrade sig efteråt och gjorde avbön. Den som inte vet, kan enkelt läsa boken ”Ruotsin avarassa sylissä” om hur assimilationspolitiken var prioritet. Även gamla spioner och underrättelsemän har berättat hur man kontrollerade finnar i Sverige. Man såg kommunistspöken lite varstans. Professor Erkki Pale bekräftade detta också innan sin död. ”Sverigefinnar kontrollerades stenhårt i Sverige under kalla kriget, med Finlands goda min” sade han till mig i en intervju till Invandrartidningen. Den som kom ut i över 20 år på 12 språk inklusive klarspråk för att befrämja integration, men som ni var tvungna att lägga ned också. Som allt annat som funkade.

Vi kan alltså vid det här laget er modus operandi och vi vet att ni siktar på att strypa finska språket lika effektivt som vallonernas flamiska försvann. Ni lär inte ut landets historia, för då skapas nya generationer av indoktrinerade ungdomar som tror att varje generation skapar sin egen etniska identitet istället för att kunna något om sin egen historia och om sina egna traditioner. Hur många svenskar vet ens att Sverige och Finland har varit ett och samma rike fram till 1809 och att man talade finska i Karlskrona på 1500 -talet, och i Lund på 1600 -talet, och i riksdagen likaså? Den svenska kolonialmakten fortsätter tuffa på som genom århundraden och ni har inga planer på att undervisa om detta i skolan.

Ni styr med pengar och maktrelationer och säkerställer det korporativistiska sverigefinska ankdammet, så att bara nyttiga idioter anställs i tjänster där någon makt över sverigefinnar utövas. Vissa av dem kan lite finska, andra inte. Och när det bränns under fötterna, då utnämner ni utredningsmän och -kvinnor, som bara råkar vara samma personer som skapat strukturerna som inte fungerar – folk som ska alltså utreda och kritisera sina egna verk. Och sedan pekar ni med hela handen och säger att det är vi finnar som vill ha det så här – att vi inte vill ha någonting.

Som sagt innan så just nu pågår en revidering av den löjligaste lagen jag läst någonsin – Lagen om de nationella minoriteter. Den som Sverige var tvungen att klämma ur sig under tvång, för annars skulle inte staten få hänvisa till resten av mänskliga rättigheter som så flitigt alltid lyfts i detta land. De nationella minoriteterna kommer ju som sagt med i samma paket som förbudet att diskriminera en individ på grund av kön, etnicitet, religion, ålder, osv. Sverige lyckades skaka av finnarna från sin diskrimineringslag – vi kan alltså egentligen enligt praxis och gällande lag bli diskriminerade i Sverige – till skillnad från judar, romer och många andra grupper som DO vaktar. Då var ni tvungna att hitta på den där papperstigerlagen, som säger inget, där ingen är intressent, och inget är definierat och ingen kan överklaga något beslut överhuvudtaget. En professor på juridikum vid Lunds universitet där jag läser Juristprogrammet just nu kallade lagen för ”Sveriges juridiska varböld”. 

Det är hög tid att spela med öppna kort mot oss finnar. Antingen gör ni en ordentlig europeisk lag som gäller i varenda kommun och som inte kan spelas bort som ett förvaltningnsområde hit eller dit, eller lägg ned hela mänskligarättighetspaketet och bli vapenexportör öppet. Om ni vill det första, se då  till att våra remissinstanser är värda namnet, och inte några inbördes korporativistiska klubbar såsom Sverigefinländarnas riksförbund har varit sedan årsmötet i Landskrona 1972, då förbundet kapades av LO och SAP. Sen dess har bara höga medlemmar i SAP och LO fått leda förbundet.

Bara det faktum att Sveriges största nationella minoritet representeras av ett partiideologiskt styrt förbund som är en stiftelse, vars ekonomi och använding av skattemedel kan aldrig kontrolleras, att det har förbundsval vart fjärde år (!) och att bara lokala föreningsnominerade kandidater får ställa upp för styrelseval - även om direktmedlemmarna betalar lika mycket medlemsavgift – får tankarna gå till DDR istället för Sverige och bör få demokratiminister Bah Kunke rodna av skam. Alltså varken hon eller jag som sverigefinsk medborgare har någon som helst reell påverkan på de beslut som tas av den här organisationen i mitt namn, och som är min remissinstans och som får miljoner kronor årligen i skattefinansiering. En organisation som delvis ska leverera verksamhet via föreningar som är medlemmar, och samtidigt vara vår minoritetspolitiska representant inför lagstiftaren och i andra sammanhang. Lägg ned nu. Vi vet att vi behöver renodlade, demkratiska och transparanta organisationer med väldefinierade och tydliga verksamhetsområden, och som kontrolleras av JO, riksrevision, lagar och rättsvårdandemyndigheter som alla andra statliga verksamheter. 

Och samma gäller dig, Antje Jackelén. Fint jobb ni gjort i Svenska kyrkan med vitbok om samer, men ni stryper samtidigt aktivt allt det meningsfulla församlingsarbete på finska som funnits i Svenska kyrkan sedan 1500 -talet i hela landet och erkänner inte ens förtrycket, trots att ni i kyrkan var framme i Norrbotten för att få tyst på finskan. Och den finska församlingen i Stockholm är helvild, sålt fastigheterna för en spottstyver, struntar i medlemmarna. Gud ser, men ser du, Antje?

Så om ni tror att vi finnar är så dumma som Lundborg menar, då har ni fel. Vi är möjligen sega, vi vill inte tjafsa så länge vi klarar oss, och vi vill aldrig vara beroende av stater. Däremot hjälper vi varandra i det tysta. Och det är möjligt att vi själva är rasister, eftersom vi ofta tror att ni svenska beslutsfattare inte är kapabla att förstå hur finländare fungerar. Men vi är inte dumma. En gång är en oförutsätt händelse, två gånger är en tillfällighet, men tre gånger är en fientlig handling. Vi kan räkna.

Nu är det tredje gången ni försöker att få till en lag till att ”skydda och utveckla nationella minoriteters språk och kultur” i enlighet med de bindande konventioner av Europarådet. Gör det rätt denna gång, Lennart Rohdin och Alice Bah Kunke. Och prata med försvarsminister Peter Hultqvist. Han har säkert ett intresse av att sverigefinländare känner att de är likvärdiga skattebetalare och medborgare i Sverige, med tanke på den re-integrationen som nu sker. Och han har en finsk morsa, så han fattar. 

Että silleen.

Johanna Parikka Altenstedt, fil lic, debattör, sverigefinne. 

Texten får delas fritt. Använd gärna hashtag #vivet

Redigerats 6 april 2017