av
Johanna Parikka Altenstedt
Jag är vegetarian som ibland äter fisk, även om det blir allt mer sällan, och maken är semivegan. Vi har ersatt i princip allt annat än osten, det är svårt, tycker vi. Men vad vi kokar för mat hemma har ingenting med det att göra hur samhället ska stifta våra lagar, och framför allt med hur man ska snabbt nå församlingen, riksdagen, som stiftar lagarna.
Tio
år sedan upptäckte jag på Länsstyrelsen i Skåne att en statlig
tjänsteman i sitt ämbete kunde sitta på två stolar.
Viltvårdskonsulenten satt inte ens på myndigheten, utan var på sin
plats på kontoret på Jägarförbundet i Skåne och faxade mig
jägarförbundets material att skicka ut i Länsstyrelsens namn och
mall. Jag arbetade då på infoavdelningen och kunde inte begripa hur
jag skulle kunna skicka ut meddelanden från jägarförbunden på vår
officiella statliga logga.
På
Facebook hittade jag flera likasinnade som bland annat hade startat
Bevara och skydda Vargen, BSV, gruppen. Den ökade snabbt och som
administratör såg jag att det fanns massor av illasinnade jägare,
och andra, som försökte sabotera och trolla oss dygnet runt. Men vi
lyckades hålla balansen och som bäst hade gruppen 29 000 medlemmar
vilket också syns på en video, vi gjorde.
Vi
startade också en tidning med ansvarig utgivare: Vargkanalen, för
att kunna berätta nyheter om allt som händer. Men sedan ändrade
Facebook utan förvarning gruppen till en gilla-grupp och vi tappade
möjligheten att kommunicera med medlemmarna lika smidigt som
tidigare. Jag har tänkt många gånger att någon var bakom den
ändringen. Då såg jag dock, vilken möjlighet man hade att få
ihop en grupp på sociala medier. Jag har licentiatexamen i
mediepedagogik och har just specialiserad på sociala medier, så en
tanke började slå rot hos mig. Jag ville testa hur man skulle kunna
organisera sig politiskt på nätet.
Hösten
2013 fick jag nog av licensjakten av vargar. Jag hade under årens
lopp sett annonser i finska tidningar om vargjaktsresor till Sverige,
samt i tyska om att ”få jaga i Sverige från helikopter”.
Utifrån sett kunde man lätt inse att det pågick en stor
jaktindustri där kunden var rik medelålders företagare och råvaran
var våra vilda vackra djur i våra allemansrättsskogar. Vi hade
ännu ej byggt inhägnader där djuren jagas fram för dessa ovana
jägare att panga på som i afrikanska lejonjakt. Men det var bara en
tidsfråga, samtidigt som varken media eller riksdagen ville ta i det
här fenomenet. Senare visade det sig att flera av de hundratals som
beväpnat sig upp till tänderna för att skjuta en liten vargtik var
i själva verket mediechefer, finansministrar och riksdagsledamöter.
Men
C-märkta utredningsmän duperade riksdagen om och om. Samtidigt som
man babblade om vargarnas genetiska status och baserade alla
lagförslag på utredningar som görs av forskningsstationer, som
direktfinansieras av jordbruksdepartementet – inte på vår
oberoende universitetsforskning alltså – skapades en juridisk
mischmasch där vargjakten lades på länsstyrelser som har varg i
närområdet, inom dessa konstituerades viltvårdsdelegationer, dit
de ideella föreningarna som ville få bort vargen kallades som
medlemmar. Dessutom togs rätten att överklaga besluten bort helt i
strid med svensk gällande lag och som ett stort fuck-you-mittfinger
mot alla oss, som bryr sig om djur och juridik. Det har visat senare
att precis som vi vargvänner påpekade var lagen emot gällande
svensk och gällande EU-rätt (Århuskonventionen). Att man tyst har
ändrat på de flagranta paragraferna har dock inte lockat fram några
rubriker i vår media som kan väldigt lite om juridik och än mindre
om oberoende djurforskning.
Då
var det dags att starta Djurens parti. Jag ansåg att enda sättet
att komma åt detta kreativa lagstiftning var att själv komma in i
riksdagen och påverka. Men vi skulle inte hamna i blockpolitiken, då
det har visat sig helt tandlös i djur- och viltvårdsfrågor
tidigare, kanske på grund av Riksdagens jaktklubb, som går rakt
över partigränserna. T o m MP-Fridolin tog ju jaktlicens. Inget av
de dåvarande riksdagspartier prioriterade djurens behov, och inget
har hänt där till dagens datum heller. Miljöpartiet gled helt över
till asylfrågor samt till klimat – definierad som energifrågor i
första hand. Vänsterpartiet har en aktiv person, som är
intresserad och har nära relation med Djurens rätt, men partiet som
sådant har inte gjort mycket annat än ibland fördömt vargjakten i
ord. En röst ändrar ingenting i omröstningarna. På den borgerliga
sidan finns det en salig blandning av åsikter, det finns ju både
hästägare, storbönder, jägare, hund- och kattvänner, fiskare...
men ingen struktur på frågorna. Och SD har visat sig vara en vän
av jägare, de med, precis som sossarna. Inga partier har tagit
intryck av att många länder har instiftat rättigheter för djur i
sina lagar i sann liberal anda. I den svenska lagen fortsätter
djuren vara saker och den skada som sker mot djur är ”sakskada”
utom vilt som inte har någon som helst status. Inte förrän de
skjuts till döds, då plötsligt blir pälsen och köttet jägares
ägodel om inte undantag finns. Ni som kört på rådjur i trafiken,
ni har väl aldrig reflekterat vem som tar köttet sen.
EU-kommissionen
var den enda som verkade förstå, och när jag numera har upptäckt
att man har översatt i den svenska lagen EU:s art och
habitatdirektivet fel (collect i meningen samla in för att
skydda, har översatts med döda och skjuta i den
svenska lagen – något som högsta förvaltningsdomstolen blundar
för.). Än idag pågår ett öppet ärende inom EU-kommissionen mot
medlemsstaten Sverige angående förbrytelse mot EU-direktivet, och
här skulle man kunna få lite draghjälp om man ville göra politik
av djurens juridik även här.
Så
DP började som en blogg hösten 2013, sedan som namninsamling på
nätet & Facebook, och därefter som ett parti. Namnet kläcktes
av mig och av fil dr Camilla Hermansson och slogan blev ”Djurens
parti tar djurens parti”. Loggan med den kloka ugglan ritades av
Bibi Noris som har den ideella upphovsrätten enligt lagen. Det
första lokalavdelningsmöte hölls i Malmö i Kirseberg och partiets
grundande möte hölls på en krogen Stortorget i Lund. I sex månader
ledde jag arbetet för att skapa en styrelse och en registrerad
partibeteckning. Allt gjordes via nätet och telefonmöten. Det
krävdes 2000 underskrifter, som vi lyckades få via Facebook
-kampanjer och verifiera hos Publicus Notarius.
Idén
till Djurens parti kom alltså som protest mot den rovdjurspolitik
som nuvarande regering för. Vi skulle inte bli ett vanligt Kalleankaparti utan
skydda vårt namn. Bara ett annat parti gjorde samma sak. En dialog
med Valmyndigheten visade att dessa blir offentliga handlingar om de
lämnas till myndigheten och då beslutades att de ska skyddas genom
att notarius publicus får intyga att de finns. Början på en
folkrörelse blev allt tydligare. Mitt hem blev sätet för Djurens
parti och brevbäraren var något förvånad över de inskickade
breven som kom hem i strid ström till oss med intyganden från
medborgare som stöttade partiet som en idé. Många skickade små
brev med sig, om hur viktigt djuren är för dem. Det var unga och
gamla, stad och landsbygd, höger och vänster, svenska och
invandrare. Vi hann precis på mållinjen att få in ett intyg från
Publicus Notarius i Eslöv och faxade den från Grand hotel till
Valmyndigheten. Det var faktiskt rätt svårt att hitta en fax, något
som krävdes av myndigheten.
Partiet registrerades
som en förening och fick stadga och organisationsnummer, vi valde en
interimsstyrelse för det praktiska och via Facebook grupper spred
information om att vi finns. Vi lyckades få ihop stadga, locka till
oss eminenta namn till EU-valet och organisera lokala grupper. Tack
vare mycket professionella och duktiga myndigheter lyckades vi precis
innan deadline fastställa en EU-lista och beställa valsedlar. Allt
sker med egna frivilliga krafter och resurser, vi har inte bidrag och
vi får inte betalda valsedlar. Men vår engagemang var något
enormt. Människor
från olika intressebakgrunder samlades vid Djurens parti och
stämningen var riktigt bra. Det var ornitologer, biologer,
veterinärer, kattvänner, husdjursägare, hästfolk, forskare och
rörelser mot försöksdjur, affärsidkare, bönder, etiker, f d
politiker, studenter, pensionärer, motståndare till pälsindustrin,
veganer och många andra.
Djurens
parti höll sitt första årsmöte våren 2014 i Stockholm och där
fastställdes stadgan och styrelsen samt listan för riksdagen och
EU-valet. Två partiledare valdes och hela mötet streamades på
Bambuser DP kandiderade i alla val under supervalåret 2014. Att få
ihop namnlistorna till kommunala, landstings- EU- och riksdagsval var
tufft med så kort varsel. Det beslutades att göra en och samma
riksdagslista för hela landet.
Att segla skutan
samtidigt som man bygger den och ha besättning som man aldrig
träffat fysiskt var en stor utmaning. En hel del avhoppare från MP
och C sökte sig till DP och snart var ett krig ett faktum, särskilt
i Stockholm. Det gick vilt till och på ett möte kallades tydligen
polis till pga en alldeles för het ung medlemstjej som skulle visa
var skåpet står. De flesta hade ingen aning om hur politik fungerar
och de som kom med från gamla partier gjorde allt för att visa hur
illa politiken fungerar. Idag är jag helt övertygad om att alla
slags torpeder och troll skickades till DP som medlemmar för att
sabotera – inte för att försvara djuren. Som PR-konsult förstod
jag att om det första som rapporteras om oss är bråk, blir vi
kortvariga. Mycket bra gjordes trots allt på kommunal nivå och i
kontakterna med EU:s andra djurpartier. Men en del kollapsade totalt
av bråken och det visade sig att några hade personliga problem med
sig i ryggsäcken, något som blev synligt under press, och smittade
sedan resten av oss med dåliga vibbar.
Vi klarade oss dock från
värsta publicitet, och lyckades hålla näsan ovanför vattenytan.
De lokala medierna behandlade oss väl, insändare togs in och inslag
på lokalnyheter gjordes. Däremot känner vi att de stora
tidningarna och public service undvek oss. Vi räknade med det, vi
visste att inom redaktioner finns många som sympatiserar t ex med MP
(enligt SOM-undersökningar, Göteborgs universitet) vilket
självfallet påverkar direkt eller indirekt. Och på annat håll ägs
pressen av olika partier eller ligger nära dem, såsom Centerpartiet
eller Aftonbladet som ligger nära LO och socialdemokratin. Så det
finns en indirekt status quo –mekanism där som gör att ribban
ligger högt för nya utmanande ideologier.
Journalistiken har
misskött EU-bevakningen i 15 år genom att dels problematisera bara
en fråga: för eller emot EU och dels inte förstå
beslutsmekanismer alls inom EU; att det finns fler motpoler än två
och då räcker inte nyhetslogiken som bygger på två motpoler.
Först efter Brexit har svensk media faktiskt lärt sig hur
EU-fungerar med parlamentet, EU-kommissionen, EU-rådet och
EU-domstolen, samt medlemsländerna. Glädjande nog har man börjat
sakteligen ta upp en mer nyanserad bild mycket tack vare några
enstaka parlamentariker som lyckats beskriva sitt jobb.
Men det är ännu en
välbevarad hemlighet för det svenska folket att EU-parlamentsvalet
är tekniskt sett hela Europas personval till EU:s parlament och att
man väljer Sveriges representation. Inte socialdemokraternas,
moderaternas eller miljöpartiets. Sveriges. Det finns inget spärr
till valet och alla kandidater är värda lika mycket i detta val.
Eller är de? När vi inte har nationella eller europeiska spärrar
då skapas de av medierna. Bara de som redan är med a) i riksdagen
eller b) i EU-parlamentet ska enligt en märklig medial logik få
debattera och tala om hur de tänker skapa politik i framtiden. Det
finns också ett undantag: FI! Som genom sin kända partiledare
släpptes in i värmen, förmodligen som motkraft mot SD och i viss
mån för att försvaga V. Men sådana strategiska avgörande ska
inte medier syssla med. De ska presentera fakta och analyser för
väljare i sann Habermasanda för att det offentliga samtalet ska
kunna formulera problemen och lösningarna som krävs och dessa ska
medierna också sedan belysa.
Att utesluta seriösa
politiker och framför allt nya perspektiv på gamla problem börjar
likna tankekontroll på ett sätt som inte hör hemma i en fri
parlamentarisk demokrati. Men framförallt blir det bekymmersamt när
medier faktiskt undanhåller fakta. Såsom Sydsvenskan då man fick
läsa att artikel om skåningar som inte har några framskjutna
platser på EU-vallistorna:
http://www.sydsvenskan.se/sverige/skaningarnas-chans---kryssas-till-bryssel/.
Att inte ens nämna detta i artikeln blir väldigt missvisande, det
innebär ju att det som står i ingressen: "Men på partiernas
EU-valslistor har politiker från söder undanskymda platser."
faktiskt inte är sant. Djurens partiets etta och tvåa var från
Skåne, och bland topp tio fanns fler. Såsom EU-ettan Jeanette
Thelander skrev till Sydsvenskan:
"Hej
Olle,
Jag har läst din artikel om skåningar som inte har några framskjutna platser på EU-vallistorna (http://www.sydsvenskan.se/sverige/skaningarnas-chans---kryssas-till-bryssel/) och är lite förvånad. Det finns partier som deltar i valet med många skåningar i framskjutna positioner. Bland annat står jag som förstanamn på Djurens Partis valsedel (Hässleholm), andranamnet, Erik Persson är också skåning (Lund) och på femte plats finns Charlotte Swanstein från Helsingborg.
Att inte ens nämna detta i artikeln blir väldigt missvisande, det innebär ju att det som står i ingressen: "Men på partiernas EU-valslistor har politiker från söder undanskymda platser." faktiskt inte är sant.
Jag bifogar en faksimil på vår valsedel. Den kan även beskådas på Valmyndighetens hemsida : http://www.val.se/val/ep2014/valsedlar/E/rike/valsedlar.html#id1136
Det hade varit klädsamt med en rättelse."
Jag har läst din artikel om skåningar som inte har några framskjutna platser på EU-vallistorna (http://www.sydsvenskan.se/sverige/skaningarnas-chans---kryssas-till-bryssel/) och är lite förvånad. Det finns partier som deltar i valet med många skåningar i framskjutna positioner. Bland annat står jag som förstanamn på Djurens Partis valsedel (Hässleholm), andranamnet, Erik Persson är också skåning (Lund) och på femte plats finns Charlotte Swanstein från Helsingborg.
Att inte ens nämna detta i artikeln blir väldigt missvisande, det innebär ju att det som står i ingressen: "Men på partiernas EU-valslistor har politiker från söder undanskymda platser." faktiskt inte är sant.
Jag bifogar en faksimil på vår valsedel. Den kan även beskådas på Valmyndighetens hemsida : http://www.val.se/val/ep2014/valsedlar/E/rike/valsedlar.html#id1136
Det hade varit klädsamt med en rättelse."
Precis
när DP var på gång med EU-valkampanjen hände det som inte fick
hända. Någon hade anmält nam till våra valsedlar av
personer, som inte hade tillfrågats. Någon hade helt enkelt
förfalskat kandidatintyganden till Valmyndigheten, dvs
urkundsförfalskning. Jag som formellt ansvarig för rapporteringen
till Valmyndigheten fick reagera hårt och snabbt. Om det skulle
komma ut vore det en katastrof för vårt unga parti. Tanken, att denna någon
gjort detta med flit för att sänka oss nuddade mig. Så alla redan
tryckta valsedlar – som tryckts på vår egen bekostnad - drogs
tillbaka, och - på vår egen bekostnad - fick vi trycka om nya med
en ny lista. Alternativet att behålla listan, något som personen
som skapat problemet krävde, fanns inte på kartan, dvs att gå ut
med listan och riskera att folk går till media och säger att vi
fabricerar namn. Personen som ställde till det fick inte vara kvar
själv på listan eftersom hen visat så dåligt omdöme och
bristande analysförmåga.
Men
luften gick ur oss. Vi kom inte ur denna svacka, glädjen försvann,
och bråken i Stockholm fortsatte. Många blev utbrända. Vänner
blev fiender. Det visade sig också att många kom med i partiet
utan att respektera demokratins spelregler, dvs parlamentarism, att
landet ska med lag byggas och att flera åsikter ska få plats i en
demokrati. Min vision av Djurens parti var att vara en plattform –
ett nätverk – där olika individer skulle kunna jobba med sina
hjärtefrågor lite som personvalda representanter i politiken, men
av oss skulle de få sammanhanget, kontexten och loggan, som krävs i
svensk politik. Här kan man ju inte ställa upp egentligen som egen
kandidat som i andra länder. Men istället jobbade fler och fler –
många veganer – för att skapa en förening, där alla är lika
och tänker likadana tankar. Bland annat blev det allt vanligare att
utesluta människor och en tyrannisk vegan, som ansåg sig har rätt
att kapa vår sida på Facebook så vanligt folk fick inte
administrera eller skriva om sina katter längre. Att ha en katt
hemma var enligt honom uteslutet då katter äter kattmat.
Efter
det har DP gått på sparlåga. Slickat sina sår. Kommit på
tassarna igen. Det har hållit årsmöten och partiet levande med
lite första hjälp. Partiledaren Elin Pöllänen var ansiktet utåt
och partisekreteraren Joakim Minerbi, samt styrelsemedlemmen Magnus
Irestig har gjort ett hästjobb för att få partiet strukturerat,
för att nämna några. Fantastiska personer, som hållit ihop kärnan
även om det var stormigt. Hemsidan fixades, partiprogrammet
bearbetades. Djurens
parti antog
under Årsmötet 2015 partiprogrammet som fokuserade på direkta
djurfrågor.
2016
har två versioner av partiprogrammet skapats, de innefattar även
folkhälsa och miljö. Det innebär också att partiet glids dels mer
och mer mot alla andra partier som sätter det utilitaristiska
perspektivet först, och pratar om människan, hälsa, folkhälsa,
samhälle - istället för vargar, hundar, katter, kossor och
igelkottar. Samtidigt har partiet varit utan en galjonsfigur, då
Elin inte fortsatte som ordförande. Istället har man blivit
”styrelsen” - utan namn – som skickat ut medlemsinfo och svarat
på frågor. Många har reagerat på denna anonyma och abstrakta
avsändare, och rädslan av att inte komma ut i debatten i samhället
mer. Idén med att ge röst för djuren som inte själva kan
debattera försvinner bakom byråkratin.
Den
utvecklingsideologi som Djurens parti står för idag - djurrätt &
ekologism - är visserligen populärt idag, men oerhört långsamt om
man ska ändra samhället. Det är i princip evolutionärt, och
precis som traditionella vänsterideologier, segmenteras samhället
till klasser och grupper som ställs mot varandra. Individers kraft
tas inte till vara om man inte är perfekt (vegan). Det praktiska
arbetet att jobba med lagstiftning - som man bara kan göra genom att
ta sig in i lagstiftande församlingen och skapa de förslagen som
ska bli landets lagar - tappas bort. Istället har fokus flyttats på
att granska vilka som får vara med, och vilka åsikter som gäller.
Men politik är människor med namn, som ställer upp som kandidater
för att de har en vilja att åstadkomma ändringar i ett system som
inte fungerar idag. Inte abstrakta avsändare.
Det
finns även allvarliga problem med synen på hur samhällets fel ska
rättas till. Dels förlitar man sig på vår kundkraft alldeles för
mycket. Men de som har arbetat med hållbarhetsfrågor och
storföretag vet att innovationerna och initiativet till företagens
anpassning till t ex energieffektivitet och klimatfrågor kommer via
kunskap inuti i organisationen, samt via samhällets regler och
lagar, t ex i upphandlingar. Däremot är det varken IKEA:s eller
HM:s kunder som krävt att de ska arbeta i täten med socialt ansvar,
hållbarhet, och alternativ energi. Kunder vill ha sina varor – att
ändra t ex material och råvaror till icke-animaliska är en process
som sker mer inifrån än genom att vissa kunder bojkotar eller
skriver mejl. Det är klart att jag mår bra själv av att välja att
inte lägga mina pengar på produkter som skapat lidande och död för
djur, men i det stora hela betyder mina slantar väldigt lite. Det är
först om man får med sig långt över hälften av kunderna som det
börjar kännas för företagen. Och om vi ska utbilda hälften av
alla medborgare i djurfrågor, så kan vi lika gärna ställa upp i
ett parti och ta oss in i den lagstiftande församlingen och sätta
reglerna för företagen och organisationerna.
En
annan onödig diskussion som avslöjar hur begränsad debatten inom
DP är idag var förra årets debatt om huruvida man ska samarbeta
med föreningar och organisationer som antingen använder våld och
illegala metoder eller accepterar det. Denna debatt fick några
ursprungsmedlemmar att lämna partiet. Att man saknar förmågan att
se sig utifrån och förstå hur skadliga sådana här resonemang är
– och onödiga – är obegripligt. Problemet blir detsamma igen:
att man kommer aldrig att nå riksdagen, som är forumet, där man
skulle kunna skydda djuren.
Jag
ser även tankar om att ”omforma” rovdjuren – dvs påverka hela
näringskedjan på jorden – för att göra om rovdjur till
vegetarianer. Och undrar då vad är skillnaden med den förkastliga
etiska frågan om att djur ska utvecklas och omformas till att
producera kött till oss – som pågår idag bl a på Uppsala
universitet och i många andra laboratorier. I båda fallen tar ju
människan rätten att omforma djuren med kemikalier, hormoner,
operationer, genteknik. Det var väl just detta Djurens parti skulle
bekämpa. Djuren skulle ju få vara som de är – djur. Förr sade
vi alltid människor och andra däggdjur, som en väninna
påpekade. Men idag säger vi djur och människor och pratar
om specicismen. Men då har vi också fastställt skillnaden mellan
oss och djur – något som rent biologiskt inte är sant.
Till
helgen är det DP -årsmöte i Malmö. Jag har anmält mig som
kandidat till styrelsen men drar nu min kandidatur tillbaka. Jag ser
inte djuren längre inom Djurens parti. Jag ser ideologi, men jag ser
inte kommunikation, jag ser inte politisk debatt och jag ser inte
någon som står ut som en politiker och kan formulera sina tankar
och locka väljare. Jag ser bara människor som vill frälsa de
frälsta. Folk som är mer intresserad av vad du hade till frukost än
vad du har för relation till djur, juridik eller EU.
Djurens
parti loggan ni har med namnet och den kloka ugglan, skapades av Bibi
Noris för Djurens parti, när vi hade Djurens manifest som grunden
och när partiet var öppen för alla som vill jobba för djurfrågor.
Att börja motverka vanliga människor som startade partiet är inte
en politik av en klok uggla, och extremt kontraproduktivt. Det skapar
slitningar, sprickor och sår inom gruppen av sympatisörer. Det
borde man fatta vid det här laget. Att skriva in i regler att
Djurens parti ska ledas av en vegan är osmart. a) Man ska aldrig
skriva några regler som inte går att kontrollera – hade man tänkt
sig att spionera på sina egna ordföranden? Och vad händer om någon
råkar göra fel – och det t ex hamnar i sociala medier. Helt
onödiga brandingrisker. b) Dessutom signalerar man att det jag äter
är viktigare i min politiska gärning än att till exempel kunna
lagarna och veta hur man skriver en proposition. Sådana krav
signalerar att man inte kan så mycket om hur samhället fungerar –
vilket vore väldigt bra av en partiledare. c) Självfallet kan det
vara så att idag finns det en kandidat som är jättesmart, bra och
vegan. Lysande. Men regler är till för att finnas där när
människor byts ut. d) Vidare har man ett synsätt som signalerar att
man ska kunna skriva diskriminerande kriterier för sådana här
poster, något som går emot god sed och etik. e) Men framförallt är
det kontraproduktivt därför att enligt Sveriges lag kan man inte
ställa sådana krav på dem som kandiderar till riksdagen eller rent
av på statsministerposten (som partiledare är man alltid presumtiv
statsminister). Och eftersom vi inte lever i en diktatur, så har
alla medborgare rätt att bli medlemmar i ett politiskt parti, och
ställa upp på valbara platser. Föreningsfrihet är en del av vår
grundlag, precis som yttrandefrihet. Jag rekommenderar varmt att om
Djurens parti fortsätter att vara ett parti som vill göra politik,
att ni läser Regeringsformen, dvs landets grundlag + vallagen.
Jag ångrar så klart många saker med DP och skulle gjort annorlunda idag. Men det som jag ångrar mest är att jag litade på att folk har vett och etikett, allmänbildning och dialogförmåga. Jag trodde att alla förstår att vi behöver alla röster vi kan få för att komma in i riksdagen. Och jag trodde att vi kan organisera oss via sociala medier eftersom en tanke förenade oss: att kämpa för att djur ska få det drägligt i vårt samhälle och få lagens skydd – framförallt att de inte längre ska ses strikt juridiskt som saker, som det är idag. För
att ingen ska kunna skapa igen en sådan dålig stämning krävs ett öppet forum för debatten och respekt för hur
vi talar till varandra. Eftersom vanlig media vägrar att sköta sin
del av detta åtagande i demokratin, och eftersom Djurens parti är
skygg när det gäller debatt och kommunikation, tror jag att jag gör
som jag gjort förr – gör själv. Därför har jag startat en tidning. Där ska nyheter förmedlas, polemik odlas, makthavare och de som påverkar i djurfrågor granskas utifrån djurperspektivet
och där ska djurens manifest lyftas igen och där ska alla få en chans att förmedla sina frågor och sin syn, så länge det inte blir personattacker och försök att tysta andra. Det tragikomiska är att
det som skulle vara sociala mediernas styrka, dvs att det är snabbt,
billigt och tillgängligt för alla – blev istället filtret för
åsiktskontroll och vi måste gå tillbaka till en traditionell
tidning med ansvarig utgivare för att säkra oss om en bred
åsiktsutbud som grund för politiken. När jag nu läser till jurist
har jag även mycket nytta av den kunskapen och grunden, när jag ska
leda arbetet med innehållet i tidningen.
Nu ska det bli
grundlagsskydd för djurens röst i debatten, så att rösten börjar
höras igen.