Alla djurvänner är inte veganer, men kan göra skillnad i riksdagen!

av Johanna Parikka Altenstedt

Jag är vegetarian som ibland äter fisk, även om det blir allt mer sällan, och maken är semivegan. Vi har ersatt i princip allt annat än osten, det är svårt, tycker vi. Men vad vi kokar för mat hemma har ingenting med det att göra hur samhället ska stifta våra lagar, och framför allt med hur man ska snabbt nå församlingen, riksdagen, som stiftar lagarna.

Tio år sedan upptäckte jag på Länsstyrelsen i Skåne att en statlig tjänsteman i sitt ämbete kunde sitta på två stolar. Viltvårdskonsulenten satt inte ens på myndigheten, utan var på sin plats på kontoret på Jägarförbundet i Skåne och faxade mig jägarförbundets material att skicka ut i Länsstyrelsens namn och mall. Jag arbetade då på infoavdelningen och kunde inte begripa hur jag skulle kunna skicka ut meddelanden från jägarförbunden på vår officiella statliga logga.

På Facebook hittade jag flera likasinnade som bland annat hade startat Bevara och skydda Vargen, BSV, gruppen. Den ökade snabbt och som administratör såg jag att det fanns massor av illasinnade jägare, och andra, som försökte sabotera och trolla oss dygnet runt. Men vi lyckades hålla balansen och som bäst hade gruppen 29 000 medlemmar vilket också syns på en video, vi gjorde.

Vi startade också en tidning med ansvarig utgivare: Vargkanalen, för att kunna berätta nyheter om allt som händer. Men sedan ändrade Facebook utan förvarning gruppen till en gilla-grupp och vi tappade möjligheten att kommunicera med medlemmarna lika smidigt som tidigare. Jag har tänkt många gånger att någon var bakom den ändringen. Då såg jag dock, vilken möjlighet man hade att få ihop en grupp på sociala medier. Jag har licentiatexamen i mediepedagogik och har just specialiserad på sociala medier, så en tanke började slå rot hos mig. Jag ville testa hur man skulle kunna organisera sig politiskt på nätet.

Hösten 2013 fick jag nog av licensjakten av vargar. Jag hade under årens lopp sett annonser i finska tidningar om vargjaktsresor till Sverige, samt i tyska om att ”få jaga i Sverige från helikopter”. Utifrån sett kunde man lätt inse att det pågick en stor jaktindustri där kunden var rik medelålders företagare och råvaran var våra vilda vackra djur i våra allemansrättsskogar. Vi hade ännu ej byggt inhägnader där djuren jagas fram för dessa ovana jägare att panga på som i afrikanska lejonjakt. Men det var bara en tidsfråga, samtidigt som varken media eller riksdagen ville ta i det här fenomenet. Senare visade det sig att flera av de hundratals som beväpnat sig upp till tänderna för att skjuta en liten vargtik var i själva verket mediechefer, finansministrar och riksdagsledamöter.

Men C-märkta utredningsmän duperade riksdagen om och om. Samtidigt som man babblade om vargarnas genetiska status och baserade alla lagförslag på utredningar som görs av forskningsstationer, som direktfinansieras av jordbruksdepartementet – inte på vår oberoende universitetsforskning alltså – skapades en juridisk mischmasch där vargjakten lades på länsstyrelser som har varg i närområdet, inom dessa konstituerades viltvårdsdelegationer, dit de ideella föreningarna som ville få bort vargen kallades som medlemmar. Dessutom togs rätten att överklaga besluten bort helt i strid med svensk gällande lag och som ett stort fuck-you-mittfinger mot alla oss, som bryr sig om djur och juridik. Det har visat senare att precis som vi vargvänner påpekade var lagen emot gällande svensk och gällande EU-rätt (Århuskonventionen). Att man tyst har ändrat på de flagranta paragraferna har dock inte lockat fram några rubriker i vår media som kan väldigt lite om juridik och än mindre om oberoende djurforskning.

Då var det dags att starta Djurens parti. Jag ansåg att enda sättet att komma åt detta kreativa lagstiftning var att själv komma in i riksdagen och påverka. Men vi skulle inte hamna i blockpolitiken, då det har visat sig helt tandlös i djur- och viltvårdsfrågor tidigare, kanske på grund av Riksdagens jaktklubb, som går rakt över partigränserna. T o m MP-Fridolin tog ju jaktlicens. Inget av de dåvarande riksdagspartier prioriterade djurens behov, och inget har hänt där till dagens datum heller. Miljöpartiet gled helt över till asylfrågor samt till klimat – definierad som energifrågor i första hand. Vänsterpartiet har en aktiv person, som är intresserad och har nära relation med Djurens rätt, men partiet som sådant har inte gjort mycket annat än ibland fördömt vargjakten i ord. En röst ändrar ingenting i omröstningarna. På den borgerliga sidan finns det en salig blandning av åsikter, det finns ju både hästägare, storbönder, jägare, hund- och kattvänner, fiskare... men ingen struktur på frågorna. Och SD har visat sig vara en vän av jägare, de med, precis som sossarna. Inga partier har tagit intryck av att många länder har instiftat rättigheter för djur i sina lagar i sann liberal anda. I den svenska lagen fortsätter djuren vara saker och den skada som sker mot djur är ”sakskada” utom vilt som inte har någon som helst status. Inte förrän de skjuts till döds, då plötsligt blir pälsen och köttet jägares ägodel om inte undantag finns. Ni som kört på rådjur i trafiken, ni har väl aldrig reflekterat vem som tar köttet sen.

EU-kommissionen var den enda som verkade förstå, och när jag numera har upptäckt att man har översatt i den svenska lagen EU:s art och habitatdirektivet fel (collect i meningen samla in för att skydda, har översatts med döda och skjuta i den svenska lagen – något som högsta förvaltningsdomstolen blundar för.). Än idag pågår ett öppet ärende inom EU-kommissionen mot medlemsstaten Sverige angående förbrytelse mot EU-direktivet, och här skulle man kunna få lite draghjälp om man ville göra politik av djurens juridik även här.

Så DP började som en blogg hösten 2013, sedan som namninsamling på nätet & Facebook, och därefter som ett parti. Namnet kläcktes av mig och av fil dr Camilla Hermansson och slogan blev ”Djurens parti tar djurens parti”. Loggan med den kloka ugglan ritades av Bibi Noris som har den ideella upphovsrätten enligt lagen. Det första lokalavdelningsmöte hölls i Malmö i Kirseberg och partiets grundande möte hölls på en krogen Stortorget i Lund. I sex månader ledde jag arbetet för att skapa en styrelse och en registrerad partibeteckning. Allt gjordes via nätet och telefonmöten. Det krävdes 2000 underskrifter, som vi lyckades få via Facebook -kampanjer och verifiera hos Publicus Notarius.

Idén till Djurens parti kom alltså som protest mot den rovdjurspolitik som nuvarande regering för. Vi skulle inte bli ett vanligt Kalleankaparti utan skydda vårt namn. Bara ett annat parti gjorde samma sak. En dialog med Valmyndigheten visade att dessa blir offentliga handlingar om de lämnas till myndigheten och då beslutades att de ska skyddas genom att notarius publicus får intyga att de finns. Början på en folkrörelse blev allt tydligare. Mitt hem blev sätet för Djurens parti och brevbäraren var något förvånad över de inskickade breven som kom hem i strid ström till oss med intyganden från medborgare som stöttade partiet som en idé. Många skickade små brev med sig, om hur viktigt djuren är för dem. Det var unga och gamla, stad och landsbygd, höger och vänster, svenska och invandrare. Vi hann precis på mållinjen att få in ett intyg från Publicus Notarius i Eslöv och faxade den från Grand hotel till Valmyndigheten. Det var faktiskt rätt svårt att hitta en fax, något som krävdes av myndigheten.

Partiet registrerades som en förening och fick stadga och organisationsnummer, vi valde en interimsstyrelse för det praktiska och via Facebook grupper spred information om att vi finns. Vi lyckades få ihop stadga, locka till oss eminenta namn till EU-valet och organisera lokala grupper. Tack vare mycket professionella och duktiga myndigheter lyckades vi precis innan deadline fastställa en EU-lista och beställa valsedlar. Allt sker med egna frivilliga krafter och resurser, vi har inte bidrag och vi får inte betalda valsedlar. Men vår engagemang var något enormt. Människor från olika intressebakgrunder samlades vid Djurens parti och stämningen var riktigt bra. Det var ornitologer, biologer, veterinärer, kattvänner, husdjursägare, hästfolk, forskare och rörelser mot försöksdjur, affärsidkare, bönder, etiker, f d politiker, studenter, pensionärer, motståndare till pälsindustrin, veganer och många andra.

Djurens parti höll sitt första årsmöte våren 2014 i Stockholm och där fastställdes stadgan och styrelsen samt listan för riksdagen och EU-valet. Två partiledare valdes och hela mötet streamades på Bambuser DP kandiderade i alla val under supervalåret 2014. Att få ihop namnlistorna till kommunala, landstings- EU- och riksdagsval var tufft med så kort varsel. Det beslutades att göra en och samma riksdagslista för hela landet.

Att segla skutan samtidigt som man bygger den och ha besättning som man aldrig träffat fysiskt var en stor utmaning. En hel del avhoppare från MP och C sökte sig till DP och snart var ett krig ett faktum, särskilt i Stockholm. Det gick vilt till och på ett möte kallades tydligen polis till pga en alldeles för het ung medlemstjej som skulle visa var skåpet står. De flesta hade ingen aning om hur politik fungerar och de som kom med från gamla partier gjorde allt för att visa hur illa politiken fungerar. Idag är jag helt övertygad om att alla slags torpeder och troll skickades till DP som medlemmar för att sabotera – inte för att försvara djuren. Som PR-konsult förstod jag att om det första som rapporteras om oss är bråk, blir vi kortvariga. Mycket bra gjordes trots allt på kommunal nivå och i kontakterna med EU:s andra djurpartier. Men en del kollapsade totalt av bråken och det visade sig att några hade personliga problem med sig i ryggsäcken, något som blev synligt under press, och smittade sedan resten av oss med dåliga vibbar.

Vi klarade oss dock från värsta publicitet, och lyckades hålla näsan ovanför vattenytan. De lokala medierna behandlade oss väl, insändare togs in och inslag på lokalnyheter gjordes. Däremot känner vi att de stora tidningarna och public service undvek oss. Vi räknade med det, vi visste att inom redaktioner finns många som sympatiserar t ex med MP (enligt SOM-undersökningar, Göteborgs universitet) vilket självfallet påverkar direkt eller indirekt. Och på annat håll ägs pressen av olika partier eller ligger nära dem, såsom Centerpartiet eller Aftonbladet som ligger nära LO och socialdemokratin. Så det finns en indirekt status quo –mekanism där som gör att ribban ligger högt för nya utmanande ideologier.

Journalistiken har misskött EU-bevakningen i 15 år genom att dels problematisera bara en fråga: för eller emot EU och dels inte förstå beslutsmekanismer alls inom EU; att det finns fler motpoler än två och då räcker inte nyhetslogiken som bygger på två motpoler. Först efter Brexit har svensk media faktiskt lärt sig hur EU-fungerar med parlamentet, EU-kommissionen, EU-rådet och EU-domstolen, samt medlemsländerna. Glädjande nog har man börjat sakteligen ta upp en mer nyanserad bild mycket tack vare några enstaka parlamentariker som lyckats beskriva sitt jobb.

Men det är ännu en välbevarad hemlighet för det svenska folket att EU-parlamentsvalet är tekniskt sett hela Europas personval till EU:s parlament och att man väljer Sveriges representation. Inte socialdemokraternas, moderaternas eller miljöpartiets. Sveriges. Det finns inget spärr till valet och alla kandidater är värda lika mycket i detta val. Eller är de? När vi inte har nationella eller europeiska spärrar då skapas de av medierna. Bara de som redan är med a) i riksdagen eller b) i EU-parlamentet ska enligt en märklig medial logik få debattera och tala om hur de tänker skapa politik i framtiden. Det finns också ett undantag: FI! Som genom sin kända partiledare släpptes in i värmen, förmodligen som motkraft mot SD och i viss mån för att försvaga V. Men sådana strategiska avgörande ska inte medier syssla med. De ska presentera fakta och analyser för väljare i sann Habermasanda för att det offentliga samtalet ska kunna formulera problemen och lösningarna som krävs och dessa ska medierna också sedan belysa.

Att utesluta seriösa politiker och framför allt nya perspektiv på gamla problem börjar likna tankekontroll på ett sätt som inte hör hemma i en fri parlamentarisk demokrati. Men framförallt blir det bekymmersamt när medier faktiskt undanhåller fakta. Såsom Sydsvenskan då man fick läsa att artikel om skåningar som inte har några framskjutna platser på EU-vallistorna: http://www.sydsvenskan.se/sverige/skaningarnas-chans---kryssas-till-bryssel/. Att inte ens nämna detta i artikeln blir väldigt missvisande, det innebär ju att det som står i ingressen: "Men på partiernas EU-valslistor har politiker från söder undanskymda platser." faktiskt inte är sant. Djurens partiets etta och tvåa var från Skåne, och bland topp tio fanns fler. Såsom EU-ettan Jeanette Thelander skrev till Sydsvenskan:

"Hej Olle,
Jag har läst din artikel om skåningar som inte har några framskjutna platser på EU-vallistorna (http://www.sydsvenskan.se/sverige/skaningarnas-chans---kryssas-till-bryssel/) och är lite förvånad. Det finns partier som deltar i valet med många skåningar i framskjutna positioner. Bland annat står jag som förstanamn på Djurens Partis valsedel (Hässleholm), andranamnet, Erik Persson är också skåning (Lund) och på femte plats finns Charlotte Swanstein från Helsingborg. 
Att inte ens nämna detta i artikeln blir väldigt missvisande, det innebär ju att det som står i ingressen: "Men på partiernas EU-valslistor har politiker från söder undanskymda platser." faktiskt inte är sant.
Jag bifogar en faksimil på vår valsedel. Den kan även beskådas på Valmyndighetens hemsida : http://www.val.se/val/ep2014/valsedlar/E/rike/valsedlar.html#id1136
Det hade varit klädsamt med en rättelse."

Precis när DP var på gång med EU-valkampanjen hände det som inte fick hända. Någon hade anmält nam till våra valsedlar av personer, som inte hade tillfrågats. Någon hade helt enkelt förfalskat kandidatintyganden till Valmyndigheten, dvs urkundsförfalskning. Jag som formellt ansvarig för rapporteringen till Valmyndigheten fick reagera hårt och snabbt. Om det skulle komma ut vore det en katastrof för vårt unga parti. Tanken, att denna någon gjort detta med flit för att sänka oss nuddade mig. Så alla redan tryckta valsedlar – som tryckts på vår egen bekostnad - drogs tillbaka, och - på vår egen bekostnad - fick vi trycka om nya med en ny lista. Alternativet att behålla listan, något som personen som skapat problemet krävde, fanns inte på kartan, dvs att gå ut med listan och riskera att folk går till media och säger att vi fabricerar namn. Personen som ställde till det fick inte vara kvar själv på listan eftersom hen visat så dåligt omdöme och bristande analysförmåga.

Men luften gick ur oss. Vi kom inte ur denna svacka, glädjen försvann, och bråken i Stockholm fortsatte. Många blev utbrända. Vänner blev fiender. Det visade sig också att många kom med i partiet utan att respektera demokratins spelregler, dvs parlamentarism, att landet ska med lag byggas och att flera åsikter ska få plats i en demokrati. Min vision av Djurens parti var att vara en plattform – ett nätverk – där olika individer skulle kunna jobba med sina hjärtefrågor lite som personvalda representanter i politiken, men av oss skulle de få sammanhanget, kontexten och loggan, som krävs i svensk politik. Här kan man ju inte ställa upp egentligen som egen kandidat som i andra länder. Men istället jobbade fler och fler – många veganer – för att skapa en förening, där alla är lika och tänker likadana tankar. Bland annat blev det allt vanligare att utesluta människor och en tyrannisk vegan, som ansåg sig har rätt att kapa vår sida på Facebook så vanligt folk fick inte administrera eller skriva om sina katter längre. Att ha en katt hemma var enligt honom uteslutet då katter äter kattmat.

Efter det har DP gått på sparlåga. Slickat sina sår. Kommit på tassarna igen. Det har hållit årsmöten och partiet levande med lite första hjälp. Partiledaren Elin Pöllänen var ansiktet utåt och partisekreteraren Joakim Minerbi, samt styrelsemedlemmen Magnus Irestig har gjort ett hästjobb för att få partiet strukturerat, för att nämna några. Fantastiska personer, som hållit ihop kärnan även om det var stormigt. Hemsidan fixades, partiprogrammet bearbetades. Djurens parti antog under Årsmötet 2015 partiprogrammet som fokuserade på direkta djurfrågor.

2016 har två versioner av partiprogrammet skapats, de innefattar även folkhälsa och miljö. Det innebär också att partiet glids dels mer och mer mot alla andra partier som sätter det utilitaristiska perspektivet först, och pratar om människan, hälsa, folkhälsa, samhälle - istället för vargar, hundar, katter, kossor och igelkottar. Samtidigt har partiet varit utan en galjonsfigur, då Elin inte fortsatte som ordförande. Istället har man blivit ”styrelsen” - utan namn – som skickat ut medlemsinfo och svarat på frågor. Många har reagerat på denna anonyma och abstrakta avsändare, och rädslan av att inte komma ut i debatten i samhället mer. Idén med att ge röst för djuren som inte själva kan debattera försvinner bakom byråkratin.

Den utvecklingsideologi som Djurens parti står för idag - djurrätt & ekologism - är visserligen populärt idag, men oerhört långsamt om man ska ändra samhället. Det är i princip evolutionärt, och precis som traditionella vänsterideologier, segmenteras samhället till klasser och grupper som ställs mot varandra. Individers kraft tas inte till vara om man inte är perfekt (vegan). Det praktiska arbetet att jobba med lagstiftning - som man bara kan göra genom att ta sig in i lagstiftande församlingen och skapa de förslagen som ska bli landets lagar - tappas bort. Istället har fokus flyttats på att granska vilka som får vara med, och vilka åsikter som gäller. Men politik är människor med namn, som ställer upp som kandidater för att de har en vilja att åstadkomma ändringar i ett system som inte fungerar idag. Inte abstrakta avsändare.

Det finns även allvarliga problem med synen på hur samhällets fel ska rättas till. Dels förlitar man sig på vår kundkraft alldeles för mycket. Men de som har arbetat med hållbarhetsfrågor och storföretag vet att innovationerna och initiativet till företagens anpassning till t ex energieffektivitet och klimatfrågor kommer via kunskap inuti i organisationen, samt via samhällets regler och lagar, t ex i upphandlingar. Däremot är det varken IKEA:s eller HM:s kunder som krävt att de ska arbeta i täten med socialt ansvar, hållbarhet, och alternativ energi. Kunder vill ha sina varor – att ändra t ex material och råvaror till icke-animaliska är en process som sker mer inifrån än genom att vissa kunder bojkotar eller skriver mejl. Det är klart att jag mår bra själv av att välja att inte lägga mina pengar på produkter som skapat lidande och död för djur, men i det stora hela betyder mina slantar väldigt lite. Det är först om man får med sig långt över hälften av kunderna som det börjar kännas för företagen. Och om vi ska utbilda hälften av alla medborgare i djurfrågor, så kan vi lika gärna ställa upp i ett parti och ta oss in i den lagstiftande församlingen och sätta reglerna för företagen och organisationerna.

En annan onödig diskussion som avslöjar hur begränsad debatten inom DP är idag var förra årets debatt om huruvida man ska samarbeta med föreningar och organisationer som antingen använder våld och illegala metoder eller accepterar det. Denna debatt fick några ursprungsmedlemmar att lämna partiet. Att man saknar förmågan att se sig utifrån och förstå hur skadliga sådana här resonemang är – och onödiga – är obegripligt. Problemet blir detsamma igen: att man kommer aldrig att nå riksdagen, som är forumet, där man skulle kunna skydda djuren.

Jag ser även tankar om att ”omforma” rovdjuren – dvs påverka hela näringskedjan på jorden – för att göra om rovdjur till vegetarianer. Och undrar då vad är skillnaden med den förkastliga etiska frågan om att djur ska utvecklas och omformas till att producera kött till oss – som pågår idag bl a på Uppsala universitet och i många andra laboratorier. I båda fallen tar ju människan rätten att omforma djuren med kemikalier, hormoner, operationer, genteknik. Det var väl just detta Djurens parti skulle bekämpa. Djuren skulle ju få vara som de är – djur. Förr sade vi alltid människor och andra däggdjur, som en väninna påpekade. Men idag säger vi djur och människor och pratar om specicismen. Men då har vi också fastställt skillnaden mellan oss och djur – något som rent biologiskt inte är sant.

Till helgen är det DP -årsmöte i Malmö. Jag har anmält mig som kandidat till styrelsen men drar nu min kandidatur tillbaka. Jag ser inte djuren längre inom Djurens parti. Jag ser ideologi, men jag ser inte kommunikation, jag ser inte politisk debatt och jag ser inte någon som står ut som en politiker och kan formulera sina tankar och locka väljare. Jag ser bara människor som vill frälsa de frälsta. Folk som är mer intresserad av vad du hade till frukost än vad du har för relation till djur, juridik eller EU.

Djurens parti loggan ni har med namnet och den kloka ugglan, skapades av Bibi Noris för Djurens parti, när vi hade Djurens manifest som grunden och när partiet var öppen för alla som vill jobba för djurfrågor. Att börja motverka vanliga människor som startade partiet är inte en politik av en klok uggla, och extremt kontraproduktivt. Det skapar slitningar, sprickor och sår inom gruppen av sympatisörer. Det borde man fatta vid det här laget. Att skriva in i regler att Djurens parti ska ledas av en vegan är osmart. a) Man ska aldrig skriva några regler som inte går att kontrollera – hade man tänkt sig att spionera på sina egna ordföranden? Och vad händer om någon råkar göra fel – och det t ex hamnar i sociala medier. Helt onödiga brandingrisker. b) Dessutom signalerar man att det jag äter är viktigare i min politiska gärning än att till exempel kunna lagarna och veta hur man skriver en proposition. Sådana krav signalerar att man inte kan så mycket om hur samhället fungerar – vilket vore väldigt bra av en partiledare. c) Självfallet kan det vara så att idag finns det en kandidat som är jättesmart, bra och vegan. Lysande. Men regler är till för att finnas där när människor byts ut. d) Vidare har man ett synsätt som signalerar att man ska kunna skriva diskriminerande kriterier för sådana här poster, något som går emot god sed och etik. e) Men framförallt är det kontraproduktivt därför att enligt Sveriges lag kan man inte ställa sådana krav på dem som kandiderar till riksdagen eller rent av på statsministerposten (som partiledare är man alltid presumtiv statsminister). Och eftersom vi inte lever i en diktatur, så har alla medborgare rätt att bli medlemmar i ett politiskt parti, och ställa upp på valbara platser. Föreningsfrihet är en del av vår grundlag, precis som yttrandefrihet. Jag rekommenderar varmt att om Djurens parti fortsätter att vara ett parti som vill göra politik, att ni läser Regeringsformen, dvs landets grundlag + vallagen.

Jag ångrar så klart många saker med DP och skulle gjort annorlunda idag. Men det som jag ångrar mest är att jag litade på att folk har vett och etikett, allmänbildning och dialogförmåga. Jag trodde att alla förstår att vi behöver alla röster vi kan få för att komma in i riksdagen. Och jag trodde att vi kan organisera oss via sociala medier eftersom en tanke förenade oss: att kämpa för att djur ska få det drägligt i vårt samhälle och få lagens skydd – framförallt att de inte längre ska ses strikt juridiskt som saker, som det är idag. För att ingen ska kunna skapa igen en sådan dålig stämning krävs ett öppet forum för debatten och respekt för hur vi talar till varandra. Eftersom vanlig media vägrar att sköta sin del av detta åtagande i demokratin, och eftersom Djurens parti är skygg när det gäller debatt och kommunikation, tror jag att jag gör som jag gjort förr – gör själv. Därför har jag startat en tidning. Där ska nyheter förmedlas, polemik odlas, makthavare och de som påverkar i djurfrågor granskas utifrån djurperspektivet och där ska djurens manifest lyftas igen och där ska alla få en chans att förmedla sina frågor och sin syn, så länge det inte blir personattacker och försök att tysta andra. Det tragikomiska är att det som skulle vara sociala mediernas styrka, dvs att det är snabbt, billigt och tillgängligt för alla – blev istället filtret för åsiktskontroll och vi måste gå tillbaka till en traditionell tidning med ansvarig utgivare för att säkra oss om en bred åsiktsutbud som grund för politiken. När jag nu läser till jurist har jag även mycket nytta av den kunskapen och grunden, när jag ska leda arbetet med innehållet i tidningen. 

Nu ska det bli grundlagsskydd för djurens röst i debatten, så att rösten börjar höras igen.

Denna text och alla ursprungliga texter som vi delade, alla gamla valsedlar, foton från valmöten, osv från början av Djurens partis historia kommer att läggas ut snart på en arkivblogg, så rötterna inte glöms bort.